LITTERATUR. Samlade Vitterhetsarbeten, af Joh. Ol. Wallin. Andra Delen; på S. Magnus förlag. Stibm. 1818, 343 sidd. 8:o, å 2 rdr 46 sk. bko. Enligt hvad mean inhemtar af Förordet till denna del, är densamma ämnad att utgöra den sista af Wallins verldsliga skaldskap. Så länge erkebiskop Wallin lefde, medförde den höga andliga värdighet han beklädde, att han visade sig fremmande för de diktens lekar, som han i sin ungdom, med snillets första Kiflighet strödde omkring sig och som han i en sednare tid inom vänskapens förtroliga krets, någon gång lät undfalla sin lyra. Men i denna stränga dom instämmer icke efterverlden, som med skäl önskar lära känna icke blott kyrkofadren, men skalden och menniskan Wallin., Det är också en sanning, att få svenska snillen hafva i rikare mått efterlemnat på en gåovg allvarsamma skapelser af den mest sublimajfflygt, och nästan samtidigt dermed en mängd småstycken af den trefligaste humor, oförgätliga genom godmodighet, fyndighet och naturlig qvickhet. Det torde till sluts blifva svårt nog att afgöra hvilketdera af dessa två slags skaldestycken från Wallins hand har företrädet; men säkert blefve det för svenska folket en stor vinst, en kär skatt, att ega en fullständig samling af begge arterna. Läsaren finner i den nu utgifna delen en betydlig myckenhet förut otryckta poemer, bland hvilka många utmärka sig genom samma lifliga och vänliga täckhet, som tillhör deras förut af allmänheten kända anförvandter. Denna täckbet är väl alltid försedd med en viss Wallinsk pondus, hvarigenom de skilja sig från Franzns småstycken af en ännu mera lätt art och en mindre medveten oskuld. Men denna Wallinska egenhet, denna, om vi så få säga, Dalkarlaprägel, gör dem så mycket oskattbarare genom en individualitet af oefterbärmlig natur. Vi känna icke omfånget eller planen för den edition i sin helhet, som nu åsyftas; men anse oss dock uttala publikens i det närmaste allmänna önskan, om vi säga, det vi gerna skulle se på ett ställe och i ett sammanhong här äfven införda Wallins herrliga Psalmer (hans andliga skaldskap), desse storartade christna hymner, om icke uteslutande de bästa som på något idiom skrifvits, dock säkert stående vid sidan af det förträffligaste ej allenast inom svenska psalmodien, utan i hela Europas. En annan fråga torde vara mera grannlaga. För dem, som persopligen och närmare kände Wallin, är det bekant, att han diktat flera skaldestycken af en sprittande, om ock stundom litet burlesk qvickhet ), men hvilka det likväl skulle utgöra en så till sögandes poetisk samvetssak att rädda undan förgängelsen. Måbända anse utgifvarne det icke passande; och vi vilja ej ingripa i deras öfvertygelse. Men då i förordet till denna del just en grundsats för utgifvandet framkastas, som, om vi ej misstaga oss, äfven kunde medföra inrymmandet af de stycken vi här mena, och hvilka utgifvarne tvifvelsutan besitta i manuskript, så torde saken åtminstone förtjena att tänka på. Om sjelfva editionens godhet, i och för sig, behöfva vi icke nu tala; det är bekant af hvilka vårdsamma händer den skötes, och som af allmänvheten säkert anses för en tillräcklig borgen i detta hänseende. ) T. ex.: Hå, jag vardt så fet och lat, Ändtlin fick jag pastorat, o. s. v.