OM DE STÅENDE ARMEERNAS STÄLLNING TILL DEN POSITIVA MAKTEN Å ENA, SAMT FOLKET ÅA DEN ANDRA SIDAN. Under denna titel har i Westmanlands läns tidniog förekommit en artikel i ett par fortsättningar, hvilken innehåller några starkt uttryckta, men i det hela sanna anmärkningar emot försöken att tolka soldatens skyldighet till bliod lydnad såsom oinskränkt och utsträckt till alla förhållanden äfven utom tjensten: Den läraman hittills predikat för de stående armeerna är Den blinda lydnadens och man har deraf gjort en i sanning förfärlig tillämpning. Man har gifvit den en utsträckning, hvartill den ingalunda är berättigad, man har öfver hela soldatens lif utsträckt fordringarne på en lydnads pligtighet, hvilken blott kar och får äga rum inom den s. k. tjensten i inskränktaste mening tagen; det vill säga: i slagtnipgens tummel, då krutrök och passion omtöckna sinnen och förstånd, under ett fälttågs vexlande skiften, då en dylik obetingad undergifvenhet under en ledande vilja är nödvändig för att åstadkomma plan och enhet i operationerna, samt under fredstider i de fall, som afgjordt och bestämdt höra till denna tjenst. — Genom denna vidsträckta tolkning af soldatens lydnadspligt har man slagit hans andliga varelse i bojor och förnedrat honom till en tankeoch viljelös machin. En platt och blödsinnt filantropi rekommenderar maximer af motsatt innehåll; såsom att man aldrig bör draga svärd mot dem, som tala samma språk och hafva samma fädernesland ; att man icke får utgjuta medborgares blod o. s. v. Det är klart, att sådana läror äro lika oriktiga, alldenstund man genom deras adopterande skulle svika sin medborgerliga pligt, stt med lif och blod försvara ett lagligt samhällstillstånd, som tillika är rättvist och lyckligt, mo: maktlystnadens eller partisinnets brottsliga försök. Men om det uppgifna dilemmat icke är löst genom a:t handla efter dessa sednpare grundsatser, så är detta ännu mycket mindre händelsen med de förra. Alldenstund mevoniskan är en förnuftig varelse, och frihet i tanke och vilja är en från benne oförytterlig rättighet, måste för denna undergifvenhet under en yure makt en gräns finnas, genom hvars öfverskridande menniskan upphör att vara menniska och nedsättes till en automat, ett mekaniskt instrument, ett skadedjur eller huru man vill beteckna ett dylikt oting. Ena ed, som förbinder till en dylik obetingad undergifvenhet under enanpans vilja, är således i och genom sjelfva sitt innebåll ogiltig, ingen makt i verlden bar rätt att fordra en sådan ed, och ännu mindre har någon enskild menniska rätt att aflägga densimma. Lyckligtvis innehåller icke krigsmannaeden någonting dylikt; ofvan utvecklade sofistiska tolkniag har blifvit densamma gifven af resp. regeringar och till sin egen vanära hafva de stående armåerna sjelfva med alltför mycken beredvillighet upptagit devsamma. Äfven inom vårt kära fädernesland är det mer än vanligt, att till och med från officerares mun, särdeles de enfaldigares, höra räsonn:manger, sådane som alt soldaten aldrig får tänka eller räsonnera; hans pligt är blott gå dit kommandoordet bjuder; att han icke har något att göra med sit lands inre politiska angelägenheter, och derföre icke bor blanda sig deruti; hans åsigter få icke vara andra än regeringens etc. Det är samma piincip, som under medeltiden väpnade Assasinernas mördarhänder mot den, som af deras chef utpekades och gjorde dem till ett förbannelsens slägte; de stående armåerna hafva genom erkännande af den blinda lydnadens princip gjort sig till den moderna verldens Assasiner. Detta omdöme är hårdt; men österrikiska armeen har i dessa dagar bevisat dess riktighet. Förhållandet är emedlertid visserligen lätt att förklara. Det tillstånd af isolering från den öfriga nationen, hvaruti krigsmakten blifvit hållen, särdeles i de länder der man begsgnat värfvade trupper, frånvaro af insigter i rätt och moral, äfvensom af politisk bildnitg, och den deraf följande bristen på sanna och riktiga principer för sitt bandlingssätt hafva dertill samverkat.