pojkar slogo kronvägg och grälade i en gränd, och en hop små utstyrda barn stodo i Pportarda eller leddes vid handen och åkte i korgvagnar, ledsagade af pigor, soörda och garnerade som till bal. Allt föreföll mig otrefligt och tvunget, tvinande vemodigt, och dystert. Utan att kunna rätt förklara hvarföre, lade sig en ängslan och tyngd på mitt sinne, som tycktes sträcka sin makt ända till min Ali, som reste sig upp i sätet och såg orolig och förvånad ut. Gossen som :var vår vägvisare pekade på ett stort gult stenhus, som med sina tre våningar såg stolt ned på den smala gated. :1.:de: öppnade fönsterna fläktade brokiga Bdrdintr af: och sån af laftdråget, och en dörr stod öppen till eh balkong som hängde ut:öfver porteo.: På denna balkong stodo en mängd tvinande krukväxter, hvilkas af solhettan gulnade blad trånade efter döden. Vagnen höll: stilla och gossen: hoppade ner från kusksätet: Mim gamla Heddå lade några skilling i bans hånd och langade sig långsamt ned: på: gatan; I porten stod en betjent i livrå, med :en sömnig uppsyn och armarne kors på ryggen. Han rörde sig ej ur stället för -att hjelpa: oss. sÄr: det här baron Silfverkrona bör?, frågade deh gamla: tjenarionan. Jag .min vänr, svarade betjenten nedlåtande hvad. skälle hon önska?, nHvado jag skulle önska ? svarade hon buttert; vär ertsherrskap hemma, ty min matmor fruT. vill helisvpå dem., Jasånj, afbröt den stolte unge måniien ; de är en: anhan sak; och med ett språng var har vid :vagnsdörren och fällde bugande sina blic kar i gatabv n Jag vet icke -om herrskapet är bemma fö ögonblicket, måih de återkomma säkert straxt om så inte är, var så nådig och stig ur parlerade BetjentenJag: skyndade ur vagnen med min Ali; och den fSjeskande betjenten, som säkert af mitt ad