såsom ett bevis för sitt amendement. Kongressen utser ett inskränkt antal valmän till förrättande af detta val, och det oaktadt den visste att den man, vid hvars graf man sedan yttrade att han varit den förste i kriget, den förste under freden, den förste i sina medborgares bjertan, kunde på sätt och vis anses redan vald af hela folket, — Med åberopande af Förenta Staternas exempel anmärkte talaren vidare, i afseeede på grundlagsförslaget att låta nationalförsamlingen utse en af de fem som fått flesta rösterna, i fall ingen fått mer än balfva röstantalet, att detta sätt kan passa i Nordamerika, der röstskilnaden vid presidentvalet icke öfverstiger 20 till 30 röster; men att det: skulle blifva omöjligt för mnationalförsamlingen i Frankrike att jemnka mellan kandidater, hvil-: kas val möjligen kunde skiljas åt med millioner röster. Man har sagt — fortfor talaren vidare —j att republiken kommit för tidigt i Frankrike; nå väl: tror man kanske att hos ett folk, som stundom ägt ärorika monarkier, ingen saknad af det förflutna, intet återvändande dit, skulle någon gång kunna ifrågasättas? Månne något sådant icke skulle kunna äfventyras vid hvarje allmän olycka, hvarje svårare brytning inom samhället? Maånne detta spända tillstånd icke är vådligt? Och månne man icke på visst sätt grundlägger ett inbördes krig, när man skiftar hela folket i partier genom presidentvalet och sålunda afslöjar, för allas blickar, de söndrindrivgar, hvaraf vi lida? (Bifall från vensterp) Hvad vi behöfva är en president, som är mäktig i afseende på dem, hvilka vägra att lyda lagarne, men vanmäktig i afseende på dem hvilka äga att st ftadem. (Bifall från venstern) Hvad som fordras — hvad som motsvarar vårt behof — det är på samma gång enhet och en viss subordination. Det är nödigt att verkställande myndigheten icke är alltför myndig, i förhållande till nationalförsamlingen. När man förkastade tvåkammarsystemet, hvad åsyftades väl då? Man ville förkasta detta fö-regifna jemnvigtssyslem, som aldrig åstadkommit någon jemnvigt; man ville förekomma inflytelsernas inbördeskrig. Men jag ser detta krig återuppvakna i samma ögonblick man tillskapar en mäktig myndighet, kringstängd med svaga band, och ropar åt den: Dessa svaga band få icke öfverstigas eller sktas. Man har påstått att om nationalförsamlingen utnämner republikens president, så öfverskrider den sin befogenhet, och inkräktar på en följande mnationalförsamlings rätt. Om så vore förhållandet, , stiften då ej heller någon grundlag! (Åh! Åh!) Ty, märken det väl: om er grundlag icke behagar en följande nationalförsamling, så måste denna icke dess mindre ställa sig samma grundlag till efterrättelse. Om nationalförsamlingen nämner republikens president, så blir hon icke derigenom mera styrande eler förvaltande, än hon blir en domstol derföre, att hon grundlagsenligt utnämner ledamöter i kassationsdomstolen .. . Ihågkommen) att rättigheten till grundlagsstiftning medförer den att stifta den verkställande makten. Försaken icke er kallelse! Om försakelsen kan vara en förtjenst hos individen, så är en politisk församlings frånträdande af sina åsigter, sina grundsatser det aldrig. (Bifall från åtskilliga båll). Mr Fresneau: Frågav, hvarom här tvistas, är dubbel; det är en fråga om rättighet och om möjlighet. — Rättsfrågan är den, om vi äga fullmakt att välja republikens president. Möjlighbetsfrågan är, om vi förmå tillsätta en president, ifall vi vilja det? Naturligtvis kunna vi ej förhindras att åt någon af oss vald medborgare gifva namnet af republikens president; men mäkta vi äfven förläna bonom den med detta namn följande och nödvändiga makt? (Derom är frågan! Just derom! Rätt! Ganska bra!) Först ett ord om rättsfrågan! Dock, detta uttryck är oriktigt; jag borde icke talat om rättighet, utan om rättskänsla — om samvete. Sägen då, sägen på samvete, mine herrar: Hvem af er tror sig väl vara, genom ledamotskapet af den konstitueranåe församlingen, äfven befullmäktigad som valman för tillsättandelfc af republikens president? (Afbrott och buller från venstern). Månne det icke är två skilda saker, att stifta den grundlag, enligt hvilken verkställande makten bör utöfvas, och alt sjelf, om än medelbart öfvertaga denna makt? När en arkitekt fulländat ett boningshus, så kan väl han der inbysa sig och desina, men på ett vilkor: att husets egare samtycker dertill. (Skratt, bifall). Om nationalförsamlingen verkligen tror sig befogad, i följd af de val som tillsatt den, att tillsätta landets verkställande myndigher; hvarföre har den icke gjort bruk af denna befogenhet under de sex svåra månader vi upplefvat, utsu i stället atmöjt sig med den tillsvidarestyrelse som ännu råder? (Afbrott från venstern). — När jag lyssnar till de protester, som försports i landet, så snart fråga här väckts att genom nationalförsamlingen välja landets president (afbrott från venstern). Men j tagen då ej kännedom af tidningarnes innebåll? (Nytt afbrott från venstern). — För min del är jag öfvertygad, att jag icke genom fullmakten till ledamot i denna konstituerande nationalförsamlipg äfven bekommit fullmakt att välja republikens president; någonting derom står icke i min fullmakt. (Bifall, blendadt med sorl från andra håll. Diskussionen måste inställas för dagen.) . . Följande dagen, vär gårdagens af snabbskrifvarne uppfattade protokoll skulle uppläses, begärde Clement-Thomas (f. d. nationalverkstadsföreståndaren) ordet för en ordningsfråga. Han ar annen för ba b— tr RA OJ AMA FA 4 bh rn — OL m Ö VA nm VD Le PD gS: Öäö