igen beror på sportler för brefvens och tidningar-: nes distribution. Har tidsandan förändratsi Nykterhetsfrågan? (Af W—n.) (Ur Wermlands Tidn.) Omkring 1810 var ej sällsynt, att vid förnäma middagar de anseddaste män buros ned i sina vagnar. Skjöldebrand beklagade mycket det besvär, han, hvilken ansåg sig, såsom född i Afrika, ha af naturen nog hetsig blod för att ej behöfva uppspädas med hetsiga drycker,iZej sällan hade att bjelpa ner den en3 och andre af förnäma kamrater i deras vagnar. Sällan hemkom väl vår store Adlercreutz på annat sätt. Svea rikes erkebiskop Lindblom, som föreslog en skål för Carl Johan såsom verldens andra frälsare, var ej sällan svagare än den starka punschen han drack. Annu 1823 såg jag en full biskop gå vid Munkbron med kozset nästan uppe på axeln, sträfvande att stoppa ner några äpplen, som han köpt, men funnit för sura, i barmen på en 44 å 15-årig flicka, som försökte att slingra sig ur hans händer, för att hinna till posten med ett bref. Jag hade ej sett hans eminens förut, men ansåg mig skyldig afböja skandelen, tog honom kraftigt under armen och sade: jag har en högst angelägen sak att tala med herr biskopen: var god och låt mig följa er hem. Vi kommo genom många smågator, som jag heldst valde, om jag mins rätt, till det så kallade Indehetouska huset, der jag skaffade nyckel och införde h. h. i det rum han uppgaf vara sitt, hvarefter jag, utan att uppgifva mitt namn, hastigt aflägsnade mig. — Vid promotionen i Upsala, som skildras af Vitalis, skyndade jag mig att uppsöka den person som syntes mig mest nykter af alla, då man uppstigit från bordet. Denna varlandshöfding Hans Järta, hvilken med lika vemod som jag betraktade den bacchantiska kult vi sågo omkring oss, under det han upplyste mig huru det tillgick i konstitutionsutskottet 1809, då statsreligionens symboliska böcker ansenligen minskades. Bland andra scener i Upsala akademiska trädgård, som jag från den dagen ihågkommer, var följande: en bop knäslaka magistrar bade fått biskop Wijkman Casperson på sina axlar och raglade förbi oss under synbar fara för eminensen, hvars näsa erinrade om den bekante Nasenbloms. Fastän alla redan syntes vara välbeskänkta, nalkades dock marskalkar, bjudande nya punschglas, men förr än biskopen hann tömma ett taget glas, grepos bärarne af lust att hysja (ett uttryck af förtjusning), hvarvid det ena glaset efter det andra uttömdes på de legerbroderade frackarne. En scen känner jag blott efter säker mans berättelse, en ännu lefvande domares: En person, sådan man nu för tiden kallar possessionat, L., som väl hade en bisofverska med barn, men ej hustru med arfvingar, hade i sitt testamente, sedan de ofvannämnde personerna kunde anses förnöjda, anslagit en större summa åt en hvar bland sina umgängesvänner med vilkor, att alla på begrafningen blefvo så plakata, att ingen kunde komma ihåg huru det gått till. Kunde en enda det, så återgingo de gåfvor alla fått. Det gällde således att tillse, det intet rykte kunde uppkomma om orgierna på hans begrafning och för detta ändamål ansågs nog säkrast hvad som skedde, eller att betjeningen utvisades och alla sökte egga hvarandra till ett sådant drickande, att glömskans häger till slut mätte kunna rufva öfver allas minnesgåfva. Man kom målet bra nära; det sista tecken af tanke var proposition att bålarne nedflyttades på golfvet, på det att, när ingen lävgre kunde stå, alla ännu skulle kunna fortsätta att dricka. Framför kakelugnen hade ortens domare och socknens prest fått en gemensam bål, ur hvilken de drucko och-deremellan kystes; men då prestens hufvud blef för tungt, slog han pannan väl hårdt mot domarens panna. Denne vredgades derför och grep den närstående eldgaffeln, med hvilken han afslog prestens lår. Denne haltade sedan i all sin tid... Ryktet utkom genom en, som hjelpte sig ut genom fönstret i förskräckelsen, då han såg, huru mordisk striden blef mellan rättvisans och religionens tolkar.