en or, ma 0 BIN
Jå meningarne synas vara så delade, Talaren kundelh
cke medgifva vigten af de skäl, som man hördeln
ramställas, emot yrkandet på urtima riksdag; neml.a
kostnaderna och hopplösheten att de splittrade Stån-r
len kunna förena sig i reformfrågan. Hvad de
örra beträffade, finner man att klagan öfver deras
Iryghet, och dess? beräkningar hvad hyarje dag,
ja hvarje minut kostar, egentligen utgå från just
åen sida, som eljest icke vill höra taläå8 om spar-
MTahet i statsbestyrelsen eller indragningar af öf-
verflödiga statsutgifter. Folket deremot inser nog,
att riksdagskostnaden icke är den som mest tynger
på de skattdragande, och att denna utgift är ett
vilkor för att någonsin statsskicket skall kunna få
den förenkling och ändamålsenlighet, som endast
kuena erbjuda hushållning och belåtenhet i fram-
Liden.
Hved åter hopplösheten angår, så bad talaren att
sällskapet måtte bebjerta, att ingen annan laglig
utväg finnes till reformens lugpa genomförande, än
riksdag. Först sedan riksdag efter riksdag utvisat
att intet hopp finnes för reformen, genom Ståndens
söndringar, kan eller bör den medborgerliga känslan
anse sig manad, att beträda: en annan bana, och,
följande nödvändighetens lag, uppmana folkets röst
att ådagalägga hela sin styrka. Han trodde der-
före, att alla borde förena sig om önskningen för
en urtima riksdag, utan allt afseende på frågan om
det hvilande representationsförslaget till ny riks-
dagsordning borde bifallas eller förkastas. Hvad
den saken angick, hade han redan yttrat sitt tän-
kesätt — men han ansåg den frågan icke nu böra
splittra reformsällskaperna: dess pröfoing skedde
bäst, sedan riksdagen kallats. Han hoppades emed-
lertid, att sällskapet icke skulle förkasta sitt be-
slut. Lika nödigt han ansåg, att sällskapet genom
elt bestämdt uttryckande af sin åsigt, gaf tillkänna
för öfriga reformsällskapen huru det för sin del an-
såg frågan om urtima riksdag böra besvaras, lika
behöfligt ansåg han, att då några tillfälliga anled-
niogar, fester och publika nöjen vållat att en stor
del ledamöter icke infunnit sig, man borde upp-
skjuta allt beslut till en annan dag, på det enhvar
måtte kunna yttra sin mening.
Hr Henschen: Som reformsällskaper bildats huf-
vudsakligen för att påskynda representationsförän-
dringen, torde hvarje af sällskapets ledamöter, ge-
nom sjelfva inträdet i sällskapet, få anses hafva
tillkännagifvit sin önskan, aw förändringen sker
ju förr desto heldre. Och enär en urtima riksdag
synes befordra frågans snarare lösning, helst, om
äfven det nu hvilande kongl. förslaget icke antoges,
ett nytt kan genom urtima riksdag skyndsammare
komma Will handläggning; så synes väl som alle
skulle kunna förena sig om petitionen i de all-
männa ordalagen.. Men då det icke är tänkbart,
att opinionen för urtima riksdags snara samman-
kallande kan, under sakernas nuvarande ställning
här i landet, uppbringas till den oerhörda styrka,
att regeringen, om den anser reformvännerna erna
motarbeta det kongl. förslaget, likväl skulle se sig
föranlåten att, på reformsällskapers begäran, sam-
mankaslla riksdagen för att få sitt eget förslag
kasseradt, samt fullkomlig tystnad derom, att flere
af reformvännerna önska få förslaget antaget, måste
lätt åstadkomma förmodan om motsatsen; så hem-
ställer jag, om man ej förut bör söka få opinionen
i tjenlig riktning utbildad, samt om ej de, som ön-
ska det koovgl. förslaget antaget, måste önska få
sådant i petitionen på något sätt antydt, helst, ef-
ter hvad jag fruktar, petitionen eljest ej medför åsyf-
tad verkan (urtima riksdag), utan snarare skada,
emedan hvarje dylik opinionsyttring, som förfelar
sitt mål, minskar den allmänna kraften af- sådana
medel, hvilka böra sparsamt begagnas för att kunna
under vissa förhållanden nyttjas till vinnande af
stora fosterländska ändamål.
Hr IL. J. Hjerta bad få upptaga till besvarande,
såsom i hans tanka af hufvudsakligt inflytande på
öfverläggningsämnet, den nyssnämnda anmärknin-
gen af en ledamot, att det skulle se underligt ut
att nu begära urtima riksdag, om man sedan vill
förkasta regeringens nu hvilande förslag. Innan
man kunde direkt besvara denna anmärkning, vore
det likväl nödigt, om man skall kunna göra sig
reda för hvad den innebär, att ännu en gång kom-
ma tillbaka till en annan fråga, hvars besvarande in-
nefattar sjelfva utgångspunkten för reformvänner-
nas hela bemödande; den frågan nemligen, om
svenska nationen verkligen vill hafva en represen-
tationsförändring. Man kan visserligen taga för af-
gjordt, att inom detta sällskap icke finnes någon,
som ej är lifligt öfvertygad, att den nuvarande re-
presentationen af fyra stånd är ett ondt, ett stort
ondt, som tillbakahäller utvecklingen af våra kra:-
ter och vårt samhällslif; och — det värsta af allt
— som väcker nedslagenhet, misströstan och far-
håga för sjelfva sammanträdena af nationens om-
bud. Man kan äfven taga någorlunda för gifvet,
att dessa känslor blifvit så allmänna hos pluralite-
ten af hela nationen i öfrigt, och att den sednaste
riksdagens färska exempel så ansenligt bidragit till
öfvertygelsens mognad i detta hänseende, att det
för mängen måste synas öfverflödigt och platt attupp-
repa sjelfva den frågan, om man verkligen vill hafva
en representationsförändring. Icke desto mindre an-
såg talaren det vigtigaste af allt vara, att denna
fråga, om den är af sakens beskaffenhet påkallad,
idkeligen förnyas, på det man icke ett ögonblick
må glömma bort den; och detta derföre, att här-
vid, likasom i mycket annat i vår logiska tid, nä-
stan allt beror på att man har premisserna noga
fastställda, då slutföljden snart mäste komma efter
med en oeftergiflig nödvändighet. Dessutom ligger
uti denna frågas besvarande äfven svaret på den
nyss anförda anmärkningen emot det nu å bane
varande förslaget, äfvensom emot de betänklighe-
ter, hvilka i öfrigt kunna anföras. Dessa betänk-
ligheter äro egentligen tvenne: riksdagsmännens
trötthet vid den nyss afslutade riksdagen, och den
ovilja mot, och farhåga för, en ny riksdag, som
folket på landet i allmänhet kan hemta från åsy-
nen af debetsedlarnes tillökning i och för utgifterna
till riksdagsarfvoden. Hvad det förra beträffar, så
torde dermed icke vara så farligt, särdeles om man
antager, att en urtima riksdag, sammankallad med
hufvudsakligt afseende på representationsfrågan,
icke behöfde räcka utöfver den lagliga tiden af fyra
månader. Betänkligare kan det vara med farhågan
för utgifterna; men man bör ock komma ihåg, att
fråga likväl icke kan uppstå om ständernas sam-
mankallande före jul, eller straxt på nyåret. Det
åtgår nog några veckor, om icke månader, innan
reformsällskaperna öfver allt i landet kunna hinna
alt yttra sig; och som icke ständernas samman-
kallande under sommaren gerna lär komma i fråga,
är det ganska troligt att detta i alla hän-
delser skulle draga ut på tiden till den 45 Novem-
ber nästa år, eller i dag ett år till. Man återkom-
mer härvid af sig sjelf till frågan, huruvida sven-
ska nationen vill hafva en representationsförändring
eller icke; ty vill den verkligen med allvar hafva
en sådan, och inser de djupa olägenheterna af den
närvarande författningen, så bör det ej heller kunna
betviflas, att farhågan för riksdagsarfvodena utgör en
Dn mn AA — m-— -— — - Xx Ö
-— fi AA ha VM
nm AT bh fa am 5 I AA Kr OR mm OR Oh MR Kar VR - OR AR mo BD FR ÅN AA Pr JR Jr
nm OA mn - KA DR Me Mn