såsom ett bevis för sitt amendement. Kon-
gressen utser ett inskränkt antal valmän till
förrättande af detta val, och det oaktadt den
visste att den man, vid hvars graf man sedan
yttrade att han varit den förste i kriget, den
förste under freden, den förste i sina medbor-
gares bjertan, kunde på sätt och vis anses
redan vald af hela folket, — Med åberopande
af Förenta Staternas exempel anmärkte talaren
vidare, i afseeede på grundlagsförslaget att låta
nationalförsamlingen utse en af de fem som fått
flesta rösterna, i fall ingen fått mer än balfva
röstantalet, att detta sätt kan passa i Nord-
amerika, der röstskilnaden vid presidentvalet
icke öfverstiger 20 till 30 röster; men att det:
skulle blifva omöjligt för mnationalförsamlingen
i Frankrike att jemnka mellan kandidater, hvil-:
kas val möjligen kunde skiljas åt med millio-
ner röster.
Man har sagt — fortfor talaren vidare —j
att republiken kommit för tidigt i Frankrike;
nå väl: tror man kanske att hos ett folk, som
stundom ägt ärorika monarkier, ingen saknad
af det förflutna, intet återvändande dit, skulle
någon gång kunna ifrågasättas? Månne något
sådant icke skulle kunna äfventyras vid hvarje
allmän olycka, hvarje svårare brytning inom
samhället? Maånne detta spända tillstånd icke
är vådligt? Och månne man icke på visst sätt
grundlägger ett inbördes krig, när man skiftar
hela folket i partier genom presidentvalet och
sålunda afslöjar, för allas blickar, de söndrin-
drivgar, hvaraf vi lida? (Bifall från vensterp)
Hvad vi behöfva är en president, som är mäk-
tig i afseende på dem, hvilka vägra att lyda
lagarne, men vanmäktig i afseende på dem
hvilka äga att st ftadem. (Bifall från venstern)
Hvad som fordras — hvad som motsvarar vårt
behof — det är på samma gång enhet och en
viss subordination. Det är nödigt att verk-
ställande myndigheten icke är alltför myndig,
i förhållande till nationalförsamlingen.
När man förkastade tvåkammarsystemet, hvad
åsyftades väl då? Man ville förkasta detta fö--
regifna jemnvigtssyslem, som aldrig åstad-
kommit någon jemnvigt; man ville förekomma
inflytelsernas inbördeskrig. Men jag ser detta
krig återuppvakna i samma ögonblick man
tillskapar en mäktig myndighet, kringstängd
med svaga band, och ropar åt den: Dessa
svaga band få icke öfverstigas eller sktas.
Man har påstått att om nationalförsamlin-
gen utnämner republikens president, så öfver-
skrider den sin befogenhet, och inkräktar på
en följande mnationalförsamlings rätt. Om så
vore förhållandet, , stiften då ej heller någon
grundlag! (Åh! Åh!) Ty, märken det väl:
om er grundlag icke behagar en följande na-
tionalförsamling, så måste denna icke dess min-
dre ställa sig samma grundlag till efterrättelse.
Om nationalförsamlingen nämner republikens
president, så blir hon icke derigenom mera
styrande eler förvaltande, än hon blir en dom-
stol derföre, att hon grundlagsenligt utnämner
ledamöter i kassationsdomstolen .. . Ihågkom-
men) att rättigheten till grundlagsstiftning med-
förer den att stifta den verkställande makten.
Försaken icke er kallelse! Om försakelsen kan
vara en förtjenst hos individen, så är en poli-
tisk församlings frånträdande af sina åsigter,
sina grundsatser det aldrig. (Bifall från åt-
skilliga båll).
Mr Fresneau: Frågav, hvarom här tvistas,
är dubbel; det är en fråga om rättighet och
om möjlighet. — Rättsfrågan är den, om vi
äga fullmakt att välja republikens president.
Möjlighbetsfrågan är, om vi förmå tillsätta en
president, ifall vi vilja det? Naturligtvis kunna
vi ej förhindras att åt någon af oss vald med-
borgare gifva namnet af republikens president;
men mäkta vi äfven förläna bonom den med
detta namn följande och nödvändiga makt?
(Derom är frågan! Just derom! Rätt! Ganska
bra!)
Först ett ord om rättsfrågan! Dock, detta
uttryck är oriktigt; jag borde icke talat om
rättighet, utan om rättskänsla — om samvete.
Sägen då, sägen på samvete, mine herrar:
Hvem af er tror sig väl vara, genom ledamot-
skapet af den konstitueranåe församlingen, äf-
ven befullmäktigad som valman för tillsättandelfc
af republikens president? (Afbrott och buller
från venstern). Månne det icke är två skilda
saker, att stifta den grundlag, enligt hvilken
verkställande makten bör utöfvas, och alt sjelf,
om än medelbart öfvertaga denna makt? När
en arkitekt fulländat ett boningshus, så kan
väl han der inbysa sig och desina, men på ett
vilkor: att husets egare samtycker dertill. (Skratt,
bifall). Om nationalförsamlingen verkligen tror
sig befogad, i följd af de val som tillsatt den,
att tillsätta landets verkställande myndigher;
hvarföre har den icke gjort bruk af denna be-
fogenhet under de sex svåra månader vi upp-
lefvat, utsu i stället atmöjt sig med den tills-
vidarestyrelse som ännu råder? (Afbrott från
venstern). — När jag lyssnar till de protester,
som försports i landet, så snart fråga här väckts
att genom nationalförsamlingen välja landets
president (afbrott från venstern). Men j tagen
då ej kännedom af tidningarnes innebåll? (Nytt
afbrott från venstern). — För min del är jag
öfvertygad, att jag icke genom fullmakten till
ledamot i denna konstituerande nationalförsam-
lipg äfven bekommit fullmakt att välja repu-
blikens president; någonting derom står icke i
min fullmakt. (Bifall, blendadt med sorl från
andra håll. Diskussionen måste inställas för
dagen.) . .
Följande dagen, vär gårdagens af snabbskrif-
varne uppfattade protokoll skulle uppläses, be-
gärde Clement-Thomas (f. d. nationalverkstads-
föreståndaren) ordet för en ordningsfråga. Han
ar annen för
- ba b— tr RA OJ AMA FA 4 bh rn - — -
OL m Ö VA nm VD Le
- PD
gS: Öäö