på dig!; utropade Rosa i det hon fattade ynglingens hand och drog bonom till en af bersåerna, der cythisus med sina gula blomsterdrufvor sammanflätade sig med den välluktande syrenen och likt guldsmycken skimrade från mellanbladens skuggor. Så när hade jag ej kommit i dagn, sade Juan, och hans sköna panna var liksom melnbetäckt. Jag kommer dessutom blott för att taga afsked af dig för nägra dagar. Santa madonnal utropade förskräckt Rosa, i det hon knäppte ihop de små händerna. Hvyad fattas dig? Prinsen reser till Terra di Lavoro, och jag måste följa honomp, sade Juan, Blir du länge borta? frågade Rosa bedröfvad. En vecka, kanske också merp, sade Jaan allvarsamt. , Men äfven om vi återkomma, dyra Rosa, fruktar jag att blott sällan få se dig. Gud i! himmelen! säg, hvarför — hvarför, min dyre vän? ropade flickan med tårfyllda ögon. Göromålen bopa sig med hyar dag, och jag har kpappast ett ögonblicks frihet mer, invände, ynglingen dystert. vOch — Rosa, skulle duj, misstänka mig om jag sade dig at det är bättre om vi sällan se hvarann? Du älskar: mig ej mer!p utropade Rosa häftigt, och brast i gråt, Du tror ej sjelf på den förebråelse du gör mig, du vet ju, hur mycket jag älskar digp, ropade ynglingen, i det ban fattade hennes hand oåh tryckte den till sina läppar. Jag har moget eftertänkt vårt förbållande, jag har kämpåten svar strid, hår öfvervagt allt, och funnit — alt du aldrig kan bli min maka.