rolina gå som hon kommit. Den förvåning,
som detta mottagande väckte hos den upprik-
tiga landtflickan, öppnade hennes ögon och hon
kände tårarna stiga upp i dem, då hon lät
dem flyga omkring i denna granna verld. Hen-
nes blick stannade slutligen i en spegel midt
för henne. Hvem såg bon der? Jol! sig sjelf,
hon som tyckt sig vara så grann. — Liksom
när man ser en sparf i fria luften och finner
bonom så fin och nätt, men då man får den
in i buren, först ser hur klumpig och grof han
är, så satt äfven Karin, som en lunsig grå-
sparf bland dresserade kanariefåglar. Hon kände
för första gången i sitt lif en känsla af föröl-
mjukelse; ty den sköna damen med de ljusa
lockarna stod ju vid hennes sida och kastade
just nu en blick i samma spegel, en blick som
1og af stolthet då den uppfattade hennes egen
bild, och af krossande hån då den föll på Ka-
rins klumpiga figur. Den som aldrig gjort
en sådan jemnförelse som det arma naturbar-
net gjorde här, vet icke hur bitter och ned-
slående den är. Dessa smärta och snöhvita
lemmar, slutnaien dyrbar och smakfull drägt,
stucko för bjert af emot hennes röda och klum-
piga, som ännu mer försämrades af de smak-
lösa prydnader man hängt derpå. Kontrasten
var för stor att icke till och med anslå Karin.
Hon kände ej det inre värdets makt, hon tryck-
tes endast af det yttre. Och denra flicka med
sitt rena menniskovänliga bjerta, der de blom-
mor skaparen planterat frodades lika friska och
2eftande som i sitt hemland, kände sig djupt
underlägsen den stolta medsystern, inom hvars