fom är att svara. Och med hvilken styrkal: ha nationalförsamliogen och republiken segrat?! Jo, med den vi beredt uti mobilgardet, natio-j nalgardet, linietrupperne och med den republikanske generalens svärd, hvilken vi sjelfve kallat från Afrika, för att en dag rädda republikeni! Ett ord om den 435 Maj och den 23 Juni, deruti batets vanvett icke fruktat att räkna mig såsom medbrottsling. Skandalen den 435 Maj och massans inbrott uti nationalförsamlingens sessionsrum skedde, utan att denna massa sjelf egentligen hade nrågot brott i sinnet, ehuru någre dess ledare visserligen afsågo att trotsa nationalförsamlingen, förnedra den och underkasta den klubbarnes välde. Men desse ledare voro icke många. Chelerne för de förnämsta faktionerna voro icke inblandade uti detta försök, hvilket de betraktade såsom utgånget från de små faktionerna, hvilka skulle visa dem huru långt de stora kunde våga sig. Jag är öfvertygad att man skall finna, det denna dag ögonblickets hänförelse, snarare än förut fattadt beslut, ledt det stora antalet. Se här det sätt, hvarpå jag visade min medbrottslighet. Vid ingången till den första salen utanför sessionsrummet, ställde jag mig ensam emot massan. Vittnesmålen tala här om hotelser och dolkar. Jag hörde icke, såg icke något sådant, En häftig ordvexling uppstod emellan mig och anförarne. Jag är ledamot af styrelsen; min pligt är att skydda nationalförsamlingen mot hvarje försök mot dess värdighet. I framkommen blott öfver mitt lik., De stillade sig, öfverlade, drogo sig tillbaka. Sedermera inbröt hopen från alla håll. Jag salt, ett bestört och stumt vittne till denna oordning, qvar på min bänk, väntande, liksom alla representanterne, att nationsalgardet, underrättadt om hvad som inträffat, skulle komma att med sina bajonetter betäcka representationen. Man har förebrått mig, att jag icke talat under detta tumult. Se här skälet. Då jag ett ögonblick förut genomgick gångarne, salarne, trädgården, gårdarne, mottogs jag med två eller tre rop af: Död åt Lamartine!, hvilka likväl qväfdes under iusende motsatta rop. Ett återsken af folkgunst omgaf mig ännu. Folket tycktes sakna provisoriska sty relsen. Jag öfverlade. Uppträder jag, sade jag mig sjelf, uti talarestolen, så mottages jag med bifallsrop, och jag kunde då synas mina embetsbröder uti ett till medbrottslighet gränsande hemligt förstånd med dem, som brutit sig in. Det kunde se ut, som ville jag medelst tryckningen från denna hop utöfva inflytande på nationalförsamlingen. Jag lemnade min plats, under tvänne tinåmar talade jag till de hopar, som voro spridda uti de angränsande salarne, och under denna tid omgafs jag, ansattes, snarare smekt än hotad af mängdens oordnade, men icke rasande våg. Tusentals åhörare hafva hört mina ord. : Må de säga, om deruti innefattades annat, än förebråelser och besvärjelser till folket att vörda sin egen suveränetet! Representsnterne förhöllo sig värdigt den nation, Boissy dAnglas tillhörde. 1 det ögonblick nationalförsamlingen upplöstes och dess ledamöter lemnade salen, för att samla folk till ordningens försvar, hjelpte mig några rättskaffens män undan upproret, ledsagade mig genom trädgården till ett af presidenternes embetsrum. De voro ovillige öfver attentatet och kände sig förnedrade genom den styrelse, derunder blifvit utropad. Varar detta endast en natt, sade jag dem, så kommer jag att gå till sängs på Vincennes., — ,Det skall icke vara tvänne timmar! utropade de. Nationalgardets trummor hördes. De slögo till anfall. Vi mnedgingo på terrassen mot strandgatan, och inträdde uti sessionsrummet med första bataljonen af mobila gardet: Soldaterne förde mig fram till tribuneb. Som jag uppsteg dit, fick jag veta, att de upproriske intagit stadshuset. De voro der; sade man, omgifne af 3till 6000 beväpnade och hade tagit 4 kanoner. Jag går ditl utropade jag, medan j här återintagen edert rum. Lemnom icke inbördeskriget tid att organisera sig. Detl: måste qväfvas uti vaggan. Till strids! Inrikesministern följde ut med mig. Vi stego tilll! häst. Vi marscherade till Grevetorget i spetj sen för en kolonn nationalgarde och liniekavalleri. Jag efterskickade tvänne kanoner, förl att inskjuta portarne. Vår kolonn ökades medl: medborgare från alla legionerna, hvilka skyndade till bistånd De upproriske försökte icke i att försvara sätet för den styrelse, de utropat. li Vi arresterade dem och befallte, att om nat-l( ten föra dem till Vincennes, för att undandragal dem folkets ovilja och sålunda bespara revolutionen den första blodsutgjutelsen. Mitt återtåg till nationalförsamlingen midtigenom folket, 1 som var borusadt af sin seger öfver anarkien,lf skedde under de mest enhälliga och uthållandel! rop, som ännu kommit luften att gifva genljud : af en medborgares namn. Var denna byllning, egnad den medbrottslige uti ett upplopp, eller!1 dess betvingare? Hela Paris kan besvara frågan. 1l 258 (Slutet följer.) ! å c SMITHj OBRIENS PROCESS. , I N:r 244 och 247 af Aftonbladet är förut) nämndt om detta Irländska högmål, hvilket il? Irland väckt ännu större uppmärksamhet än ;