a PP a Ar a, PAN allena, utan i mångfaldiga, begåfvade med hvar sina fullkomligheter, ehuru dessa för öfrigt kunde hafva varit förknippade med hvarjehanda, till ändligheten hörande brister. S. hörde till dem, som trodde att Greker och Romare understundom färglagt sina marmorbilder, och att de gjort rätt deri. Såsom porträttmålare sökte han uttrycka en dubbel sanning, både själens och kroppens riktiga afbildning. När någon skulle målas, så gick han, så att säga, i försåt för honom, för att oförmärkt lura af honom hans egenheter. Han sökte derefter gifva personen både sitt fördelakligaste och sannaste karakters-uttryck. Så gjorde han äfven med kroppen; men dennes lyten eller fel, vårtor, koppärr eller fläckar m. m. måste merändels följa med till efterverlden. I Rom ville en wärtembergisk baron, hvars förfäder gjort sin lycka genom Axel Oxenstjerna under 30-åriga kriget, låta måla sig och sin hustru af S., såsom både utmärkt skicklig och Sversk. Frun var vindögd, men S. måste på uttrycklig begäran idealisera ögonen. Det skedde; men det rätta uttrycket och likheten fattides. S. kunde ej taga en så stor osanning på sitt samvete. Han envisades att få ditsätta de vinda ögonen, Det medgafs omsider, och likheten infann sig, till ömsesidig belåtechet. Kärleken till sanning bevarade S. för fåfänga öfver egna foreträden och gjorde honom uppmärksam på hvarje god egenskap bos andra, vare sig konstnär eller hvilka som helst. Han var lika villig att erkänna och framhafva hvarje, om än ringa förtjenst, som han oförbehållet anmärkte fel. Detta öppna oväld gaf åt bans omdöme öfver konstarbeten en vigt, som allmänt erkändes. Bland utländska konstnärer, hvilkas omdöme han värderade, och hvilka han personligen höll af, voro 3:ne tyska målare: Rotbman, med hvilken han sammanlefvat i Möänchen, Riedel i Rom och Winterhalter i Paris. — På teoretiserande konstdomare harmades han, kallande dem i sin förtrytelse konstberidarep. Önskan att med sanningen förena det bästa han kunde åstadkomma var hos S. så stor, att han ej drog i betänkande att förkasta och göra om porträtter, på hvilka han redan nedlagt flera månaders arbete, och sådant ej blott för hufvudsaker. Äfven detaljer gjorde han understundom så ofta om, att han slutligen ledsnade vid det he!a och förstörde det. För intet fel var han så känslig som för tillgjordhet. Kunde något sådant upptäckas i hans arbete, så blef det säkert utdömdt. Råkade han ut för tillgjorda personer: så behöfde han använda allt sitt bemödande, för att ej snäsas eller gäckas med dem. Han upptog andras anmärkningar understundom vresigt nog; men lade dem alltid på minnet och rättade sig efter dem, om de vid närmare eftersinnande befunnos grundade. Heavs milningar utgjorde hans sällskap. Han talade vid dem såsom vid sina bekanta, han steg upp om nätterna och lyste på dem, bannade och trätte på dem — eller rättare på sig sjelf — och förutsade dem deras undergång — när de misshagade honom. Hans största njutning var att måla. Ingen olycka kände han så djupt eller beklagade han så bittert, som den oförmåga att föra penseln, hvilken sjukdom i de sednare åren af hans lefnad ofta medförde. Intill döden var denna kärlek sill konsten lika levande och verksam. Det sista porträtt, hvarpå han arbetade, var landtmarskalken grefve Hamiltons. Då denne besökte S. vid hans sotsäng och talade med honom om andra saker, afbröts han tvärt af S:s begäran att han måtte vända hufvudet i annan riktving, hvarigenem det finge ett fördelaktigare uttryck, än S. gifvit det på taflan. Hans sista dröm, på dödsdagens morgonstund, var att han återvunnit helsan och kunde måla som förr. Han kände sig outsägligt säll; men uppvaknandet till den bedröfliga verkligheten var desto mera påkostande. Lyckligtvis varade bon ej många timmar. Döden kom öfver honom ögonblickligt. Han uppiyfte händerna mot hufvudet, sägande: jag tror att jag dånar, och utandades sin själ, i trerne djupa drag. S. hörde till de lyckliga menniskor, som på dubbelt sätt äro sjelfständiga, genom stor personlig duglighet och genom ringa behof. Han var mycket tarflig, ej af beräkning eller försakelse, men af paturen. I tjensten försörjde han sig sjelf och lade något ihop. Efter sin fader fick han ett litet arf, så att han kunde af lön och egna medel både försörja sin son hemma, samt bekosta sin första utländska konstresa, på hvilken intet var att förtjena. Till sin andra resa 1832 fick han kopgl. stipendium; men eburu hans målningar betalades väl, kunde han aldrig samla vigot betydligt. Dels arbetade han långsamt, dels förlorade han genom olyckor, dels bekostade han på vänner och konstnärer hvad han lagt ihop. Två gånger mistade han, i konkurser, större delen at hvad han trodde sig hafva åt säkra händer anförtrott. En gång reste han från Rom till London och Sverige, samt till England igen, för att ur penningebetryck rädda en konstnär, hans vän och landsman. Till möjligheten för S. aft likväl slutligen kunra, oaktadt ofta påkommen och längvarig oförmåga att arbeta, både lefva sjelf och underhålla sin son utrikes, samt understödja andra, bidrog väsendtligen den omständigheten, att grefvinnan Wedel Jarlsberg, som upptagit hans dotter till fosterbarn, underhöll henne och besörjde hennes bosättning, S. dog med den tillfredsställelsen att veta sin dotter vara väl gift och sin son ega sjelfbestånd genom målarekonsten, deri han ensåg honom, hvad, färgläggningen och raskheten beträffade, öfverträffa sin läromästare. S:s snille och egenkteter gjorde honom intressant, hans rättskaffenhet och godhet älskvärd för dem, som med honom kommo i beröring. Det var derföre vanligt, ja nästan gifvet, att alla, som han målat, höllo af honom. Äfven i sina sista år, då han var utmärglad af sjukdom, otålig genom lidande, öfvervuxen af skägg, och sällan lemnade gin atelier eller sin fläckade arbetsdrägt, förvärfvade han vänher, till och med bland unga och prydliga fruntimmer. På hans bord stodo oftast syltburkar och blomster m. m., som skickats honom, än från den ena, än från den andra vackra handen, hvaribland Fredrika Bremers icke saknades. När Jenny Lind, under sin sista bärvaro, icke hade tid att besöka mången annan, som bad derom och längtade derefter: så kom hon likväl flera gånger sjelfmant till S, stancerna oberäknade. Stora sällskap undyek ban. I de små och bland bekanta uppträdde han, när lynnet var godt, muntest och lifgifvande. —K2(Införes på begäran.) Till konsistorternas i riket ipnerligaste behjertande får undertecknad, föranledd af åtskilliga missförhållanlep, som i mihända alla stit ega rum, vördsammast framställa följande: 4:0 Acjuvkt beviljas endast ordinarie eller vikarierande kontraktsprost, som ej har komminister vid samma altare; 92:0 Vice pastor eller vice komminister sändas till dem, som af ålder eller sjukdom, hvilken sednare re re LO Tangba Att så finan of