pojkar slogo kronvägg och grälade i en gränd,
och en hop små utstyrda barn stodo i Ppor-
tarda eller leddes vid handen och åkte i korg-
vagnar, ledsagade af pigor, soörda och gar-
nerade som till bal. Allt föreföll mig otref-
ligt och tvunget, tvinande vemodigt, och dy-
stert. Utan att kunna rätt förklara hvarföre,
lade sig en ängslan och tyngd på mitt sinne,
som tycktes sträcka sin makt ända till min
Ali, som reste sig upp i sätet och såg orolig
och förvånad ut. Gossen som :var vår vägvi-
sare pekade på ett stort gult stenhus, som med
sina tre våningar såg stolt ned på den smala
gated. :1.:de: öppnade fönsterna fläktade bro-
kiga Bdrdintr af: och sån af laftdråget, och en
dörr stod öppen till eh balkong som hängde
ut:öfver porteo.: På denna balkong stodo en
mängd tvinande krukväxter, hvilkas af solhettan
gulnade blad trånade efter döden.
Vagnen höll: stilla och gossen: hoppade ner
från kusksätet: Mim gamla Heddå lade några
skilling i bans hånd och langade sig långsamt
ned: på: gatan; I porten stod en betjent i li-
vrå, med :en sömnig uppsyn och armarne
kors på ryggen. Han rörde sig ej ur stället
för -att hjelpa: oss.
sÄr: det här baron Silfverkrona bör?, frå-
gade deh gamla: tjenarionan.
Jag .min vänr, svarade betjenten nedlåtande
hvad. skälle hon önska?,
nHvado jag skulle önska ? svarade hon but-
tert; vär ertsherrskap hemma, ty min matmor
fru- T. vill helisvpå dem.,
Jasånj, afbröt den stolte unge måniien ; de
är en: anhan sak; och med ett språng var har
vid :vagnsdörren och fällde bugande sina blic
kar i gatabv n
Jag vet icke -om herrskapet är bemma fö
ögonblicket, måih de återkomma säkert straxt
om så inte är, var så nådig och stig ur
parlerade Betjenten-
Jag: skyndade ur vagnen med min Ali; och
den fSjeskande betjenten, som säkert af mitt ad