också snden mäktig att läsa den gudomlig:
skriften. i menniskobjertat och med denn:
brivga i öfverensstämmelse den uppenbarade
Vi kunna ej uten bäfvan tänka oss all der
villervalla af andesyner och uppenbarelser, fö
regifna af bedrägeriet och trodda af enfalden
som skulle blifva en följd om denna slag
verldsåskådning kommer på modet, Och hurt
skulle det dessutom vara möjligt att försätts
detta praktiska och konkreta tidehvarfien dy.
lik inspiration? Kanske genom magnetismen!
Man behöfver ej vara en förstockad förstånds-
menniska för att i närvarande bok finna der
vidskepelse, som drifves med barnabilden i Al.
tartaflan, till en viss grad löjlig i stället för
sublim, och huru mycket värre skulle det e
bli, om man finge se dessa scener öfverflyttade
i det verkliga lifvet? Nej. Det är sannt, att
tiden må vara sjelfvisk och sjelfförgudande,
och den verkligen frisinnade kan ej utan ned-
slagenhet se, huru den råa pjutningslystnaden,
de sinnliga passionerna, den lågsinonade afun-
den öfver vissa yttre företräden förgudar sig
sjelf i sin tygellöshet, likasåväl som den pri-
vilegierade fördomen tillbeder sig i sitt tred-
skande motstånd mot tidens rörelser. Men,
om dei finns ett botemedel mot detta onda, så
måste det sökas i kristendomens kärna, i dess
innersta sanning. Alt återfinna denna kärna,
att befria den från alla de vanställande utvex-
ter och tillsatser, från den gamla och nya he-
dendomen, hvarmed mörka sekler omspunnit
densamma, det är tidens djupaste behof, och
derför arbeta, under skenbart olika syftnin-
gar, många af seklets ädlaste andar. Detta ar-
bete måste lyckas, om ej annars hela vår be-
prisade upplysning med dess frihet och filan-
tropi är en lögn; men den är det ej. Der-
före skall kärlekens religion blifva alltmer för-
verkligad; ty i samma mån menniskorna mera
lära att älska hvarandra, skola de äfven mera
ära att älska sin skapare; ju längre försonin-
sen på jorden framskrider, desto bättre skall
den himmelska försoningen blifva förstådd; och
ned den gudomliga kärlekens bud lefvande i
sjertat skall menniskan ej behöfva lyssna till
len dunkla anderösten, för att blifva ren och
od. Men om också - våra åsigter här skulle
skilja sig från förf:s, om vi med rätta hos ho-
om tadla en brist på klarhet, konseqvens och
oraktisk halt i en så stor och genomgripande
råga, eller om, hvilket vore långt mer att ön-
ka; vi skulle missförstått honom; så följer
leraf icke, att vi misskänna hans brinnande
it för mensklighetens väl eller betvifla hans
fsigters renhet. Tvärtom kan man lätt öf-
ertyga sig, att få vilja sitt slägte så väl som
)nkel Adam, och att fäderneslandet beböfde
ätt många män med hans hufvud och hjerta.
ikväl önskade vi att finna honom qvar på det
mråde, inom hvilket han förr så lyckligt rört
ig. När en välförstådd menniskokärlek banat
äg för billighetens, rättrådigbetens och en-
rägtens seger på jordnn, skall den gudomliga l
isheten nog i sin tid uppenbara den väg
nenskligheten har att beträda för att vinna
let högre närmast liggande utvecklingsstadiet.