SPPY0B, IUIG MMUIaICLL UITER BLAVBUVIVUSINRBYIA OM trakten mellan Hjelmaren, Wettern och Wenern, samt Wedsbo härad af Skaraborgs län, med omgif Dingarna kring Wanäs. 41824 erhöll han tjenstledighet för att resa utrikes, hvarmed hans militäriska verksamhet slutades. Såsom fältmätningsofficer ansågs han framför alla l andra ega förmåga att, efter ögonmått med säkerhet bestämma ställens afstånd och lägen, samt markens ojemnheter. Han behöfde blott färdas genom en trakt, eller öfverskåda henne, för att på papperet teckova hennes porträtt. Med häftighet i Tynnet följde en snabb uppfattning, beslutsamhet i handling och skyndsamhet i verkställighet. I utförapvdet var han djerf, oförtruten och pålitlig, samt i fråga om arbete, som roade honom, så trägen, att han, när något sådant avtingen var honom ålagdt, eller sjeifteget, öfverträffade dem, som eljest hade namn för att vira flitigast. När han i ungdomen ej kunde sätta sig sjelf i den tjensteverksamhet, som han änskade: så hände det, att han: gick till sådana officerare, som, på sätt han sjelf uttryckte sig: kunde bättre bålla efter honomp, för att bedja dem fördenskull taga honom ucder deras befäl. Hurs skarpa omdöme sade honom ganska väl, hvad både ban och andra dugde till. Men han var anspråkslös och flärdlös till en ovanlig grad. Dessa egenskaper gjorde honom till en yPperlig adjutant och en afhållen kamrat. Hans förhållande, då ban förtjente sin tapperbetsmedalj. målar horom. Vid den af Norrmännen upprifna Tistedalsbron, sammanträffade på f. m. han och n. v. general Lefren, begge för dagen tjenstgörande hos general Brändström, som fått ordres att gå öfver Tistedalselfven. L. uttröttad af omgifningens rekognoscerande, bad S. bära hans väska, med ka:tor, ritplån och andra förnödenheter. Det bifölls; men IL. hade icke väl hängt väskan öfver S:s bröst, förr än denne, under det kulor hvero från de på andra sidan bron liggande norska jigarne, sade: nu fick jag,. Men han föll ej, och det befanns, att den väl mittade kulan träffat väskan, dock utan att förmå genomborra plånen. Kulan sänkte sig mot dem, följde bröstet och magen efter, samt gick ut åt sidan genom kläderna. S. lät sig deraf icke bekomms3, rådförde icke ens någon läkare om be: skaffenheten af den kontusion han fått, utan vägledde straxt derefter de första svenska bataljonerna öfver Tisdedalselfyen, genom samma vad, der Carl XII:s gossar blä i sin tid gått över. Befallningen derom fick 5. alldeles oförberedd, och företog, i sin ifver, öfvergången något för långt ned. Elfven syntes djup och mörk. Trupperna tvekade, om de skuile kunna bafva armarne öfver va:tnet, och värja sig mot rorrmännen, som sköto från motsatta stranden. S. som var liten, ville med sitt eget exempel visa att det gick an. Han skyndade sjelf förut, sägande: ,när jag når bottnen: så gören j det ock,. Med detsamma skuffade han ett par soldater i vattnet och tåget börjades. Vattnet steg honom, der det var djupast, under armarne, och han ver nära att följa med strömmen, då en soldat fattade hoDom i kragen och höll honom uppe. Flera kulor genomborrade hans kläder och mössa, men han kom med lifvet i land, och truppen med bonom. Öfvergången var gjord. Först sedan han på qvällen kommit till högqvarteret, lät ban, på L:s tillsägelse, en läkare undersöka sin kontusion. Den befanns svår, och blef, genom skötselns fördröjande, efter hand värre, så att han omsider måste flera månader ligga under läkarevård. För att befrämja tillfrisknandet, erbjöd honom grefye Wedel-Jarlsberg att vistas på sin landtegendom Bogstad. Detta var anledningen till den nära vänskap, som sedan förbundit S. med det Wedelska huset. En dag, efter Tistedalens öfvergång, då giefve v. Essen på Hafslund gaf en stor frukost åt de till Glommen komna truppernas officerare, sade han åt den anspråkslöst tillbakastående S.: Kom fram S.! Det är blott vid sådana tillfällen, som detta, ksptenen är den sistan. Under sin andra konstresa 18392 råkade han att vara i Närnberg, när dess innevånare, 200 år efter stadens befrielse från Wallensteins läger, firade Gustaf Adolfs minne, genom en högtid, då ett torn blifvit uppfördt på Alte Veste. Man fick händelsevis veta ät en svensk officer var i staden: ban uppsöktes, och den blygsamme S. måste, utan uniform, ens utan annan högtidsdrägt, intaga högsätet och mott:ga, på svenskarnes vägnar, all den hyllning, som egnades deras förfäder. S:s känsliga bjerta öfversvallade af fosterlandskänsla då och hvarje gång ban tänkte på denna fest, hvilken var så oegennywigt gilfven, så osökt åtnjuten, och hvilken så mäktigt erinrade honom om det lemnade fosterlandet. S:s anlag såsom konstnär röjdes redan vid krigsakademien, der han, jemte grefve Hjalmar Mörner, aftecknade kamrater och lärare. Det första porträtt han målade, var kadettens (n. v. landshöfdingens) frih. C. O. Palmstjernas, i vattenfärg. Klasskamrat med S. och tecknare, såsom han, var äfven nD. Vv. öfverintendenten Anckarsvärd. Men ynglingarne fördes, af sin uppfostran och tidens omständigheter, från konstens värf till krigets. Först 1824, vid 32 års ålder, började S. studera och med allvar handlägga konsten. Han reste öfver Frankrike till Italien, och kom cj åter förrän 4828, åtföljd af den förre kadettkamraten Hjalmar Mörner, med hvilken han sammanlefvat i Rom, och hvilkens sällskap var horom nästan oumbärligt. Under vistandet hemma tecknade S. efter modell, på de fria konsternas akademi, mellan det han målade porträtter. 418532 reste han åter ut, och förblef tvänne år i Mönchen, innan han begaf sig till Rom, hvarest landsmännen Byström och Fogelberg då, såsom förut, förljufvade hans vistande i konstens hulvudstad. 41838 for ban af tillfällig anledning öfver Frankrike till London, och öfver Norge hem; men återvände, efter några veckor, till England och Paris, hvarest han förblef till 1839, då han till Italien återkom. Först 4841 om hösten var ban här igen. Under tiden hade han, efter hemskickandet af Fogelbergs porträtt, blifvit, den 13 Mars 1839, ledamot af de fria konsternas akademi, och den 419 Febr. 4840 vice professor derstädes. Han förblef nu i Sverige till slutet af sommaren 1844, då hoppet att i e:t mildare luftstreck återvinna helsan, men förnämligast önskan att göra sin son och löjtnant Troili bekanta med hennes skatter, föranledde honom, för sista gången återvända till Italien. Om våren 4847 for han derifrån, och kom om hösten hit tillbaka, efter att hafva utrikes tillbragt 16 år af de 24, som intill bans död egpades ät konsten. S. målade ej blott i olja. Han försökte i Mönchen att äfven göra det i alfresco, och undergräfde sin helsa genom den kalla fuktighet, hvarför han derunder utsaite sig. Hen tecknade både med bly-. erts, svartkrita och penna. Han graverade i koppar, icke allenast kartor, utan äfven taflor och porträtter. Utmärktast deribland är ett af vår Dn. V. Konung såsom Kronprins. S. gjorde jemväl bilder i marmor. En sådan är hans faders bröstbild, i halfhögt arbete, förfärdigad på Byströms atelier i Stockholm. Under sitt sista vistande i Rom, då Tr -. a sa—ALL ee oo sg Äl hin drada hannn