de skräckregeringen derstädes företer emot poltiska motståndare, och som tidningarna på stället icke våga omtala så, som sakerna förbålla sig: bFör några dagar sedan förekom i defministeriella tidningarna berättelse om en batalj med ett parti montemolinister, en eller par timmars väg från Madrid, hvilken omtalades såsom en briljant seger af dröttningens troppar. Denna affir är i sjelfva verket blott ett fasansvärdt exempel af trolöshet och mord. Sammanhanget är i korthet, att vederbörande hade afskedat 9 medlemmar af den hemliga polisen; men som desse lågo djupt inne i åtskilliga högt uppsatta persuners hemligheter, var man brydd för dem och fruktade att de skulle yppå hvad de visste. Tvyenne andra af regeringens agenter utskickades då, för att narra de nyssnämnde 9 i förderfyet och i sådant ändamäl förleda dem att sluta sig till Pecos karlistiska parti, som har sitt tillhåll icke långt ifrån Toledo. Alla elfva öfverenskommo slutligen att begifva sig till Pecos qvarter. De afgingo nu en eftermiddag från Madrid obeväpnade, emedan spionerna sade sig hafva vapen i förråd på ett ställe under vägen, och kommo efter en timma till en skogsbacke nära Boadilla, der de tillbragte natten i en kolarkoja. Under tiden hade generalkap:enen, underrättad af de två spionerna, utskickat soldater för att gripa flocken. De två spionerna smögo sig under en föreVändning ut ur kojan om natten, och utpekade för soldaterna hvarest offren funnos. I dagningen, då de 9 nyss hade stigit upp och skulle begifva sig vidare på vandringen, hade kojan blifvit omringad och en muskötsalva aflossades emot dem, hvaraf två dödades på stället och några sårades. Under försöket att fly, dödades ännu tvenne, och de öfriga sårades farligt, utom en, som lyckades undkomma och hade omtalat händelsen., Det är nog möjligt att en öfverdrift sålunda kan l1gga i denna berättelse; men den visar imedlertid till hvilken grad af oförsonlighet partibatet är stegradt inom Spanien. mm— — — EN CHIMPANZE I Paris, Jardin des Plantes är för närvarande mycket besökt af folk, som gå dit enkom för att se en ny orang-outang, vid namn Jaques, som är kommen från vestra Afrika och nu har sitt eget lilla hus, der han visas dagligen från kl. 2 till 4. Han är klädd i en afrikansk burnus och byxor för att vara skyddad mot den skadliga verkan af det kalla klimatet. På ena fingret har han en kopparring, hvarå han sätter mycket värde. Det är bans vigselring, påstår vaktaren. Sålunda klädd ser Jaques ut sem en gammal gubbe, ehuru han icke är mer än nio eller tio månader gammal. Han ärännu blott tre qvarter läng, men kommer sannolikt att växa till samma storlek, som andra orang-outanger. Hufvudet är rundt och välbildadt, ansigtsvinkeln är lik andra chimpanpzeers (60—635 grader), och utvisar intellektuellt företräde framför urinvånarne på åtskilliga öar i Söderbafyet. Hans ögon äro bruna, näsan mycket trubbig, läpparne långa, tänderna mycket hvita, örat stort och framåtböjdt. Ansigtet är rörligt och uttrycksfullt; oftast hvilar derå ett märkligt lugn, som till och ed har anstrykning af melankoli. Naturforskarne eta icke om -detta är ett uttryck af djurets allvarliga och stadiga karakter, som är vidt skiljd från e öfriga apornas häftighet och kinkighet, eller om en är en följd af hemsjukanp, som gripit chimpanken efter aflägsnandet från dess fädernesland, eler om det slutligen är verkan af de lidanden, det ranska klimatet tillskyndar honom och hvilka vangen öfvergå till en dödande bröstsjukdom. Håret är långt, svart och slätt, icke sträft såom negrernes, utan mjukt; naglarne äro svartakiga; händerna och fötterna ludna ofvanpå; formen ch färgen på hans fingrar och tår äro nästan lika em på vära, blott med den skillnad att huden är krynkligare och liksom vissnad; dessutom är ummen kortare och stortån bildar en rät vinkel ot de öfriga tårna i stället för att vara parallel ed dem; den är rörlig och fri, så att den kan egagnas både att gå och taga med. Denna skillad emellan stortåns skapnad har angifvits såsom ett f apans hufvudsakliga skiljetecken från menniskan; en naturforskarne anföra, att hos menniskan är tortåns form en verkan af hennes skoplagg, ty på la grekiska statyer ser man den fristående från e öfriga tårna, liksom hos apan. Vissa amerikanka folkslag nyttja till och med s:ortån, lika väl om vi använda tummen: ryttaren af Charuasstamen sticker t. ex. in stortån uti en ring, den han yttjar såsom stigbygel när han rider. Chimpanzeens skri är gutturalt och obehagligt, edan hans luftstrupe icke är biidad så som vår; hans als är mycket kort och hufvudets ställning sådan, tt djuret tydligen icke är ämnadt att betrakta imlen. Jaques, liksom hela hans slägte, är sällan upprätt ställning; mest sitter han på sina korsagda ben såsom turkar och skräddare; han går på la fyra. Endast när man tager honom i hänerna eiler när han håller någonting i dem, står an upprätt, och då äro hans rörelser långsamma ch kosta honom möda. Det väckte mycken förndran när han en gång tog en käpp och upprätttående svängde den med en skicklighet, som kunde äcka afund hos en lärare i påkfåktning. Sällskaplighet är en af hans mest framstående genskaper, hvarföre man gifvit honom till kamraer en hund, en katt och en menniska. För säerhets skull har man tagit huggtänderna af hunden ch klippt klorna på katten, så att chimpanzeen an leka med dessa kamrater utan fara. Han leker kså mycket, och alla tre lefya i den fullkomligate endrägt. Men mer än hunden och katten älkar han sin vaktare, en samvetsgrann, ihärdig och itisk man, hvilken skött alla de apor som funnits Jardin des plantes. Under det han är vänlig mot lla som komma för att se honom, och isynnerhet ot barn, visar han liflig ömhet för denne väktare. id minsta tecken till skiljsmessa söker han qvarålla honom, omfamnar honom och räcker ut läparne, utbrister i jemmer och döljer stundom hufudet i begge händerna, liksom öfverväldigad af Imärta; man får lof att söfva honom för att under ans sömn gå ifrån honom, liksom en moder gör är hon vill lemna sitt barn. Hans sorg öfvergår ndom till en vrede, som yttrar sig i hotande ri och åtbörder. Jaques har sina små fel. Han är ett bortskämdt arn, som bryter sönder och kastar bort de många ksaker man ger bonom, samt förstör skinnet på n trumma med knytnäfsslag, som stundom råka t falla Dä hans kamrater. Han är curmand: ei