PERLEINKAREN 2 (Slut fr. tisdagsbl.) Vid dessa ord öfverfl6g en sådan dödsblekhet den unga indiånskans ansigte, att jag i den antydda händelsen måste sluta till ett husligt drama, om hvilket mina ord måtte smärtsamt erinrat. Jose Juans ansigte blef oförändradt, men han besvarade den bönfallande blick, som hans unga fru gaf honom, med ett uttryck af obarmhertig hårdhet och skickade henne bort med en befallande åtbörd. Den unga hustrun lydde med denna ödmjukhet, som karakteriserar qvinnorna af hennes race, och hyddans aflägsnaste dörr slöt sig bakom henne. Sedan hon aflägsnat sig, infann sig på Jose Juans ansigte, nyss så stelt och dystert, ett uttryck af vild stolthet. Jag vet icke huru,, sade han, men jag har aldrig varit så stämd för ett förtroligt meddelande, som just nu.x Och åter tömde han ett glas mescal, hvilken jag tillskref den meddelsamma stämningen, som Jose Juan ej kunde förklara sig. Ni sade mig, att ni i morgon åter beger er af?, frågade han plötsligen. I morgon vid dagbräckningen.n Då skall ni få höra min historian, sade Jose Juan, i det han steg upp och vinkade mig att följa sig. Utkommen framför stugan, såg han upp mot skyarne och tillade: xCoromueln blåser som vanligt, ser jag, och klockan 40 i morgon skall Guadalupe hunnit långt härifrån., . Derpå satte han sig framför stugdörren på en kullstjelpt båt och begynte: När fisket började i fjol, träffade jag ständigt tillsamman med en menniska, Han var