vi velat. Men den lagstiftande makten i och
för sig hafva vi velat hafva enig och odelad
inom sig. Stiftar man deremot tvenne kamrar,
så skiljes icke dermed lagstiftande makten från
den exekutiva, utan det är den förra som tu-
styckas. Den ena maktens sönderdelande in-
nefattar helt annat än de begge statsmakternas
åtskiljande.
Hr Lamartine bar sagt, att en enstämmig
församling är nödvändig i syonerhet derföre,
att den kunde vid flera tillfällen taga diktatu-
ren. Detta skäl har icke bestämt utskottets ma-
joritet. Om så varit, hade jag ej deruti tagit
del. En dylik månghöfdad diktatur har man
sett i konventet. Nåvaål, dertill vill man icke
återkomma.
Man kan tvifvelsutan anföra exempel från
dessa tider; men de dela sig alltid i två slag.
Å ena sidan finner man män, lysande genom
de tjenster de bevisat landet; å den andra per-
soner, befläckade genom minnet af proskriptio-
ner, och som skola gå till efterverlden med
den dubbla skammen af att på en gång halva
varit bankruttörer och mördare, Den repub-
lik, som har tagit blod till sin drägts färg, och
som gjort bankrutt — denna republik vilja vi
icke hafva, Det å den hederliga, den hof-
samma republiken vi åsyfta; och det är också
derföre vi önska oss en republik med vist af-
vägda inrättningar.
En röst. Så tagen då tvenne kamrar!
Hr Dupin. J sägen, att republikens presi-
dent skall blifva utan myndighet och infly-
telse; men det är ett misstag. Skall han verk-
ligen icke hafva någon makt? Skall då icke
äfven han utväljas af landet? Skall icke han
i de honom tilldelade företrädesrättigheter hafva
medel att försvara sig mot en kammares på-
ståenden? Låtom oss laga, att vi till de of-
fentliga funktionerna hafva män, som äro rätt-
skaffens och uppriktigt arbeta för landets bä-
sta, så skall detta gifva oss åtminstone lika
många garantier, som artiklarne i en konstitu-
tion; och republiken skall fritt och ädelt gå
sitt stora mål till mötes. Jeg fruktar icke snil-
lena; gifve Gud att de träffades.
Jag vet väl, M. H., att man vid andra ti-
der ansett sig kunna draga fördel af det slags
sväng-gungssystem, som upprättas emellan tvenne
kamrar. Detta har varit till gagh någon gång.
Men, i allmänhet taladt, är det väl sannt?
Har det systemet icke tvärtom varit ett medel
att tillskapa och föröka missbelåtenbeten? Om
allt detta förnyade sig; om man finge anled-
ning att tillskrifva detta system åtskilliga po-
litiska missräkningar, skulle vi icke då utsättas
för revolutionära rörelser ännu en gång, för
att åter komma till en enda kammare, enär
det kunde sägas, att man under de två kam-
rarne ej gjort annat än bibebållit det den 24
Febr. störtade system, eller något dermed lik-
artadt ?
Jag erkänner, att en republikens president
visserligen kan vara svag, obeslutsam, beherr-
skad af kotterierna. Men må han djerft sätta
sig i spetsen för det allmänna. intresset; må
han studera hvad som utgör samhällets grun-
der: rättsväsendet, armåeen, administrationen;
må han icke uppoffrå något af dessa ämnen
för det andra — — — så skall han hafva
styrka, icke emot mnationalförsamlingen, men
med densamma; och om vi. skola kunna hop-
pas. .goda följder, så är det af en sälunda in-
rättad exekutiv makt, men icke genom en dua-
itet, som endast skulle utgöra en reminiscens
Allmänt ropas: slut på diskussionen!
Frågan om diskussionens afslutande bringas till
omröstning och beslutes.
Presidenten. Jag framställer till votering första
delen af hr Duvergier de Haurannes amendement,
så lydande: franska folket öfverlåter lagstiftande
makten åt tvenne kamrar.
Omröstningens förlopp är följande:
De voterandes anta! 819.
Absolut majoritet . 410.
För amendementet . 289.
Emot ... scr 530.
Amendementet förkastas.
Då förslaget till tvåkammarsystem härmed fallit.
förklarar presidenten hr Isamberts, Demtsanges och
Barthelemy de S:t Hilaires amendementer med det-
samma. förfalla. En liten debatt uppstår i anled-
ning af den sistnämndes påstående, att hans amen-
dement icke vore sådant, att det genom den skedda
omröstningen förfölle; men hä-på göres ej afseende.
s—