nationala sjelfständighets sista minnesvärda natt.lin hörde de lågande ord, som talades af Grattan, afl. Plunkett oeh af Bushe; huru han var öfverbevisad genom vigten af de grunder de framställde, hurul. han hade blifvit hänförd af deras vältalighet ochlj!n eldad af deras polltiska förtjusning. Hvad barnetlra och ynglingen sålunda hörde, kunde mannen svår-s ligen glömma; han har ej heller någonsin förgätit det. Med full öfvertygelse att föreningen af Irlands Jagstiftande makt med Enoglands hade blifvit ge-P nomdrifven medelst mutor och andra egennyttansH lockelser, trädde han i strid för upphäfvandet af denna förening, och för att åt Irland återställa b dess eget parlament. Detta har va.it hans lenads sträfyan; låt vara att det är en illusion; men nog tyckes döden under bödelns hand vara ett alltför?9 grymt sätt, att vederlägga öfvertygelsen om irlän-d darnes anlag och förstånd att sjelfva ombosörja sitt fäderneslands allmänna ärenden. il Gifve Gud, att Smith OBrien vore den ende, hvars lif och välfärd jag här har att försvara! Men! en ädel, urgammal, förtjenstfull slägts lycka står il!! dag på spel. Kyrkan, den lagskipande och leg-st stiftande makten, räknar mediemmar, som stå i nära och innerlig frändskap med den anklagade. De kunna hysa olika meningar med honom i polid tiken; men många ibland dem, de flesta, stå bär för att trösta honom, på denna bedröfvelsens dag.!! Sånden j honom :ill afrättsplatsen, så skola de förri framtiden kämpa med ett krovssadt hjerta under en glädjelös lefnad, begråtande den, som de älskat.ly, En vördnadsvärd qvinna, hvars lefnad förflutit ibland landtliga underhafvande, som tillbedt henne: en y jordegarinna, som användt sin förmögenhet att väl signelserikt sprida välgerningar rundt omkring sig, väntar med bäfvande bjerta er dom; detta hjertaB skall snart upphöra att slå, om j sänden hennesly älskade son till grafven. Sex menlösa barn afvakta d er dom för att veta, om de skola beröfyas det arf,! som ö:fverlemnats inom deras slägt från ättled til ättled; om de skola drifvas såsom tiggare och faderP lösa omkring i verlden, i föjd af den grymma lagens stadgande om förlust a7 lif, ära och gods; de vänta att få veta, om fred, glädje och aktning skola blifva derss lott, eller om de skola störtas i den svarta förtviflans nedersta djup. Här gifves äfven en annan, som ännu båller sig fast vid hoppet; det hopp, som af er kan blifva förvandladt till en välsignelse: sitt hjertb!od ville hon gerna gifva, för att frälsa föremålet för sin ungdomskärlek; j skolen icke, så framt ert samvete icke ovilkorligen befaller er det, bortvisa henne till en förtidig graf.l Emedlertid anropar jag i denna blodiga sak ickel!t ert medlidande i någon ödmjuk tiggande ton. J påkallar det i vår statsförfattnings fria anda, i verensstämmelsen med grunderna för vårt lands lagar. Dessa grunder borde vid detta vigtiga tillfälle framträda i sin största fullkomlighet emellan den anklagade och kronan; en dom i öfverensstämmelse med dem är icke någon seger öfver lagen, fc men en seger för lagen. Finnen i likväl den anklagada skyldig, så skall hvarken jag eller han klandra er öfvertygelse. Jag är öfvertygad, att ban då skall gå sitt olycksödeS till mötes med en kristens tro och en mans oförskräckthet. De sista ord, som skola halka öfver hars läppar, skulle blifva en bön för Irlandslycka,lo Irlands grundlagliga frihet; och han skulle i dödskampens ögonblick finna sig tröstad, om, genom hans lidanden och uppoffring, ett statsskick skulle befrämjas, sådant som vi ännu icke afvetat i Irland: vist, opartiskt, ädelt, framför allt ett sådant, som kan leda till folkets välfärd, lycka och storhet; detta folk, som han har älskat, måhända icke försigtigt, men endast alltför högt. I den ed, hvarmed vår suverän beseglar förbundet med sitt fria folk, lofvar han att i alla sina domar öfva rättvisa med nåd. Denna rättvisa måsten j utöfva; det är icke något grymt, blodigt och skoningslöst lagbud, som skall tillämpas, utan rättvisa med nåd. Vid intet tillfälle nalkas vi svaga dödliga så mycket den allsmäktiges kall, som vid utdelandet af rättvisan på jorden, men gudomlighetens rättvisa är alltid förenad med nåd; annars skulle förkastelsen varalt menniskoslägtets gemensamma lott. J egen denle ansvarsfulla kallelsen, att råda öfver lif och död: utöfven då rättvisa med nåd. Det sista svaga ljudet från edra egna skälfvande läppar i dödens stund skall blifva en bön om nåd, jag är öfvertygad derom. De följande dagarne, då högmålet åter förekom, upptogos med svar af kronoåkiagaren och gensvar af en annan bland OBriens advokater, hvarvid å ömse sidor egentligen blott upprepades hvad som var sagdt förut. Mera uppmärksamhet ådrogo sig ett bref som förelades och ett vittne som afhördes; och fastän domstolen ansåg juryn icke böra fästa afseende hvarken på det ena eller andra, är det icke osannolikt att begge i någon mån bidragit till den hemställniög, som juryn bifogade sitt utlåtande. Dessa orhstindigheter böra derföre omnämnas något fullständigare. S Handlingen var ett bref af den 25 Juni 1832, från mtr Thomas Young, då understatssekreterare vid inrikes departementet, till generalen sir W:m Napier, och upplysande att ministerens agenter och organer voro för omkring 47 år sedan inblandade i förberedelserna till en 2meute i fransk stil, för ingen del eftergifvande hvad samma ministör nu låtit åklaga såsom högmålsbrott emot OBrien. Mr Young omnämner deri, såsom en känd sak, att barrikader väntades i flera städer, samt uttryckligen i Birmingham, och att en stormning af banken var å bane. Under förutsättning att generalen, i händelse af n strid, skulle blifva anmodad att taga befälet öfver folkbeväpningen, afråder mt Young honom derifrån; men icke af någon tillkännagifven motvilja för sjelfva företaget, utan af det klokhetsskälet, att det icke är godt att för tidigt inblanda sig i revolutioner, emedan de förste deltagarne vanligen blifva offer. — Upploppet kom väl icke till något vådligt utbrott; det gick dermed som med det nu ifrågavarande i Irland; men lika blodiga uppträden föreföllo i flera fabriksorter inom England, innan rörelsen hann qväfvas. Vittnesmålet afgafs af en mr Henry Dalton, lä-. rare i Trinity College i Dublin, och gick ut på att, framställa ett af kronans förnämsta vittnen, polisagenten Dobbyn, såsom agent provocateur, och spion. Det tycktes äfven vara ganska besvärande för tillförlitligheten af hvad Dobbyn vittnat; meni:; som två vittnen här svurit tvärt emot hvarandra,. och begge, vid sedermera anställd konfrontation, åberopade sin vittnesed, så blef hela resultatet, ati man icke syntes fästa afseende å någotdera. . Jurymännen hade under ransakningen flera frågor att göra, säväl domstolen, i afseende på målets rubricering, som vittnena. Domstolen förkla rade till slut, att 6:e anklagelsepunkten hade blifvit återtagen af kronan, och att juryn fö!jaktligen icke borde yttra sig öfver beskyllniogen att OBrien skulle hafva stått efter drottningens lif; utan blott öfver de35 första beskyllningarne. Juryn ärog sig ändtligen tillbaka i sitt särskilda rådplädningsrum, och återutträdde derifrån först kl. half 6 em., för att intaga sin plats i domsalen. På hvar och en af de 5 första anklagelsepupkterna svarade juryns ordförande: Skyldig. Han tillade derefter, rsed en röst, som var nästan qväd af sinnesrörelse: RR LIT f r la -. s —A MH VW AA mee te AA 0 AR AP TITT, Aa