fom är att svara. Och med hvilken styrkal:
ha nationalförsamliogen och republiken segrat?!
Jo, med den vi beredt uti mobilgardet, natio-j
nalgardet, linietrupperne och med den republi-
kanske generalens svärd, hvilken vi sjelfve kal-
lat från Afrika, för att en dag rädda repu-
blikeni!
Ett ord om den 435 Maj och den 23 Juni,
deruti batets vanvett icke fruktat att räkna mig
såsom medbrottsling.
Skandalen den 435 Maj och massans inbrott
uti nationalförsamlingens sessionsrum skedde,
utan att denna massa sjelf egentligen hade nrå-
got brott i sinnet, ehuru någre dess ledare
visserligen afsågo att trotsa nationalförsamlin-
gen, förnedra den och underkasta den klub-
barnes välde. Men desse ledare voro icke
många. Chelerne för de förnämsta faktionerna
voro icke inblandade uti detta försök, hvilket de
betraktade såsom utgånget från de små faktio-
nerna, hvilka skulle visa dem huru långt de
stora kunde våga sig. Jag är öfvertygad att
man skall finna, det denna dag ögonblickets
hänförelse, snarare än förut fattadt beslut, ledt
det stora antalet. Se här det sätt, hvarpå jag
visade min medbrottslighet.
Vid ingången till den första salen utanför
sessionsrummet, ställde jag mig ensam emot
massan. Vittnesmålen tala här om hotelser och
dolkar. Jag hörde icke, såg icke något så-
dant, En häftig ordvexling uppstod emellan
mig och anförarne. Jag är ledamot af sty-
relsen; min pligt är att skydda nationalför-
samlingen mot hvarje försök mot dess värdig-
het. I framkommen blott öfver mitt lik.,
De stillade sig, öfverlade, drogo sig tillbaka.
Sedermera inbröt hopen från alla håll. Jag
salt, ett bestört och stumt vittne till denna
oordning, qvar på min bänk, väntande, liksom
alla representanterne, att nationsalgardet, un-
derrättadt om hvad som inträffat, skulle kom-
ma att med sina bajonetter betäcka representa-
tionen. Man har förebrått mig, att jag icke
talat under detta tumult. Se här skälet. Då
jag ett ögonblick förut genomgick gångarne,
salarne, trädgården, gårdarne, mottogs jag med
två eller tre rop af: Död åt Lamartine!,
hvilka likväl qväfdes under iusende motsatta
rop. Ett återsken af folkgunst omgaf mig
ännu. Folket tycktes sakna provisoriska sty
relsen. Jag öfverlade. Uppträder jag, sade
jag mig sjelf, uti talarestolen, så mottages jag
med bifallsrop, och jag kunde då synas mina
embetsbröder uti ett till medbrottslighet grän-
sande hemligt förstånd med dem, som brutit
sig in. Det kunde se ut, som ville jag me-
delst tryckningen från denna hop utöfva in-
flytande på nationalförsamlingen. Jag lemnade
min plats, under tvänne tinåmar talade jag till
de hopar, som voro spridda uti de angränsande
salarne, och under denna tid omgafs jag, an-
sattes, snarare smekt än hotad af mängdens
oordnade, men icke rasande våg. Tusentals
åhörare hafva hört mina ord. : Må de säga, om
deruti innefattades annat, än förebråelser och
besvärjelser till folket att vörda sin egen su-
veränetet! Representsnterne förhöllo sig vär-
digt den nation, Boissy dAnglas tillhörde. 1
det ögonblick nationalförsamlingen upplöstes och
dess ledamöter lemnade salen, för att samla
folk till ordningens försvar, hjelpte mig några
rättskaffens män undan upproret, ledsagade mig
genom trädgården till ett af presidenternes em-
betsrum. De voro ovillige öfver attentatet och
kände sig förnedrade genom den styrelse, der-
under blifvit utropad. Varar detta endast en
natt, sade jag dem, så kommer jag att gå
till sängs på Vincennes., — ,Det skall icke
vara tvänne timmar! utropade de.
Nationalgardets trummor hördes. De slögo
till anfall. Vi mnedgingo på terrassen mot
strandgatan, och inträdde uti sessionsrummet
med första bataljonen af mobila gardet: Sol-
daterne förde mig fram till tribuneb. - Som
jag uppsteg dit, fick jag veta, att de upprori-
ske intagit stadshuset. De voro der; sade man,
omgifne af 3- till 6000 beväpnade och hade
tagit 4 kanoner. Jag går ditl utropade jag,
medan j här återintagen edert rum. Lemnom
icke inbördeskriget tid att organisera sig. Detl:
måste qväfvas uti vaggan. Till strids! Inri-
kesministern följde ut med mig. Vi stego tilll!
häst. Vi marscherade till Grevetorget i spet- j
sen för en kolonn nationalgarde och liniekaval-
leri. Jag efterskickade tvänne kanoner, förl
att inskjuta portarne. Vår kolonn ökades medl:
medborgare från alla legionerna, hvilka skyn-
dade till bistånd De upproriske försökte icke i
att försvara sätet för den styrelse, de utropat. li
Vi arresterade dem och befallte, att om nat-l(
ten föra dem till Vincennes, för att undandragal
dem folkets ovilja och sålunda bespara revolu-
tionen den första blodsutgjutelsen. Mitt åter-
tåg till nationalförsamlingen midtigenom folket, 1
som var borusadt af sin seger öfver anarkien,lf
skedde under de mest enhälliga och uthållandel!
rop, som ännu kommit luften att gifva genljud :
af en medborgares namn. Var denna byllning,
egnad den medbrottslige uti ett upplopp, eller!1
dess betvingare? Hela Paris kan besvara frågan. 1l
258 (Slutet följer.) !
å
c
SMITHj OBRIENS PROCESS. ,
I N:r 244 och 247 af Aftonbladet är förut)
nämndt om detta Irländska högmål, hvilket il?
Irland väckt ännu större uppmärksamhet än ;
