förlust skulle beredas säljaren. Slutligen föreslås äfven, att bandlanden eller bokföraren må handelsbok med ed styrka i de fall, at motbok genom köparens vanvård förkommit; men huru leda något sådant i bevis? och hvarföre icke så godt -presumera att motbokens förkommande alltid vore köparens fel? ty uti 99 fall af 400 kommer detta avt blifva händelsen om så stadgas, emedan köparen då nog skall veta att vakta sig för att motboken icke blir liggande hos handlanden, hvarigenom den der möjligtvis kunde förekomma. 5 f tillämpar denna förordning jemväl på varuförädlare. ; Vi hafva förut vidrört alla de svåra påföljder, som nu gällande lagar för den inhemska kredithandeln medfört, och fråga nu på samvete hvarje eftertänkande och sakkunnig läsare, om han tror, att Kongl. Maj:ts till R. St. ingifne förslag, derest det blefve antaget, skulle medföra någon enda väsendtlig förbättring i det nuvarande oefterrättlighetstillståndet. De långa utborgningarne, eller så kallade årsräkningar, skola bibehålla sig hädanefter som hittills, ty det nya förslaget hbintrar dem lika litet som äldre lag, ja! äfven lagsökning för nära 40-åriga fordringar blir härefter ingen omöjlighet , allenast fordringsägaren inom 6 månader efter skuldsättningen togit bevis af köparen, att räkning blifvit honom tillställd, och ehuru vi gerna medgifva, att det sednare sällan skall ifrågakomma; emedar vid ett längre anstånd säljaren hädanefter icke skall nöja sig med ett simpelt bevis, utan fordra accep! eller skuldsedel, och följaktligen det hitllsvarande krånglet vid utsökningar för gamla fordringar efter räkning, i någon mån inskränkas och förekommas, så är dock sjelfva hufvudsaken, eller kredithandelns ordnande efter bättre grunder, dermed för ingen del ernådt, ty redan så kallade årsräkningar utgöra såsom vi förut sett en allt för lång kredit för konsumtionen. De äro visst icke eller af statsekonomiska skäl något att söka konservera, ty de befordra en onödig skuldsättning, och lägga ett allt för mjukt hyende under den välkända svenska oarten alt vilja lefva öfver sina tillgångar och anticipera på framtiden. De skola dessutom ovilkorligt tillintetgöra det så nyttiga införandet af inrikes vexlar, hvarigenom åter ett riktigt banksystem skulle i så väsendtlig mån befordras. Regeringen tyckes äfven sjelf hafva insett detta, då den helt och hållet med tystnad förbigått den äldre föreskriften i 1798 års förordning, att vid partihandel köparen skulle vara skyldig å de borgade varorna gifva skuldsedel. Månne imedlertid detta uteslutande är välbetänkt? Hade det icke varit bättre att genom ett billigare ordnande af den mindre handeln, som direkt afser konsumtionen, äfven kunna på samma gång reglera den större, eller partihandeln. Eller skulle måhända tillståndet i landet för närvarande vara sådant, att konsumtionen i någon betydlig mån skulle komma att inskränkas genom en större stränghet i kreditlagstiftningen, och följaktligen bandel och näiingar komma att lida genom en förändring, i stället att deraf bemta väsendtliga fördelar? Detta är ej att befara. Efterse vi huru tillståndet under de sednare decennierna inom fäderneslandet gestaltat sig, så kan ej förnekas att de flesta yrken äro i en betydlig tillvext och förkofran, samt lemna allt flere idkare sin bergning. Jordbrukets alster afyttras med allt större lätthet, och långt aflägsen är ej den tidpunkt då Sverige blir ett spanmålsexporterande land. Ifrån den stund en fix tull för spanmåls både in och utförsel för vissa år bestämmes och bränvinsbränningen regleras till en fabriksnäring, skall äfven en verklig spanmålshandel uppstå inom landet, till och med för egna kapitaler, hvilka nog skola bevisa sig förefinnas i tillräcklig mängd, allenast ett klokt handelssystem en gång kommer att hålla dem i en tillräcklig cirkulation. Äfven jordbrukets binäringar, såsom ladugårdsskötsel m. fl., hafva i sednare tider gjort ganska betydliga framsteg, och just nödvändigheten att emellanåt skaffa sig penningar för andra produkter, än endast spanmål, skall tvinga den i gammal slentrian så kära svenska allmogen att vinnlägga sig mera om ladugården. Den större jordbrukaren har för öfrigt numera tillfälle att likasom hvarje annan näringsidkare skaffa sig kassakreditif uti någon af privatbankerna. För den talrikaste delen af folket eller possessionater och bönder bör således införandet af kortare kredithandell numera utan någon våda kunna låta sig verkställa. För andra näringsidkare kunna vi icke eller inse at några särdeles olägenheter börs deraf uppstå; vära handtyverkare t. ex. lemna ju sjelfva vanligtvis ingen kredit och behöfva det äfven sällan. Den som har råd att bestå sig tillbehör till en rock eller ett skoplagg, kan alltförväl kontant bekosta förfärdigandet, och det är allenast ett kreditens missbruk när anvorlunda sker. Egare till fabriker och större industrianläggningar, såsom bruk etc., böra än mindre vara i behof af kredit för sina hus: bållsförnödenbeter och sin klädsel. ma större uppköp på en gång, då tid kan behöfvas, halva de nu nämnda samhällsklassernpa föröfrigt utvägen att gifva skuldsedlor. Det återstår alltså blott en enda samhällsklass att vidare betrakta, nemligen embetsmånnen. Sannolikt trampa vi bär på sjelfva liktornen. Det är egentligen endast i den: skuldsatta embets mannens intresse, som vi tro att oefterrättlighetssystemet så länge kunnat fortfara. Lyck: ligtvis börja dock äfven för honom Jjusare utsigter att öppnas. En hvar erkänner numera villigt att staten här afläns Ko re oh oo AA