—OO—O SN — a
skade kanske ej låg så långt borta, om blott
en blick berättigade honom att boppas så djerftn,
Hans åhörarinna rodnade som en ros och
stammade något som lät alldeles som ett för-
verkligadt hopp.
Hon lekte ifrigt med en liten ring på sitt
långfinger och släppte den slutligen i golfvet.
Löjtnanten upptog den, tryckte en förstulen
kyss derpå och återlemnade den tvekande och
med en suck. Den sköna låtsade ej märka att
hon tappat den, och sade sakta, då den för an-
dra gången bjöds henne: det är tids nog när
vi råkas igenm.
Jag får då återkomma. . och... och...
edra aktade föräldrar .. . Ackl!...o stammade
löjtnanten, som i en hast likväl bäfvade tillbaka
och fann sig gått för långt. En handtryck-
ning väckte honom. Man hade börjat ett äta
smörgås med salt lax, och han kände stark ap-
tit; men hur fatalt, den ömma förklarisgen,
ringen som blänkte på bans lillfinger och den
varma handtryckning han fått, gjorde det omöj-
ligt att visa aptit i denna stund; dock, hastig!
fann han ett medel. Hur motbjudande att nu
nödgas äta, ett så prosaiskt tilltag; men ja
måste, för att dölja hvad som föregår Hd
mig, och i det samma grep han två smörga-
sar på en gång.
Jag måste väl slita mig ifrån dig, Hulda,
sade den långe löjtnanten med en eldblick;
man kunde misstänka hvad som uppgjorts e-
mellan oss i denna heliga stund, och din fäst-
man skulle mörda 055).