SPPY0B, IUIG MMUIaICLL UITER BLAVBUVIVUSINRBYIA OM
trakten mellan Hjelmaren, Wettern och Wenern,
samt Wedsbo härad af Skaraborgs län, med omgif
Dingarna kring Wanäs. 41824 erhöll han tjenstle-
dighet för att resa utrikes, hvarmed hans militäri-
ska verksamhet slutades.
Såsom fältmätningsofficer ansågs han framför alla l
andra ega förmåga att, efter ögonmått med säker-
het bestämma ställens afstånd och lägen, samt mar-
kens ojemnheter. Han behöfde blott färdas genom
en trakt, eller öfverskåda henne, för att på pap-
peret teckova hennes porträtt. Med häftighet i
Tynnet följde en snabb uppfattning, beslutsamhet i
handling och skyndsamhet i verkställighet. I ut-
förapvdet var han djerf, oförtruten och pålitlig, samt
i fråga om arbete, som roade honom, så trägen,
att han, när något sådant avtingen var honom å-
lagdt, eller sjeifteget, öfverträffade dem, som eljest
hade namn för att vira flitigast. När han i ung-
domen ej kunde sätta sig sjelf i den tjensteverk-
samhet, som han änskade: så hände det, att han:
gick till sådana officerare, som, på sätt han sjelf
uttryckte sig: kunde bättre bålla efter honomp,
för att bedja dem fördenskull taga honom ucder
deras befäl. Hurs skarpa omdöme sade honom gan-
ska väl, hvad både ban och andra dugde till. Men
han var anspråkslös och flärdlös till en ovanlig
grad. Dessa egenskaper gjorde honom till en yP-
perlig adjutant och en afhållen kamrat. Hans för-
hållande, då ban förtjente sin tapperbetsmedalj.
målar horom.
Vid den af Norrmännen upprifna Tistedalsbron,
sammanträffade på f. m. han och n. v. general
Lefren, begge för dagen tjenstgörande hos general
Brändström, som fått ordres att gå öfver Tistedals-
elfven. L. uttröttad af omgifningens rekognosce-
rande, bad S. bära hans väska, med ka:tor, rit-
plån och andra förnödenheter. Det bifölls; men
IL. hade icke väl hängt väskan öfver S:s bröst, förr
än denne, under det kulor hvero från de på an-
dra sidan bron liggande norska jigarne, sade: nu
fick jag,. Men han föll ej, och det befanns, att
den väl mittade kulan träffat väskan, dock utan
att förmå genomborra plånen. Kulan sänkte sig
mot dem, följde bröstet och magen efter, samt gick
ut åt sidan genom kläderna. S. lät sig deraf icke
bekomms3, rådförde icke ens någon läkare om be:
skaffenheten af den kontusion han fått, utan väg-
ledde straxt derefter de första svenska bataljonerna
öfver Tisdedalselfyen, genom samma vad, der Carl
XII:s gossar blä i sin tid gått över. Befallningen
derom fick 5. alldeles oförberedd, och företog, i
sin ifver, öfvergången något för långt ned. Elfven
syntes djup och mörk. Trupperna tvekade, om de
skuile kunna bafva armarne öfver va:tnet, och värja
sig mot rorrmännen, som sköto från motsatta stran-
den. S. som var liten, ville med sitt eget exem-
pel visa att det gick an. Han skyndade sjelf förut,
sägande: ,när jag når bottnen: så gören j det ock,.
Med detsamma skuffade han ett par soldater i vatt-
net och tåget börjades. Vattnet steg honom, der
det var djupast, under armarne, och han ver nära
att följa med strömmen, då en soldat fattade ho-
Dom i kragen och höll honom uppe. Flera kulor
genomborrade hans kläder och mössa, men han kom
med lifvet i land, och truppen med bonom. Öf-
vergången var gjord. Först sedan han på qvällen
kommit till högqvarteret, lät ban, på L:s tillsägelse,
en läkare undersöka sin kontusion. Den befanns
svår, och blef, genom skötselns fördröjande, efter
hand värre, så att han omsider måste flera måna-
der ligga under läkarevård. För att befrämja till-
frisknandet, erbjöd honom grefye Wedel-Jarlsberg
att vistas på sin landtegendom Bogstad. Detta var
anledningen till den nära vänskap, som sedan för-
bundit S. med det Wedelska huset. En dag, efter
Tistedalens öfvergång, då giefve v. Essen på Hafs-
lund gaf en stor frukost åt de till Glommen komna
truppernas officerare, sade han åt den anspråkslöst
tillbakastående S.: Kom fram S.! Det är blott
vid sådana tillfällen, som detta, ksptenen är den
sistan.
Under sin andra konstresa 18392 råkade han att
vara i Närnberg, när dess innevånare, 200 år ef-
ter stadens befrielse från Wallensteins läger, firade
Gustaf Adolfs minne, genom en högtid, då ett torn
blifvit uppfördt på Alte Veste. Man fick händel-
sevis veta ät en svensk officer var i staden: ban
uppsöktes, och den blygsamme S. måste, utan uni-
form, ens utan annan högtidsdrägt, intaga högsä-
tet och mott:ga, på svenskarnes vägnar, all den
hyllning, som egnades deras förfäder. S:s känsliga
bjerta öfversvallade af fosterlandskänsla då och
hvarje gång ban tänkte på denna fest, hvilken var
så oegennywigt gilfven, så osökt åtnjuten, och hvil-
ken så mäktigt erinrade honom om det lemnade
fosterlandet.
S:s anlag såsom konstnär röjdes redan vid krigs-
akademien, der han, jemte grefve Hjalmar Mörner,
aftecknade kamrater och lärare. Det första por-
trätt han målade, var kadettens (n. v. landshöfdin-
gens) frih. C. O. Palmstjernas, i vattenfärg. Klass-
kamrat med S. och tecknare, såsom han, var äfven
nD. Vv. öfverintendenten Anckarsvärd. Men ynglin-
garne fördes, af sin uppfostran och tidens omstän-
digheter, från konstens värf till krigets. Först 1824,
vid 32 års ålder, började S. studera och med all-
var handlägga konsten. Han reste öfver Frankrike
till Italien, och kom cj åter förrän 4828, åtföljd af
den förre kadettkamraten Hjalmar Mörner, med
hvilken han sammanlefvat i Rom, och hvilkens säll-
skap var horom nästan oumbärligt. Under vistan-
det hemma tecknade S. efter modell, på de fria
konsternas akademi, mellan det han målade por-
trätter. 418532 reste han åter ut, och förblef tvänne
år i Mönchen, innan han begaf sig till Rom, hvar-
est landsmännen Byström och Fogelberg då, såsom
förut, förljufvade hans vistande i konstens hulvud-
stad. 41838 for ban af tillfällig anledning öfver
Frankrike till London, och öfver Norge hem; men
återvände, efter några veckor, till England och Pa-
ris, hvarest han förblef till 1839, då han till Ita-
lien återkom. Först 4841 om hösten var ban här
igen. Under tiden hade han, efter hemskickandet
af Fogelbergs porträtt, blifvit, den 13 Mars 1839,
ledamot af de fria konsternas akademi, och den 419
Febr. 4840 vice professor derstädes. Han förblef
nu i Sverige till slutet af sommaren 1844, då hop-
pet att i e:t mildare luftstreck återvinna helsan,
men förnämligast önskan att göra sin son och löjtnant
Troili bekanta med hennes skatter, föranledde ho-
nom, för sista gången återvända till Italien. Om
våren 4847 for han derifrån, och kom om hösten
hit tillbaka, efter att hafva utrikes tillbragt 16 år
af de 24, som intill bans död egpades ät konsten.
S. målade ej blott i olja. Han försökte i Mön-
chen att äfven göra det i alfresco, och undergräfde
sin helsa genom den kalla fuktighet, hvarför han
derunder utsaite sig. Hen tecknade både med bly-.
erts, svartkrita och penna. Han graverade i kop-
par, icke allenast kartor, utan äfven taflor och por-
trätter. Utmärktast deribland är ett af vår Dn. V.
Konung såsom Kronprins. S. gjorde jemväl bilder
i marmor. En sådan är hans faders bröstbild, i
halfhögt arbete, förfärdigad på Byströms atelier i
Stockholm. Under sitt sista vistande i Rom, då
Tr - -.
a sa—ALL ee oo sg Äl hin drada hannn