PERLEINKAREN
2 (Slut fr. tisdagsbl.)
Vid dessa ord öfverfl6g en sådan dödsblek-
het den unga indiånskans ansigte, att jag i den
antydda händelsen måste sluta till ett husligt
drama, om hvilket mina ord måtte smärtsamt
erinrat. Jose Juans ansigte blef oförändradt,
men han besvarade den bönfallande blick, som
hans unga fru gaf honom, med ett uttryck af
obarmhertig hårdhet och skickade henne bort
med en befallande åtbörd. Den unga hustrun
lydde med denna ödmjukhet, som karakterise-
rar qvinnorna af hennes race, och hyddans af-
lägsnaste dörr slöt sig bakom henne.
Sedan hon aflägsnat sig, infann sig på Jose
Juans ansigte, nyss så stelt och dystert, ett ut-
tryck af vild stolthet.
Jag vet icke huru,, sade han, men jag har
aldrig varit så stämd för ett förtroligt med-
delande, som just nu.x
Och åter tömde han ett glas mescal, hvil-
ken jag tillskref den meddelsamma stämningen,
som Jose Juan ej kunde förklara sig.
Ni sade mig, att ni i morgon åter beger
er af?, frågade han plötsligen.
I morgon vid dagbräckningen.n
Då skall ni få höra min historian, sade
Jose Juan, i det han steg upp och vinkade
mig att följa sig. Utkommen framför stugan,
såg han upp mot skyarne och tillade: xCo-
romueln blåser som vanligt, ser jag, och kloc-
kan 40 i morgon skall Guadalupe hunnit långt
härifrån., .
Derpå satte han sig framför stugdörren på
en kullstjelpt båt och begynte:
När fisket började i fjol, träffade jag stän-
digt tillsamman med en menniska, Han var