förlust skulle beredas säljaren. Slutligen före-
slås äfven, att bandlanden eller bokföraren
må handelsbok med ed styrka i de fall, at
motbok genom köparens vanvård förkommit;
men huru leda något sådant i bevis? och hvar-
före icke så godt -presumera att motbokens för-
kommande alltid vore köparens fel? ty uti 99
fall af 400 kommer detta avt blifva händelsen
om så stadgas, emedan köparen då nog skall
veta att vakta sig för att motboken icke blir
liggande hos handlanden, hvarigenom den der
möjligtvis kunde förekomma.
5 f tillämpar denna förordning jemväl på
varuförädlare. ;
Vi hafva förut vidrört alla de svåra påfölj-
der, som nu gällande lagar för den inhemska
kredithandeln medfört, och fråga nu på sam-
vete hvarje eftertänkande och sakkunnig läsare,
om han tror, att Kongl. Maj:ts till R. St. in-
gifne förslag, derest det blefve antaget, skulle
medföra någon enda väsendtlig förbättring i
det nuvarande oefterrättlighetstillståndet.
De långa utborgningarne, eller så kallade
årsräkningar, skola bibehålla sig hädanefter som
hittills, ty det nya förslaget hbintrar dem lika
litet som äldre lag, ja! äfven lagsökning för
nära 40-åriga fordringar blir härefter ingen
omöjlighet , allenast fordringsägaren inom 6
månader efter skuldsättningen togit bevis af
köparen, att räkning blifvit honom tillställd,
och ehuru vi gerna medgifva, att det sednare
sällan skall ifrågakomma; emedar vid ett län-
gre anstånd säljaren hädanefter icke skall nöja
sig med ett simpelt bevis, utan fordra accep!
eller skuldsedel, och följaktligen det hitllsva-
rande krånglet vid utsökningar för gamla for-
dringar efter räkning, i någon mån inskränkas
och förekommas, så är dock sjelfva hufvud-
saken, eller kredithandelns ordnande efter bät-
tre grunder, dermed för ingen del ernådt, ty
redan så kallade årsräkningar utgöra såsom
vi förut sett en allt för lång kredit för kon-
sumtionen. De äro visst icke eller af stats-
ekonomiska skäl något att söka konservera, ty
de befordra en onödig skuldsättning, och lägga
ett allt för mjukt hyende under den välkända
svenska oarten alt vilja lefva öfver sina till-
gångar och anticipera på framtiden. De skola
dessutom ovilkorligt tillintetgöra det så nyttiga
införandet af inrikes vexlar, hvarigenom åter
ett riktigt banksystem skulle i så väsendtlig
mån befordras. Regeringen tyckes äfven sjelf
hafva insett detta, då den helt och hållet med
tystnad förbigått den äldre föreskriften i 1798
års förordning, att vid partihandel köparen
skulle vara skyldig å de borgade varorna gifva
skuldsedel. Månne imedlertid detta uteslutande
är välbetänkt? Hade det icke varit bättre att
genom ett billigare ordnande af den mindre
handeln, som direkt afser konsumtionen, äfven
kunna på samma gång reglera den större, eller
partihandeln.
Eller skulle måhända tillståndet i landet för
närvarande vara sådant, att konsumtionen i nå-
gon betydlig mån skulle komma att inskränkas
genom en större stränghet i kreditlagstiftnin-
gen, och följaktligen bandel och näiingar kom-
ma att lida genom en förändring, i stället att
deraf bemta väsendtliga fördelar? Detta är
ej att befara. Efterse vi huru tillståndet un-
der de sednare decennierna inom fäderneslan-
det gestaltat sig, så kan ej förnekas att de fle-
sta yrken äro i en betydlig tillvext och för-
kofran, samt lemna allt flere idkare sin berg-
ning. Jordbrukets alster afyttras med allt
större lätthet, och långt aflägsen är ej den tid-
punkt då Sverige blir ett spanmålsexporterande
land. Ifrån den stund en fix tull för span-
måls både in och utförsel för vissa år bestäm-
mes och bränvinsbränningen regleras till en
fabriksnäring, skall äfven en verklig spanmåls-
handel uppstå inom landet, till och med för
egna kapitaler, hvilka nog skola bevisa sig fö-
refinnas i tillräcklig mängd, allenast ett klokt
handelssystem en gång kommer att hålla dem
i en tillräcklig cirkulation. Äfven jordbrukets
binäringar, såsom ladugårdsskötsel m. fl., hafva
i sednare tider gjort ganska betydliga framsteg,
och just nödvändigheten att emellanåt skaffa
sig penningar för andra produkter, än endast
spanmål, skall tvinga den i gammal slentrian
så kära svenska allmogen att vinnlägga sig mera
om ladugården. Den större jordbrukaren har
för öfrigt numera tillfälle att likasom hvarje
annan näringsidkare skaffa sig kassakreditif uti
någon af privatbankerna. För den talrikaste
delen af folket eller possessionater och bönder
bör således införandet af kortare kredithandell
numera utan någon våda kunna låta sig verk-
ställa. För andra näringsidkare kunna vi icke
eller inse at några särdeles olägenheter börs
deraf uppstå; vära handtyverkare t. ex. lemna
ju sjelfva vanligtvis ingen kredit och behöfva
det äfven sällan. Den som har råd att bestå
sig tillbehör till en rock eller ett skoplagg, kan
alltförväl kontant bekosta förfärdigandet, och
det är allenast ett kreditens missbruk när an-
vorlunda sker. Egare till fabriker och större
industrianläggningar, såsom bruk etc., böra än
mindre vara i behof af kredit för sina hus:
bållsförnödenbeter och sin klädsel. ma
större uppköp på en gång, då tid kan behöf-
vas, halva de nu nämnda samhällsklassernpa för-
öfrigt utvägen att gifva skuldsedlor. Det åter-
står alltså blott en enda samhällsklass att vi-
dare betrakta, nemligen embetsmånnen. San-
nolikt trampa vi bär på sjelfva liktornen. Det
är egentligen endast i den: skuldsatta embets
mannens intresse, som vi tro att oefterrättlig-
hetssystemet så länge kunnat fortfara. Lyck:
ligtvis börja dock äfven för honom Jjusare ut-
sigter att öppnas. En hvar erkänner numera
villigt att staten här afläns Ko re oh oo AA