på dig!; utropade Rosa i det hon fattade yng-
lingens hand och drog bonom till en af ber-
såerna, der cythisus med sina gula blomster-
drufvor sammanflätade sig med den välluk-
tande syrenen och likt guldsmycken skimrade
från mellanbladens skuggor.
Så när hade jag ej kommit i dagn, sade
Juan, och hans sköna panna var liksom meln-
betäckt. Jag kommer dessutom blott för att
taga afsked af dig för nägra dagar.
Santa madonnal utropade förskräckt Rosa,
i det hon knäppte ihop de små händerna.
Hvyad fattas dig?
Prinsen reser till Terra di Lavoro, och
jag måste följa honomp, sade Juan,
Blir du länge borta? frågade Rosa be-
dröfvad.
En vecka, kanske också merp, sade Jaan
allvarsamt. , Men äfven om vi återkomma, dyra
Rosa, fruktar jag att blott sällan få se dig.
Gud i! himmelen! säg, hvarför — hvarför,
min dyre vän? ropade flickan med tårfyllda
ögon.
Göromålen bopa sig med hyar dag, och
jag har kpappast ett ögonblicks frihet mer,
invände, ynglingen dystert. - vOch — Rosa,
skulle duj, misstänka mig om jag sade dig at
det är bättre om vi sällan se hvarann?
Du älskar: mig ej mer!p utropade Rosa häf-
tigt, och brast i gråt,
Du tror ej sjelf på den förebråelse du gör
mig, du vet ju, hur mycket jag älskar digp,
ropade ynglingen, i det ban fattade hennes
hand oåh tryckte den till sina läppar. Jag
har moget eftertänkt vårt förbållande, jag har
kämpåten svar strid, hår öfvervagt allt, och
funnit — alt du aldrig kan bli min maka.