vi velat. Men den lagstiftande makten i och för sig hafva vi velat hafva enig och odelad inom sig. Stiftar man deremot tvenne kamrar, så skiljes icke dermed lagstiftande makten från den exekutiva, utan det är den förra som tustyckas. Den ena maktens sönderdelande innefattar helt annat än de begge statsmakternas åtskiljande. Hr Lamartine bar sagt, att en enstämmig församling är nödvändig i syonerhet derföre, att den kunde vid flera tillfällen taga diktaturen. Detta skäl har icke bestämt utskottets majoritet. Om så varit, hade jag ej deruti tagit del. En dylik månghöfdad diktatur har man sett i konventet. Nåvaål, dertill vill man icke återkomma. Man kan tvifvelsutan anföra exempel från dessa tider; men de dela sig alltid i två slag. Å ena sidan finner man män, lysande genom de tjenster de bevisat landet; å den andra personer, befläckade genom minnet af proskriptioner, och som skola gå till efterverlden med den dubbla skammen af att på en gång halva varit bankruttörer och mördare, Den republik, som har tagit blod till sin drägts färg, och som gjort bankrutt — denna republik vilja vi icke hafva, Det å den hederliga, den hofsamma republiken vi åsyfta; och det är också derföre vi önska oss en republik med vist afvägda inrättningar. En röst. Så tagen då tvenne kamrar! Hr Dupin. J sägen, att republikens president skall blifva utan myndighet och inflytelse; men det är ett misstag. Skall han verkligen icke hafva någon makt? Skall då icke äfven han utväljas af landet? Skall icke han i de honom tilldelade företrädesrättigheter hafva medel att försvara sig mot en kammares påståenden? Låtom oss laga, att vi till de offentliga funktionerna hafva män, som äro rättskaffens och uppriktigt arbeta för landets bästa, så skall detta gifva oss åtminstone lika många garantier, som artiklarne i en konstitution; och republiken skall fritt och ädelt gå sitt stora mål till mötes. Jeg fruktar icke snillena; gifve Gud att de träffades. Jag vet väl, M. H., att man vid andra tider ansett sig kunna draga fördel af det slags sväng-gungssystem, som upprättas emellan tvenne kamrar. Detta har varit till gagh någon gång. Men, i allmänhet taladt, är det väl sannt? Har det systemet icke tvärtom varit ett medel att tillskapa och föröka missbelåtenbeten? Om allt detta förnyade sig; om man finge anledning att tillskrifva detta system åtskilliga politiska missräkningar, skulle vi icke då utsättas för revolutionära rörelser ännu en gång, för att åter komma till en enda kammare, enär det kunde sägas, att man under de två kamrarne ej gjort annat än bibebållit det den 24 Febr. störtade system, eller något dermed likartadt ? Jag erkänner, att en republikens president visserligen kan vara svag, obeslutsam, beherrskad af kotterierna. Men må han djerft sätta sig i spetsen för det allmänna. intresset; må han studera hvad som utgör samhällets grunder: rättsväsendet, armåeen, administrationen; må han icke uppoffrå något af dessa ämnen för det andra — — — så skall han hafva styrka, icke emot mnationalförsamlingen, men med densamma; och om vi. skola kunna hoppas. .goda följder, så är det af en sälunda inrättad exekutiv makt, men icke genom en duaitet, som endast skulle utgöra en reminiscens Allmänt ropas: slut på diskussionen! Frågan om diskussionens afslutande bringas till omröstning och beslutes. Presidenten. Jag framställer till votering första delen af hr Duvergier de Haurannes amendement, så lydande: franska folket öfverlåter lagstiftande makten åt tvenne kamrar. Omröstningens förlopp är följande: De voterandes anta! 819. Absolut majoritet . 410. För amendementet . 289. Emot ... scr 530. Amendementet förkastas. Då förslaget till tvåkammarsystem härmed fallit. förklarar presidenten hr Isamberts, Demtsanges och Barthelemy de S:t Hilaires amendementer med detsamma. förfalla. En liten debatt uppstår i anledning af den sistnämndes påstående, att hans amendement icke vore sådant, att det genom den skedda omröstningen förfölle; men hä-på göres ej afseende. s—