nationala sjelfständighets sista minnesvärda natt.lin
hörde de lågande ord, som talades af Grattan, afl.
Plunkett oeh af Bushe; huru han var öfverbevisad
genom vigten af de grunder de framställde, hurul.
han hade blifvit hänförd af deras vältalighet ochlj!n
eldad af deras polltiska förtjusning. Hvad barnetlra
och ynglingen sålunda hörde, kunde mannen svår-s
ligen glömma; han har ej heller någonsin förgätit
det. Med full öfvertygelse att föreningen af Irlands
Jagstiftande makt med Enoglands hade blifvit ge-P
nomdrifven medelst mutor och andra egennyttansH
lockelser, trädde han i strid för upphäfvandet af
denna förening, och för att åt Irland återställa b
dess eget parlament. Detta har va.it hans lenads
sträfyan; låt vara att det är en illusion; men nog
tyckes döden under bödelns hand vara ett alltför?9
grymt sätt, att vederlägga öfvertygelsen om irlän-d
darnes anlag och förstånd att sjelfva ombosörja
sitt fäderneslands allmänna ärenden. il
Gifve Gud, att Smith OBrien vore den ende,
hvars lif och välfärd jag här har att försvara! Men!
en ädel, urgammal, förtjenstfull slägts lycka står il!!
dag på spel. Kyrkan, den lagskipande och leg-st
stiftande makten, räknar mediemmar, som stå i
nära och innerlig frändskap med den anklagade.
De kunna hysa olika meningar med honom i poli- d
tiken; men många ibland dem, de flesta, stå bär
för att trösta honom, på denna bedröfvelsens dag.!!
Sånden j honom :ill afrättsplatsen, så skola de förri
framtiden kämpa med ett krovssadt hjerta under en
glädjelös lefnad, begråtande den, som de älskat.ly,
En vördnadsvärd qvinna, hvars lefnad förflutit ibland
landtliga underhafvande, som tillbedt henne: en y
jordegarinna, som användt sin förmögenhet att väl
signelserikt sprida välgerningar rundt omkring sig,
väntar med bäfvande bjerta er dom; detta hjertaB
skall snart upphöra att slå, om j sänden hennesly
älskade son till grafven. Sex menlösa barn afvakta d
er dom för att veta, om de skola beröfyas det arf,!
som ö:fverlemnats inom deras slägt från ättled til
ättled; om de skola drifvas såsom tiggare och fader- P
lösa omkring i verlden, i föjd af den grymma la-
gens stadgande om förlust a7 lif, ära och gods; de
vänta att få veta, om fred, glädje och aktning skola
blifva derss lott, eller om de skola störtas i den
svarta förtviflans nedersta djup. Här gifves äfven
en annan, som ännu båller sig fast vid hoppet;
det hopp, som af er kan blifva förvandladt till en
välsignelse: sitt hjertb!od ville hon gerna gifva, för
att frälsa föremålet för sin ungdomskärlek; j skolen
icke, så framt ert samvete icke ovilkorligen befal-
ler er det, bortvisa henne till en förtidig graf.l
Emedlertid anropar jag i denna blodiga sak ickel!t
ert medlidande i någon ödmjuk tiggande ton. J
påkallar det i vår statsförfattnings fria anda, i
verensstämmelsen med grunderna för vårt lands la-
gar. Dessa grunder borde vid detta vigtiga till-
fälle framträda i sin största fullkomlighet emellan
den anklagade och kronan; en dom i öfverensstäm-
melse med dem är icke någon seger öfver lagen, fc
men en seger för lagen.
Finnen i likväl den anklagada skyldig, så skall
hvarken jag eller han klandra er öfvertygelse. Jag
är öfvertygad, att ban då skall gå sitt olycksödeS
till mötes med en kristens tro och en mans oför-
skräckthet. De sista ord, som skola halka öfver
hars läppar, skulle blifva en bön för Irlandslycka,lo
Irlands grundlagliga frihet; och han skulle i döds-
kampens ögonblick finna sig tröstad, om, genom hans
lidanden och uppoffring, ett statsskick skulle be-
främjas, sådant som vi ännu icke afvetat i Irland:
vist, opartiskt, ädelt, framför allt ett sådant, som
kan leda till folkets välfärd, lycka och storhet; detta
folk, som han har älskat, måhända icke försigtigt,
men endast alltför högt. I den ed, hvarmed vår
suverän beseglar förbundet med sitt fria folk, lof-
var han att i alla sina domar öfva rättvisa med
nåd. Denna rättvisa måsten j utöfva; det är icke
något grymt, blodigt och skoningslöst lagbud, som
skall tillämpas, utan rättvisa med nåd. Vid intet
tillfälle nalkas vi svaga dödliga så mycket den
allsmäktiges kall, som vid utdelandet af rättvisan
på jorden, men gudomlighetens rättvisa är alltid
förenad med nåd; annars skulle förkastelsen varalt
menniskoslägtets gemensamma lott. J egen denle
ansvarsfulla kallelsen, att råda öfver lif och död:
utöfven då rättvisa med nåd. Det sista svaga lju-
det från edra egna skälfvande läppar i dödens stund
skall blifva en bön om nåd, jag är öfvertygad derom.
De följande dagarne, då högmålet åter förekom,
upptogos med svar af kronoåkiagaren och gensvar
af en annan bland OBriens advokater, hvarvid å
ömse sidor egentligen blott upprepades hvad som
var sagdt förut. Mera uppmärksamhet ådrogo sig
ett bref som förelades och ett vittne som afhördes;
och fastän domstolen ansåg juryn icke böra fästa
afseende hvarken på det ena eller andra, är det
icke osannolikt att begge i någon mån bidragit till
den hemställniög, som juryn bifogade sitt utlåtande.
Dessa orhstindigheter böra derföre omnämnas något
fullständigare. S
Handlingen var ett bref af den 25 Juni 1832,
från mtr Thomas Young, då understatssekreterare
vid inrikes departementet, till generalen sir W:m
Napier, och upplysande att ministerens agenter och
organer voro för omkring 47 år sedan inblandade
i förberedelserna till en 2meute i fransk stil, för
ingen del eftergifvande hvad samma ministör nu
låtit åklaga såsom högmålsbrott emot OBrien.
Mr Young omnämner deri, såsom en känd sak, att
barrikader väntades i flera städer, samt uttryckli-
gen i Birmingham, och att en stormning af banken
var å bane. Under förutsättning att generalen, i
händelse af n strid, skulle blifva anmodad att taga
befälet öfver folkbeväpningen, afråder mt Young
honom derifrån; men icke af någon tillkännagifven
motvilja för sjelfva företaget, utan af det klokhets-
skälet, att det icke är godt att för tidigt inblanda
sig i revolutioner, emedan de förste deltagarne
vanligen blifva offer. — Upploppet kom väl icke
till något vådligt utbrott; det gick dermed som med
det nu ifrågavarande i Irland; men lika blodiga
uppträden föreföllo i flera fabriksorter inom Eng-
land, innan rörelsen hann qväfvas.
Vittnesmålet afgafs af en mr Henry Dalton, lä-.
rare i Trinity College i Dublin, och gick ut på att,
framställa ett af kronans förnämsta vittnen, polis-
agenten Dobbyn, såsom agent provocateur, och
spion. Det tycktes äfven vara ganska besvärande
för tillförlitligheten af hvad Dobbyn vittnat; meni:;
som två vittnen här svurit tvärt emot hvarandra,.
och begge, vid sedermera anställd konfrontation,
åberopade sin vittnesed, så blef hela resultatet, ati
man icke syntes fästa afseende å någotdera. .
Jurymännen hade under ransakningen flera frå-
gor att göra, säväl domstolen, i afseende på må-
lets rubricering, som vittnena. Domstolen förkla
rade till slut, att 6:e anklagelsepunkten hade blifvit
återtagen af kronan, och att juryn fö!jaktligen icke
borde yttra sig öfver beskyllniogen att OBrien
skulle hafva stått efter drottningens lif; utan blott
öfver de35 första beskyllningarne.
Juryn ärog sig ändtligen tillbaka i sitt särskilda
rådplädningsrum, och återutträdde derifrån först kl.
half 6 em., för att intaga sin plats i domsalen.
På hvar och en af de 5 första anklagelsepupkterna
svarade juryns ordförande: Skyldig.
Han tillade derefter, rsed en röst, som var nä-
stan qväd af sinnesrörelse:
RR LIT
f
r
la
-.
s
—A MH VW AA mee
-
te AA 0
- AR AP
TITT, Aa