de skräckregeringen derstädes företer emot po-
ltiska motståndare, och som tidningarna på
stället icke våga omtala så, som sakerna för-
bålla sig:
bFör några dagar sedan förekom i defministeri-
ella tidningarna berättelse om en batalj med ett
parti montemolinister, en eller par timmars väg
från Madrid, hvilken omtalades såsom en briljant
seger af dröttningens troppar. Denna affir är i
sjelfva verket blott ett fasansvärdt exempel af tro-
löshet och mord. Sammanhanget är i korthet, att
vederbörande hade afskedat 9 medlemmar af den
hemliga polisen; men som desse lågo djupt inne i
åtskilliga högt uppsatta persuners hemligheter, var
man brydd för dem och fruktade att de skulle yp-
på hvad de visste. Tvyenne andra af regeringens
agenter utskickades då, för att narra de nyssnämn-
de 9 i förderfyet och i sådant ändamäl förleda dem
att sluta sig till Pecos karlistiska parti, som har
sitt tillhåll icke långt ifrån Toledo. Alla elfva öf-
verenskommo slutligen att begifva sig till Pecos
qvarter. De afgingo nu en eftermiddag från Ma-
drid obeväpnade, emedan spionerna sade sig hafva
vapen i förråd på ett ställe under vägen, och kom-
mo efter en timma till en skogsbacke nära Boa-
dilla, der de tillbragte natten i en kolarkoja. Un-
der tiden hade generalkap:enen, underrättad af de
två spionerna, utskickat soldater för att gripa floc-
ken. De två spionerna smögo sig under en före-
Vändning ut ur kojan om natten, och utpekade
för soldaterna hvarest offren funnos. I dagningen,
då de 9 nyss hade stigit upp och skulle begifva
sig vidare på vandringen, hade kojan blifvit om-
ringad och en muskötsalva aflossades emot dem,
hvaraf två dödades på stället och några sårades.
Under försöket att fly, dödades ännu tvenne, och
de öfriga sårades farligt, utom en, som lyckades
undkomma och hade omtalat händelsen.,
Det är nog möjligt att en öfverdrift sålunda
kan l1gga i denna berättelse; men den visar i-
medlertid till hvilken grad af oförsonlighet
partibatet är stegradt inom Spanien.
mm— —
— EN CHIMPANZE I Paris, Jardin des
Plantes är för närvarande mycket besökt af folk,
som gå dit enkom för att se en ny orang-ou-
tang, vid namn Jaques, som är kommen från ve-
stra Afrika och nu har sitt eget lilla hus, der han
visas dagligen från kl. 2 till 4. Han är klädd i
en afrikansk burnus och byxor för att vara skyd-
dad mot den skadliga verkan af det kalla klimatet.
På ena fingret har han en kopparring, hvarå han
sätter mycket värde. Det är bans vigselring, på-
står vaktaren.
Sålunda klädd ser Jaques ut sem en gammal
gubbe, ehuru han icke är mer än nio eller tio må-
nader gammal. Han ärännu blott tre qvarter läng,
men kommer sannolikt att växa till samma storlek,
som andra orang-outanger. Hufvudet är rundt och
välbildadt, ansigtsvinkeln är lik andra chimpanpzeers
(60—635 grader), och utvisar intellektuellt företräde
framför urinvånarne på åtskilliga öar i Söderbafyet.
Hans ögon äro bruna, näsan mycket trubbig, läp-
parne långa, tänderna mycket hvita, örat stort och
framåtböjdt. Ansigtet är rörligt och uttrycksfullt;
oftast hvilar derå ett märkligt lugn, som till och
ed har anstrykning af melankoli. Naturforskarne
eta icke om -detta är ett uttryck af djurets allvar-
liga och stadiga karakter, som är vidt skiljd från
e öfriga apornas häftighet och kinkighet, eller om
en är en följd af hemsjukanp, som gripit chimpan-
ken efter aflägsnandet från dess fädernesland, el-
er om det slutligen är verkan af de lidanden, det
ranska klimatet tillskyndar honom och hvilka van-
gen öfvergå till en dödande bröstsjukdom.
Håret är långt, svart och slätt, icke sträft så-
om negrernes, utan mjukt; naglarne äro svartak-
iga; händerna och fötterna ludna ofvanpå; formen
ch färgen på hans fingrar och tår äro nästan lika
em på vära, blott med den skillnad att huden är
krynkligare och liksom vissnad; dessutom är
ummen kortare och stortån bildar en rät vinkel
ot de öfriga tårna i stället för att vara parallel
ed dem; den är rörlig och fri, så att den kan
egagnas både att gå och taga med. Denna skill-
ad emellan stortåns skapnad har angifvits såsom ett
f apans hufvudsakliga skiljetecken från menniskan;
en naturforskarne anföra, att hos menniskan är
tortåns form en verkan af hennes skoplagg, ty på
la grekiska statyer ser man den fristående från
e öfriga tårna, liksom hos apan. Vissa amerikan-
ka folkslag nyttja till och med s:ortån, lika väl
om vi använda tummen: ryttaren af Charuasstam-
en sticker t. ex. in stortån uti en ring, den han
yttjar såsom stigbygel när han rider.
Chimpanzeens skri är gutturalt och obehagligt,
edan hans luftstrupe icke är biidad så som vår; hans
als är mycket kort och hufvudets ställning sådan,
tt djuret tydligen icke är ämnadt att betrakta
imlen. Jaques, liksom hela hans slägte, är sällan
upprätt ställning; mest sitter han på sina kors-
agda ben såsom turkar och skräddare; han går på
la fyra. Endast när man tager honom i hän-
erna eiler när han håller någonting i dem, står
an upprätt, och då äro hans rörelser långsamma
ch kosta honom möda. Det väckte mycken för-
ndran när han en gång tog en käpp och upprätt-
tående svängde den med en skicklighet, som kunde
äcka afund hos en lärare i påkfåktning.
Sällskaplighet är en af hans mest framstående
genskaper, hvarföre man gifvit honom till kamra-
er en hund, en katt och en menniska. För sä-
erhets skull har man tagit huggtänderna af hunden
ch klippt klorna på katten, så att chimpanzeen
an leka med dessa kamrater utan fara. Han leker
kså mycket, och alla tre lefya i den fullkomliga-
te endrägt. Men mer än hunden och katten äl-
kar han sin vaktare, en samvetsgrann, ihärdig och
itisk man, hvilken skött alla de apor som funnits
Jardin des plantes. Under det han är vänlig mot
lla som komma för att se honom, och isynnerhet
ot barn, visar han liflig ömhet för denne väktare.
id minsta tecken till skiljsmessa söker han qvar-
ålla honom, omfamnar honom och räcker ut läp-
arne, utbrister i jemmer och döljer stundom huf-
udet i begge händerna, liksom öfverväldigad af
Imärta; man får lof att söfva honom för att under
ans sömn gå ifrån honom, liksom en moder gör
är hon vill lemna sitt barn. Hans sorg öfvergår
ndom till en vrede, som yttrar sig i hotande
ri och åtbörder.
Jaques har sina små fel. Han är ett bortskämdt
arn, som bryter sönder och kastar bort de många
ksaker man ger bonom, samt förstör skinnet på
n trumma med knytnäfsslag, som stundom råka
t falla Dä hans kamrater. Han är curmand: ei