- IVE AD MUHULGUU PE EVIeE HU IIIAU, BS PES SEM TIUv Mt
ifver att använda sina krafter till en medmenniskas
räddning ur den fasansfullaste belägenhet. Många
aktningsvärda personer af högre bildning hade äf-
ven infunnit sig och åtogo sig ledningen af arbetet.
Vid nu företagna noggranna undersökning befanns
jorden af följande beskaffenhet: öfversta jordskor-
pan utgjordes af svartmylla om !, alns tjocklek,
derunder ett 2 alnars mäktigt lager af groft grus,
dernedanför ett lager af sandblandad lera om 4 al-
nars mäktighet, samt derunder den renaste skrif-
sand som vid ringaste rubbning nedflöt lik vatten.
Här i djupet af nedersta sandlagret låg Rask ned-
bäddad under hakan, 48 alnar under jordytan eller,
med andra ord, djupare än från öfversta takåsen
på ett större tvåvåningars hus ned till marken.
Sedan alla nödvändiga undersökningar blifvit
gjorda, företogs skyndsamt och braftigt räddnings-
arbetet. Allt åtkomligt trävirke framskaffades och
taket nedtogs af det närbelägna boningshuset för
att åtkomma de underlagda bräderna. Biunnen
infodrades med bräder, qvarhållna af starka spänn-
bjelkar, för att på detta sätt stödja och uppebålla
jordlag:en, hvilka hvarje ögonblick hotade att falla
tillsammans. Detta arbete var vådligt; men ingen
tvekan, ingen betänklighet yttrades af arbetsfolket
som med villighet och friskt mod fullgjorde allt hvad
som föreskrefs. Ett större prof af mod och sjelf-
uppoffring fordrades likväl. Den olycklige der nere
i djupet ma:rterades ej blott af dödsängest och de
mest slitande själsqval, kanhända led han äfven
huvgrens och törstens plågor; men hvar finna nå-
gon som utan att tillbakahållas af sjelfbevarelsein-
stinkten, var villig att med ögonskenlig lifsfara räcka
den arme några droppar vin och skänka horom
trösten af en medmenniskas närvaro? En sådan
person fanns ändå, hos hvilken deltagandet för en
nödställd like besegrade alia tankar på egen fara.
Rask ägde vid kompaniet en god vän, en ung sol-
dat Strand och denne, som forut ifrigt deltagit i
räddningsarbetet, klättrade nu med en katts vighet
ned i cjupet och räckte sin vän ej blott en läskande
dryck och den trösten att deruppe arbetade rastlöst
flera hundrade armar för att rädda honom; han stad-
nade äfven qvar der med få a!brott hela tiden, samt
med händerna bortskaffade den sand och jord som
oupphörligt nedrasade och mer än en gäng öfver-
täckte den olyckliges hufvud.
Det var en hiskelig syn och som kunde skaka det
starkaste sinne att skåda ned i den bottenlösa af-
grunden. Sedan ögonen efter en lång stunds ned-
blickande vant sig vid det ogenom:irängliga mörk-
ret dernere, upptäckte man i det hissnande djupet
någonting ljust som omsider urskiljdes vara den
öfver axlarpe i jorden nedmyllade soldaten Rasks lik-
bleka, uppåtvända ansigte. Med ännu mer ansträngd
synförmäga blef man varse något som rörde sig
straxt ofvanföre, och detta var Strand, af hvilken
likväl sällan mer än fötterna syntes, under det han
i hufvudstupad ställning hängande öfver en stock
nedräckte vin till sin vän och intalade honom tröst
och hopp. Länge kunde ingen betrakta denna ska-
kande syn. Äfven den starkaste drog sig snart med
en rysning tillbaka ifrån afgrundens kant.
Arbetet fortsattes utan afbrott hela dagen, och
tidigt på eftermiddagen aflöstes det uttröttade ar-
betsfolket af en ny skara, som från andra socknar
ankommit; men nu inträffade på eftermiddagen ett
ras, som hotade göra allt användt arbete utan
ändamål. En del af lerlagret föll ned och en
massa af mer än en kubikfemn bröt de uppsatta
stöden, krossade 6 å 8 stycken tjocka bräder, men
stadnade mot de nedanför anbragta bjelkarne och
blef lik ett tak liggande öfver en del af öppningen.
Faran att arbeta nedanför detta ras blef hädanefter
ännu större; och minskades ej häraf ifvern hos de
arbetande, som rastlöst fortsatte öppningens utvid
gande, bräders och stödjepelares uppresande samt
upp:kaffende af jord och sand från de nedersta de-
Jarne af brunnen, sedan nu flera personer, modi-
gare genom soldat Strands sjelfuppoffrande exempel,
vågade sig ned i djupet.
Emedlertid hade den korta höstdagen framskridit,
mörkret inträdde, och snart kunde ingen, äfven den
ifrigaste, fortsätta arbetet, ehuru ej ringaste hopp
att rädda den nödställde ännu fanns i något men-
piskosinne. Ett påtändt ljus nedsattes i cjupet host
Rask och flera till och med bättre personer ned-l:
gingo till den olycklige och samtalade med honom,
deribland en af hans högre förmän tillbragte en stor
del af natten nederst i afgrunden; men arbetet
måste stadba för att vid första daggryning äter börja,
och den arme låg ännu qvarhållen af djupets mak-
ter, eburu det vardt afton den andra dagen!
Redan vid första dagstrålen den tredje dagen el-
ler fredagen började friskt manskap att efter en för-
ändrad arbetsplan, längt ifrån brunnen, men i rikt-
ning mot densamma, uppkasta ett bredt nedåt slut-
tande schakt, då brunnens utvidgande befanns omöj-
ligt att verkställa, och som man med allt skäl fruk-
4ade att den beklagansvärde soldat Rask skuile duka
ued.r för de själsqval och den kroppsliga. plågan
af jordmassans tryckving, hvaraf han led, så arbe-
tade folket med en ifver öfver allt beröm, och det
beständiga ombytet af nytt arbetsmanskap gjorde
att det ofantliga schaktet nedskred mot djupet med
en hastighet som väckte förvåning. Den olycklige,
hvilken allt bittills orubbadt bibehållit full kraft
och full själsstyrka, började likväl nu stundtals tala
orediga meningar och känna sig hemsk och illa till
mods, så snart han befann sig ensam, hvarföre hans
kamrat Strand, oaktadt faran att vistas i djupet
blef med hvarje stund allt större, allt mer hotande,
knappast nägra ögonblick fick lemna honom. Efter
middagen tilltog bans oro och allt hopp om rädd-
ning var hos honom slocknadt. Han tackade Strand
på det hjertligaste, lofvade honom sin enda ko,
ptyp, tillade han, jag är fattig, men ibland alla de
som arbeta för mig deruppe, finnas många goda
hjertan och de hjelpa Dog min Cajsa och barnen,
att de ej lida nöd sedan jag ej mera finnes tillp.
Slutligen steg hans ångest ett ögonblick så långt, att
han bad det någon barmbertig menniska ville sända
en kula genom hufvudet på honom och dermed göra
slut på det fåfänga arbetet. Han var en modig man,
som med fasthet skulle kunna se döden i ögonen och
bibehöll äfven i det längsta sitt mod och sin fattning,
ehuru en djup ängslan stundom öfvergick honom.
Var detta af de kroppsliga plågor han led, var det
af en nu uppkommen fruktan för döden? Jag vet
ej; men han visste att deruppe låg hans hustru i
stum förtviflan och hans arma moder satt bredvid
henne med hopknäppta händer, en bild af den fa-
sonsfullaste sorg. Ehuru ofta öfvermodet förledt
bonom till våldsamheter, förmådde Jikväl alltid hu-
struns eller modrens röst tämja bans någongång
vilda sinne, och med all sin understuodom visa:e
böjelse för oordentlighet, hade ban ett godt hjerta,
med varm innerlighet fästadt vid bustru, barn och
moder. Jag är förvissad att medvetandet om dessa
käras lidande var det som mer än egna kroppsliga
plågor skakade hans starka modiga själ.
Fö-samlingens pastor och många af ortens mest
ansedda innevånare, hvilka under dessa dsgar en-
dast få timmar lemnat olycksstället, och med sio
Närvaro och sina ord så kraftigt uppmustrade det
måpgangång modlösa och tröttade arbetsfolket, ned-
gingo, ehuru faran blef med hvarje ögorblick att
större, esomoftast i djupst och talade tröstens och
hannete ard till dan Aalveklioa ohurn hanDet OM
ON mn - - (Kn Mm - MR —-
mm RH ERA RAR DD As As AR
CO UM Ö Mm pp - MK MW os - ÅA - Kd OR OR — Jm OM - pr
--— VV m- AJ - UV ms -
nr
tr
rn mA DD pr a
rr mA —