LL bn nte AE . rn Ann som här är i fråga, och att statens mägtigastej! intressen äro innerligt förenade med minuthan-!: delns. Ett enda bevis för vårt påstående mål: det tillåtas oss att här anföra, men detta sål! talande, att alla öfriga blifva öfverflödiga. Vil! hafva det nära tillhands. 2:dra mom. af meranämde 4798 års för-! ordning stadgar såsom följer: Den som till-l! handlar sig varor partivis och dervid betingar sig trenne eller flere månaders anstånd med betalningen, är pligtig att genast derål! sitt skuldebref till säljaren utgifva, som dere. !! mot bör tillställa köparen qvitterad räkning öfver hela beloppet, lika som vore det kon-Iw tant betalts. Hvem inser icke den goda och visa afsigten i detta stadgande, hvarigenom man ville bereda den större handeln ätkomsten af diskontabla papper för underlättnad i rörelsen; men tror man väl, att, ehuru detta af alla inses, stadgandet efterlefves? Nej! det skersnart sagdt aldrig, åtminstone högst sällan, och detta just derföre, att den förra delen af förordningen, som rörer minuthandeln, icke efterföljes. Man måste nemligen inse, om man blott vill, att då konsumenten icke iakttager skyldighet och billighet emot minutbandlaren, så kan icke eller denne sträcka sin förmåga utöfver möjlighetens gräns. Förhållandet är emedlertid vanligtvis något: bättre emellan grosshandlaren eller fabrikanten och detaljören, än emellan denne och konsumenten; ty så som den sistnämnde kan minuthandlaren icke negligera sina betalningar, om icke tilläfventyrs en känd solidit tillåter äfven hönom vissa friheter. Ehuru visserligen ett bättre förhållande i sednarce tider inträdt i handeln emellan köpmän, så återstår dock dervid ofantligt mycket att önska, och sjelfva hufvudsaken dervid, eller bruket af skuldsedlar, men än bättre vexlar, utgör ännu en from önskan, Men inser man blott den ofantliga fördelen för partibandlaren och fabrikanten, att i stället för sina i böckerna stående döda fordrivgar på till en del mycket långa betalningstider, ofta 42 månader och derutöfver, hafva detaljhandlarens skuldsedlar, som kunde diskonteras vid förefallande behof, så måste man medge, att endast den absolutaste omöjlighet, tillika med inbördes konkurrens, kunnat förmå de dertill berättigade att afstå ifrån en dem i leg tilldelad omätlig fördel. Efter hvad vi alltså nu sett, så hafva statsmakterne visst icke underlåtit att söka på ett billigt sätt ordna den inhemska handeln; men man har dervid gått till väga alltför lamt och inkonseqvent för att kunna ernå det åsyftade ändamålet. Huru lofvade man sig icke för ej längesedan guld och gröna skogar för den inhemska handelsrörelsen af den inrikes vexelstadgans utfärdande, och huru gick väl dermed? Jol! så att någon författning, mer onödig och omöjlig att tillämpa uncer närvarande förhållanden, icke hittills torde varit känd i svenska lagfarenhetens historia; och hvarföre? Jo, emedan det är tydligt, att då det varit omöjligt införa bruket af skuldsedlar vid partibandel emellan handlande, oaktadt gällande författnings klara och oförtydbara föreskrift, så måste det vara en ännu större omöjlighet, att utan helt och hållet förändrade förhållanden dervid införa bruket af vexlar, hvilka, till sin natur i allmänhet endast passande för den större handeln, med-s föra en ännu strängare exekutif kraft än skuld-k sedlar; men som dock, en gång väl komna iln allmännare bruk, otroligt skulle lifva handelns och näriögarne. ij Om man då måste medgifva, att ett oefter-l: rättlighetstillstånd för närvarande existerar in handeln hela vägen igenom, äfvensom det on-in da, som hela landet deraf lider; så måste nå-If got hvar väckas till eftertanka huru det må h kunna afhjelpas. Ständerna ivgingo i denna afsigt till rege-Ir ringen vid 1845 års riksdag med tvenne skrif-b velser i ämnet, dervid de afsågo att befordrali skyndsamma, ordentliga samt ömsesidigt beb 1 (6) AA NA AM mOO AA ss ss PA M Ö mm Ö mm mm pm-—-— AV AJ VP BP MB A a m Os åa da då 5 FR rPeMAQ MM WW VP pm Fe MM me (-Fi-PRL.E tryggande uppgörelser emellan säljare och köi pare. Kongl. Maj:t ansåg sig emedlertid, påjo grund af vid dessa förslag anmärkta brister,s icke kunna dem antaga; men har, inseende an5) gelägehheten att i nämnde: syftning förbättras kreditlagstiftningen, i stället låtit i ämnet upp-19 göra elt nytt förslag, som vid denna riksdag få blifvit Riksens Ständer förelagdt. Det är omla detta förslag, som vi hu vilja yttra några kan-n ske tänkvärda orä. d Vid granskningen deraf befinnas de förän-)b dringar, som föreslås, bestå i följande: n Uti 4 g, att bandelsbok fortfarande må ägalst vitsord, men med den skilnad, att om krafvet e bestrides, icke fordringsägaren må med edgång d fylla bevisningen, utan i stället säljaren ifrån lj! krafvet sig med ed fria, derest ej denne vill d det åt handlanden eller den som boken förts öfverlåta, eller ock rätten finner skäl att ed-la gången åt handlanden: eller bokföraren uppd draga. så n Uti ,2:a G, att ett sådant handelsboks vitsi ord ej må äga rum, derest icke handlanden In inom utgången af nästa år efter det, hvarun-h der utborgningen skett, bevisligen tillställt gäl s denären ordentlig: räkning å de borgade varor-v na, eller ock :bonom derföre hos, rätten ellerlö konungens befallvingshafvande sökt. — Föruts kunde deremot handlanden lagsöka för fordrand efter räkning inom tio år efter utborgningen,n utan att ens under tiden tillställa gäldenärnä räkning på dess skuld. k n Genom 3:e är intet ändradt i nu gällan-)h de lag, utan afser den endast att på ett ställelb sammanfatta hvad hit hörer. op te wo Ole a Ls AA dag af DbevisIv