AF KR ee ww on em ww vv — nr Den gula, Den fula September i spåren Sig smyger. JAck! sommarens dagar de väntades långa; Och voro så korta. De lofvades många; Dock äro de borta. Selly! Selly! ser du molnet der? Vintrens drifva det i skötet bär. Vi logo, Vi togo .Oss blommor — och qvalen De veko. Jag spelte, Du deite Min glädje — och dalen Gaf echo. Ack! sångaren suckar, och fåfängt besvärjer De bleknade ängar. Ej rosen har färger, Ej lyren bar strängar. Selly! Selly! foglen, fri och snar, . Bort till södern med sin maka far. När solen Vid polen Förklarad är gången Ur skyar; Tillbaka Med maka Han kommer och sången Förnyar. Ack! skaldens och skönhetens blomsterlif ödes, Fast vattnadt med tårar. Ej åter det födes Med nyfödda vårar. Selly! Selly! en gång, och ej mer, Lifyets sköna Maj emot oss ler. HIC, HJEC, HOC. Jag i Fablu skola gått, Hic, hec, hoc! Det Latinet jag förstått, Mins det noch. Hic det är vår hedersvärd, Hec bans fru, Hoc det glas, som af en lärd Höjes nu. Hic är qvick och Hec är täck, Derför ock Tömmer jag för Hic och Hec Hela Hoc! ÅRSTIDERNA, Prolog. Snö, Tö, Frö, Hö! Om ärets fyra tider Qväd nu, min skaldemö! Qväd, om du kan, så mjukt och grannt, Att du, om möjligt är, i år Må knoipa dig en Foibos-slant, För den du nya byxor får. Men hvarom ej, qväd hvad som sker Och hvad som är, en sansculotte, På denna verldseng ö. Det är ej, mindre eller mer, An blott :;: Att lefva dupe — och dö, slö! Vintren. Snö, Snö, Snö, Snö! Hur vintren på oss frustar, Sjung först, min skaldemö! En bister, Göthiskt båld figur, En raggig, ruggig, ruskig f-n, Till lik ban sveper Guds natur Med gräs och gröda, bär och blan. Med hvita björnens tass och nos, Han grabbar tungt, han andas kallt, Och värme ! lif! Adjöl... I dygd och vänskap, vers och pros, a I allt :,: Ar mesta parten snö, — Snö! Våren. Tö, Tö, Tö, Tö! Hur våren oss förlustar, — Qväd sen min skaldemö! En näsvis page, han spelar spass Med lyckan vid sin gjorda pris, Och smaken vid sin å la glaee Och äran i sitt slott af is. Ty alltihop som Ryska bergp, Och tysk filosofi dernäst, Han smälter pö om pöp ... Och skälet? ... säg, du skälmska dvärg?... Boc est :,: Att almnackan spår tö, — Tö! Sommaren. Frö, Frö, Frö, Frö! Hur sommarn för oss pustar, Sjung ock, min skaldemöl! En lefverbrun och vasa-grön Ekonomie-direktör, Han guld sig lofvar af de rön, Som landtbruks-akademien gör, Men tunnt vardt gräset som han slog, Och masken blädde af hans trän, Och rågen blef till strö. Säg d vert löftet vägen to; id Hvarthän? tt g E Det stadnade i frö, — Frö! Hösten. Hö, Hö, Hö, Hö! Hur hösten med 0ss rustar, Qväd sist, min skaldemö! En handfast dräng, han stiger fram Med lia, yxa, slagtarknif; Så skär han öfver samma kam Allt hvad som anda har och lif: De höga träd, de låga strån, Och stutar feta, grisar små, Grårockar, cordons bleux! Det är nu ingen annan vån; Hur så? :,;: Förty allt kött är hö, — Hö! Epilog. Snö. TöÖö. Frö. Hö! Hvart år med sina tider Är mäkta likt ett ö. I pricken, som derpå är satt, Det hafver en numrerad hatt, I öfrigt samma uniform f grönt och hvitt, af qvalm och storm. Men tiden gamla viskan tar Och stryker prick och siffra ut, Kanske förrän vi tro. ÖH ön -—ÖH -— -OM ÖV AM —— ch 3 k—-— VF St ———— mA DO Rh mm sm mn:u 8 NN nIA NB an ot m mr KÄR KT I RT KI PK Do Mm pr pe Pr LL DM HH MH Ce MÅ mm Pa LR UA MM MMA — 4 Fr