a PP a Ar a, PAN
allena, utan i mångfaldiga, begåfvade med hvar sina
fullkomligheter, ehuru dessa för öfrigt kunde hafva
varit förknippade med hvarjehanda, till ändligheten
hörande brister.
S. hörde till dem, som trodde att Greker och
Romare understundom färglagt sina marmorbilder,
och att de gjort rätt deri. Såsom porträttmålare
sökte han uttrycka en dubbel sanning, både själens
och kroppens riktiga afbildning. När någon skulle
målas, så gick han, så att säga, i försåt för honom,
för att oförmärkt lura af honom hans egenheter.
Han sökte derefter gifva personen både sitt fördel-
akligaste och sannaste karakters-uttryck. Så gjorde
han äfven med kroppen; men dennes lyten eller
fel, vårtor, koppärr eller fläckar m. m. måste mer-
ändels följa med till efterverlden. I Rom ville en
wärtembergisk baron, hvars förfäder gjort sin lycka
genom Axel Oxenstjerna under 30-åriga kriget, låta
måla sig och sin hustru af S., såsom både utmärkt
skicklig och Sversk. Frun var vindögd, men S. må-
ste på uttrycklig begäran idealisera ögonen. Det
skedde; men det rätta uttrycket och likheten fat-
tides. S. kunde ej taga en så stor osanning på
sitt samvete. Han envisades att få ditsätta de vinda
ögonen, Det medgafs omsider, och likheten infann
sig, till ömsesidig belåtechet.
Kärleken till sanning bevarade S. för fåfänga öf-
ver egna foreträden och gjorde honom uppmärksam
på hvarje god egenskap bos andra, vare sig konst-
när eller hvilka som helst. Han var lika villig
att erkänna och framhafva hvarje, om än ringa
förtjenst, som han oförbehållet anmärkte fel. Detta
öppna oväld gaf åt bans omdöme öfver konstarbe-
ten en vigt, som allmänt erkändes. Bland utländ-
ska konstnärer, hvilkas omdöme han värderade, och
hvilka han personligen höll af, voro 3:ne tyska må-
lare: Rotbman, med hvilken han sammanlefvat i
Möänchen, Riedel i Rom och Winterhalter i Paris.
— På teoretiserande konstdomare harmades han,
kallande dem i sin förtrytelse konstberidarep.
Önskan att med sanningen förena det bästa han
kunde åstadkomma var hos S. så stor, att han ej
drog i betänkande att förkasta och göra om por-
trätter, på hvilka han redan nedlagt flera månaders
arbete, och sådant ej blott för hufvudsaker. Äfven
detaljer gjorde han understundom så ofta om, att
han slutligen ledsnade vid det he!a och förstörde
det. För intet fel var han så känslig som för till-
gjordhet. Kunde något sådant upptäckas i hans
arbete, så blef det säkert utdömdt. Råkade han
ut för tillgjorda personer: så behöfde han använda
allt sitt bemödande, för att ej snäsas eller gäckas
med dem. Han upptog andras anmärkningar un-
derstundom vresigt nog; men lade dem alltid på
minnet och rättade sig efter dem, om de vid när-
mare eftersinnande befunnos grundade. Heavs mil-
ningar utgjorde hans sällskap. Han talade vid dem
såsom vid sina bekanta, han steg upp om nätterna
och lyste på dem, bannade och trätte på dem — eller
rättare på sig sjelf — och förutsade dem deras un-
dergång — när de misshagade honom. Hans stör-
sta njutning var att måla. Ingen olycka kände han
så djupt eller beklagade han så bittert, som den
oförmåga att föra penseln, hvilken sjukdom i de
sednare åren af hans lefnad ofta medförde. Intill
döden var denna kärlek sill konsten lika levande
och verksam. Det sista porträtt, hvarpå han arbe-
tade, var landtmarskalken grefve Hamiltons. Då
denne besökte S. vid hans sotsäng och talade med
honom om andra saker, afbröts han tvärt af S:s
begäran att han måtte vända hufvudet i annan
riktving, hvarigenem det finge ett fördelaktigare
uttryck, än S. gifvit det på taflan. Hans sista
dröm, på dödsdagens morgonstund, var att han
återvunnit helsan och kunde måla som förr. Han
kände sig outsägligt säll; men uppvaknandet till
den bedröfliga verkligheten var desto mera påko-
stande. Lyckligtvis varade bon ej många timmar.
Döden kom öfver honom ögonblickligt. Han upp-
iyfte händerna mot hufvudet, sägande: jag tror att
jag dånar, och utandades sin själ, i trerne djupa
drag.
S. hörde till de lyckliga menniskor, som på dub-
belt sätt äro sjelfständiga, genom stor personlig
duglighet och genom ringa behof. Han var myc-
ket tarflig, ej af beräkning eller försakelse, men af
paturen. I tjensten försörjde han sig sjelf och lade
något ihop. Efter sin fader fick han ett litet arf,
så att han kunde af lön och egna medel både för-
sörja sin son hemma, samt bekosta sin första ut-
ländska konstresa, på hvilken intet var att förtjena.
Till sin andra resa 1832 fick han kopgl. stipendium;
men eburu hans målningar betalades väl, kunde
han aldrig samla vigot betydligt. Dels arbetade
han långsamt, dels förlorade han genom olyckor,
dels bekostade han på vänner och konstnärer hvad
han lagt ihop. Två gånger mistade han, i konkur-
ser, större delen at hvad han trodde sig hafva åt
säkra händer anförtrott. En gång reste han från
Rom till London och Sverige, samt till England
igen, för att ur penningebetryck rädda en konst-
när, hans vän och landsman. Till möjligheten för
S. aft likväl slutligen kunra, oaktadt ofta påkom-
men och längvarig oförmåga att arbeta, både lefva
sjelf och underhålla sin son utrikes, samt under-
stödja andra, bidrog väsendtligen den omständig-
heten, att grefvinnan Wedel Jarlsberg, som uppta-
git hans dotter till fosterbarn, underhöll henne och
besörjde hennes bosättning, S. dog med den till-
fredsställelsen att veta sin dotter vara väl gift och
sin son ega sjelfbestånd genom målarekonsten, deri
han ensåg honom, hvad, färgläggningen och rask-
heten beträffade, öfverträffa sin läromästare.
S:s snille och egenkteter gjorde honom intressant,
hans rättskaffenhet och godhet älskvärd för dem,
som med honom kommo i beröring. Det var der-
före vanligt, ja nästan gifvet, att alla, som han må-
lat, höllo af honom. Äfven i sina sista år, då han
var utmärglad af sjukdom, otålig genom lidande,
öfvervuxen af skägg, och sällan lemnade gin atelier
eller sin fläckade arbetsdrägt, förvärfvade han vän-
her, till och med bland unga och prydliga frun-
timmer. På hans bord stodo oftast syltburkar och
blomster m. m., som skickats honom, än från den
ena, än från den andra vackra handen, hvaribland
Fredrika Bremers icke saknades. När Jenny Lind,
under sin sista bärvaro, icke hade tid att besöka
mången annan, som bad derom och längtade der-
efter: så kom hon likväl flera gånger sjelfmant till
S, stancerna oberäknade. Stora sällskap undyek
ban. I de små och bland bekanta uppträdde han,
när lynnet var godt, muntest och lifgifvande.
—K2-
(Införes på begäran.)
Till konsistorternas i riket ipnerligaste behjer-
tande får undertecknad, föranledd af åtskilliga miss-
förhållanlep, som i mihända alla stit ega rum,
vördsammast framställa följande:
4:0 Acjuvkt beviljas endast ordinarie eller vika-
rierande kontraktsprost, som ej har komminister
vid samma altare;
92:0 Vice pastor eller vice komminister sändas till
dem, som af ålder eller sjukdom, hvilken sednare
re re LO Tangba Att så finan of