Ji polisen, uppgår i medeltal till 6 personer
dagligen,
En närmare granskning af dessa mål ser-
skildt och af de sakfällda personernas beskaffen-
bet, leder i vår tanka till den slutsatsen,
att författningen, som föreskrifver böter för
fylleri, uträttar mera ondt än godt, samt må-
bända borde helt och bållet afskaffas, Fordom
var denna författning ännu strängare. Perso-
ner, som öfverlastat sig, kunde tilltalas, hvar-
helst de i sådant tillstånd anträffades, inom el-
ler utom hus; och fylleriet var derigenom af
lagstiftaren karakteriseradt, icke blott såsom en
last, utan äfven såsom ett brott, Hela verlden
känner likväl, att den tiden knappt något större
kalas eller gille föreföll, der icke flera blefvo
öfverlastade; och det ansågs till och med ut-
göra en sorts heder för värden, att ingen af
gästerna kom nykter från bordet. Nu är detta
belt annorlunda; i följd af förändrade seder
och genom inflytelsen af en mera moralisk tids-
anda, ehuru fylleriförfattniogen under tiden
blifvit mildrad. Emedlertid skulle, såsom nyss
nämndes, en närmare granskning af de sär-
skilda fall, der åtal för fylleri komma i fråga,
troligen lemna ett öfvertygande bevis på dessa
åtals ändamålslöshet och olämpligbet. Af de
6 personer, som i medeltal dagligen blifva plikt-
fällde, kan man antaga att 2 kunna betala plik-
ten. De 4 öfrige måste, sedan de först fått
sofva ruset af sig i ett arrestrum, hvilket är
ett billigt straff, och derefter stått i förhör,
försona sin förseelse med 4 dygns vatten och
bröd. Ofta händer det, att delinqventen, när
denna tunna diet är slutad, efter utsläppandet
ar fängelset genast begifver sig in på krogen
antingen af oförbätterlig vana, eller under den
förvillande föreställnicgen, att ett par supar
skola stärka de af den magra kosten försva-
gade lifsandarna. Vid ett sådant tillfälle ver-
kar spritdrycken lättare rus ånyo; och det hän-
der då ej sällan, att samma person omedel:
bart derefter belinnves öfverlastad, och får åter
genomgå samma kurs som förut.
Detta visar tillräckligt, em icke redan så
många andra bevis förut funnes, att åtal och
plikt för fylleri sällan uträttar något till den
felaktiges förbättring: ja vi påstå nästan, att
en sådan förbättring, såsom en följd endast och
allenast af lagförandet, icke eger rum hos en
bland bundrade. 1 afseende på en sådan för-
brytelse som denna måste man likväl antaga,
att förbättringen skall utgöra straffets bufvud-
sakliga och nästan enda ändamål, emedan den
öfverlastade icke genom denna bandling ome-
delbart skadar någon tredje person, utan fast-
mer sjelf får uppbära ett särskildt straff uti
försvagad helsa, samt förloradt anseende hos
medmenniskor. Vid alla de tillfällan, då ge-
oom fyllerilasten särskild förargelse åstadkom-
mes, följer också derpå särskildt ansvar.
Betraktar man åter de personers sambälls-
ställning, som i de flesta fall här komma i
fråga, så är den sådan, att antingen pliktens
uttagande, eller vatten- och brödstraffet genom
den tidsförlust det medför, bidrager till den
tilltalades utarmande. Den enda nytta, som
då synes återstå, är att poliskassan erhåller ett
par tusen riksdaler banko i böter; men vin-
sten häraf synes knappt uppväga de nyssnäm-
da obebagliga följderna i andra afseenden. Vi
underställe således allmänheten, såsom en sak
förtjent att tänka på, huruvida icke ansvaret
för fylleri borde helt och hållet afskaffas bär,
likasom det i flera andra länder icke mera
finnes.