LL bn nte AE . rn Ann
som här är i fråga, och att statens mägtigastej!
intressen äro innerligt förenade med minuthan-!:
delns. Ett enda bevis för vårt påstående mål:
det tillåtas oss att här anföra, men detta sål!
talande, att alla öfriga blifva öfverflödiga. Vil!
hafva det nära tillhands. -
2:dra mom. af meranämde 4798 års för-!
ordning stadgar såsom följer: Den som till-l!
handlar sig varor partivis och dervid betin-
gar sig trenne eller flere månaders anstånd
med betalningen, är pligtig att genast derål!
sitt skuldebref till säljaren utgifva, som dere. !!
mot bör tillställa köparen qvitterad räkning
öfver hela beloppet, lika som vore det kon-Iw
tant betalts.
Hvem inser icke den goda och visa afsigten
i detta stadgande, hvarigenom man ville bereda
den större handeln ätkomsten af diskontabla
papper för underlättnad i rörelsen; men tror
man väl, att, ehuru detta af alla inses, stad-
gandet efterlefves? Nej! det skersnart sagdt al-
drig, åtminstone högst sällan, och detta just
derföre, att den förra delen af förordningen,
som rörer minuthandeln, icke efterföljes. Man
måste nemligen inse, om man blott vill, att då
konsumenten icke iakttager skyldighet och bil-
lighet emot minutbandlaren, så kan icke eller
denne sträcka sin förmåga utöfver möjlighetens
gräns. Förhållandet är emedlertid vanligtvis
något: bättre emellan grosshandlaren eller fabri-
kanten och detaljören, än emellan denne och
konsumenten; ty så som den sistnämnde kan
minuthandlaren icke negligera sina betalningar,
om icke tilläfventyrs en känd solidit tillåter
äfven hönom vissa friheter. Ehuru visserligen
ett bättre förhållande i sednarce tider inträdt i
handeln emellan köpmän, så återstår dock der-
vid ofantligt mycket att önska, och sjelfva huf-
vudsaken dervid, eller bruket af skuldsedlar,
men än bättre vexlar, utgör ännu en from ön-
skan, Men inser man blott den ofantliga för-
delen för partibandlaren och fabrikanten, att i
stället för sina i böckerna stående döda for-
drivgar på till en del mycket långa betalnings-
tider, ofta 42 månader och derutöfver, hafva
detaljhandlarens skuldsedlar, som kunde diskon-
teras vid förefallande behof, så måste man med-
ge, att endast den absolutaste omöjlighet, tilli-
ka med inbördes konkurrens, kunnat förmå de
dertill berättigade att afstå ifrån en dem i leg
tilldelad omätlig fördel.
Efter hvad vi alltså nu sett, så hafva stats-
makterne visst icke underlåtit att söka på ett
billigt sätt ordna den inhemska handeln; men
man har dervid gått till väga alltför lamt och
inkonseqvent för att kunna ernå det åsyftade
ändamålet.
Huru lofvade man sig icke för ej längesedan
guld och gröna skogar för den inhemska han-
delsrörelsen af den inrikes vexelstadgans utfär-
dande, och huru gick väl dermed? Jol! så att
någon författning, mer onödig och omöjlig att
tillämpa uncer närvarande förhållanden, icke
hittills torde varit känd i svenska lagfarenhe-
tens historia; och hvarföre? Jo, emedan det är
tydligt, att då det varit omöjligt införa bruket
af skuldsedlar vid partibandel emellan hand-
lande, oaktadt gällande författnings klara och
oförtydbara föreskrift, så måste det vara en
ännu större omöjlighet, att utan helt och hål-
let förändrade förhållanden dervid införa bru-
ket af vexlar, hvilka, till sin natur i allmänhet
endast passande för den större handeln, med-s
föra en ännu strängare exekutif kraft än skuld-k
sedlar; men som dock, en gång väl komna iln
allmännare bruk, otroligt skulle lifva handelns
och näriögarne. ij
Om man då måste medgifva, att ett oefter-l:
rättlighetstillstånd för närvarande existerar in
handeln hela vägen igenom, äfvensom det on-in
da, som hela landet deraf lider; så måste nå-If
got hvar väckas till eftertanka huru det må h
kunna afhjelpas.
Ständerna ivgingo i denna afsigt till rege-Ir
ringen vid 1845 års riksdag med tvenne skrif-b
velser i ämnet, dervid de afsågo att befordrali
skyndsamma, ordentliga samt ömsesidigt be- b
1
(6)
AA - NA AM m-
OO AA ss ss PA M Ö mm Ö mm mm pm-—-— AV
-
AJ VP BP MB A a m
Os åa da då 5 FR rPeMAQ MM WW VP pm Fe - MM me
(-Fi-PRL.E
tryggande uppgörelser emellan säljare och kö- i
pare. Kongl. Maj:t ansåg sig emedlertid, påjo
grund af vid dessa förslag anmärkta brister,s
icke kunna dem antaga; men har, inseende an- 5)
gelägehheten att i nämnde: syftning förbättras
kreditlagstiftningen, i stället låtit i ämnet upp-19
göra elt nytt förslag, som vid denna riksdag få
blifvit Riksens Ständer förelagdt. Det är omla
detta förslag, som vi hu vilja yttra några kan-n
ske tänkvärda orä. d
Vid granskningen deraf befinnas de förän-)b
dringar, som föreslås, bestå i följande: n
Uti 4 g, att bandelsbok fortfarande må ägalst
vitsord, men med den skilnad, att om krafvet e
bestrides, icke fordringsägaren må med edgång d
fylla bevisningen, utan i stället säljaren ifrån lj!
krafvet sig med ed fria, derest ej denne vill d
det åt handlanden eller den som boken förts
öfverlåta, eller ock rätten finner skäl att ed-la
gången åt handlanden: eller bokföraren upp- d
draga. så n
Uti ,2:a G, att ett sådant handelsboks vits- i
ord ej må äga rum, derest icke handlanden In
inom utgången af nästa år efter det, hvarun-h
der utborgningen skett, bevisligen tillställt gäl s
denären ordentlig: räkning å de borgade varor-v
na, eller ock :bonom derföre hos, rätten ellerlö
konungens befallvingshafvande sökt. — Föruts
kunde deremot handlanden lagsöka för fordrand
efter räkning inom tio år efter utborgningen,n
utan att ens under tiden tillställa gäldenärnä
räkning på dess skuld. k n
Genom 3:e är intet ändradt i nu gällan-)h
de lag, utan afser den endast att på ett ställelb
sammanfatta hvad hit hörer. op
te wo Ole a Ls AA dag af Dbevis- Iv