rolina gå som hon kommit. Den förvåning, som detta mottagande väckte hos den uppriktiga landtflickan, öppnade hennes ögon och hon kände tårarna stiga upp i dem, då hon lät dem flyga omkring i denna granna verld. Hennes blick stannade slutligen i en spegel midt för henne. Hvem såg bon der? Jol! sig sjelf, hon som tyckt sig vara så grann. — Liksom när man ser en sparf i fria luften och finner bonom så fin och nätt, men då man får den in i buren, först ser hur klumpig och grof han är, så satt äfven Karin, som en lunsig gråsparf bland dresserade kanariefåglar. Hon kände för första gången i sitt lif en känsla af förölmjukelse; ty den sköna damen med de ljusa lockarna stod ju vid hennes sida och kastade just nu en blick i samma spegel, en blick som 1og af stolthet då den uppfattade hennes egen bild, och af krossande hån då den föll på Karins klumpiga figur. Den som aldrig gjort en sådan jemnförelse som det arma naturbarnet gjorde här, vet icke hur bitter och nedslående den är. Dessa smärta och snöhvita lemmar, slutnaien dyrbar och smakfull drägt, stucko för bjert af emot hennes röda och klumpiga, som ännu mer försämrades af de smaklösa prydnader man hängt derpå. Kontrasten var för stor att icke till och med anslå Karin. Hon kände ej det inre värdets makt, hon trycktes endast af det yttre. Och denra flicka med sitt rena menniskovänliga bjerta, der de blommor skaparen planterat frodades lika friska och 2eftande som i sitt hemland, kände sig djupt underlägsen den stolta medsystern, inom hvars