VS ff BETER, SVPVESS MVYFESSIUVE SRV MPS
ligt och inom få timmar dödade, utan att läkare-
bjelp något uträitade. Då uppträdde en gammal
Indian och återställde bastigt folket genom ett
helt enkelt model, nemligen kolpulver, med hag-
tornssyrup, gjordt till mos, hvaraf gafs teskedtals.
Folket ärade den gamle, såsom sin räddare. Oss
är medlet naturligtvis icke nytt. Men nu föreskrif-
va allopatherne här kol öfverallt; på alla apotek
äro små kolkakor till finnandes, såsom preservatif.
Men äfven här låta apotekarne saken icke gå sig
ur händerna. Lindkol måste ensamt brukas och
publiken anvistes åter till apoteken. Gud vet
huru mycket — lindkol ingått i dessa små ko:-
kakor! Före kolet var te och tinktur på peppar-
mynta i svang såsom universalmedel, tillfinnandes i
hvarje hus. Många brukade den såsom preservatif;
men här och öfverällt der pepparmyntans bruk var
gällande, kupgjorde medicinalstyrelsen i Kurland
(Mitauecher Amtsblatt AM 61) en varning mot pep-
parmynts-tinktur och — olja, jemte andra häftigt
retande medel, äfvensom mot ett så kalladt kolera-
bränvin, såsom ganska skadligt. Så har allopatien
bedrifvit det ena medlet efter det andra. En tid
var Tinct. ferri acetici etherea herrskaremedlet,
medan anodra flitigt läto åder och ardra åter bru-
kade ångbad. Somliga åter omvecklades med lakan,
indränkta i saltvatten. — Nyligen hörde jag, att il:
ewt fali läkare föreskrifvit flere äderlåtningar, kopp-
ningar, senapsdegar och klistirer. Sådana fall
torde hafva varit flere.
År 4834 var de dödas antal 1914 och då för ti-
den voro mänga flodfartyg (strusen) i hamnen, så
att folkmängden var omkring 30,000 menniskor
flere än nu. 96 döde på en dag var högsta mor-
taliteten; i Mitau 106 på dagen, ehuru der ej mer
än 40,000 invånare uppehöllo sig. Men den större
dödligheten i Mitau fann väl sin grund i mängden
af de arma judar, hvilka, i en bedröflig belägenhet,
utgöra den lägre befolkningen. 1 alla fall var
sjukdomen denna gång värre än 1834, enär många
orter, såsom Dorpat, Pernau c., hvilka då allde-
tes blefvo skonade, nu äro af farsoten hemsökta,
och det ej på mildt sätt. Redan 44 dagar före d.
29 Aug. yppade sig på från hvarandra aflägsna or-
ter enskilda sjukdomsfall, tills på en gång sto: men
gick lös. Trenne dagars åskväder efter hvarandra
ändrade iogenting i sjukantalet, lika litet regn, och,
så mycket jag kunnat erfara, visade magoeten icke
heller någon förändrad dragniogskraft. Vid Dina
tillsjuknade de fleste på fartygen, samt i mös ka, trånga
och underjordiska, smutsiga, stinkande boningar,
hvadan ock på trånga gator intet enda hus blefly
förskonadt. Vatten, serdeles flodvatten, vållade
många åkommor och bekom illa. Andra blefvo
sjuka, då de gingo öfver Dänabryggan eller Stads-
grafvarne. Så hände det mig, aw jag stapplade på
bron, hade stark svindel och måste fatta tag i led-
stängerna, kände dragningar i fötterna och en oer-
hörd mattighet. Andra sporde af vattnet magbul-
ler, och öfverhufvud var väl ingen fri från dylika
krämpor. Mauighet, mycken svettning, stark törst,
svindel, beklämdhet, utsot, magbuller, dragningar i
hand och fot voro de vanliga åkommor, som fort-
to0:0o 2 å 3 veckor eller hos många försvunno och
återkommo. Märkvärdigt var det, att mången, äf-
ven jag, som är mycket känslig för vin, nu utan
olägenhet kunde fördraga portvin i ovanlig mängd,
ett förhållande, som vid sjukdomens aftagande för-
ändrade sig och återgick i sitt gamla skick — ja,
ätskilliga krämpor försvuano först efter portvin. —
Mänga drucko derföre ej vatten, utan i dess ställe
brödvatten eller uppkokt va:ten med något vin.
Före kolerans utbrott grasserade frossor och
dessa visa sig nu åter, sedan 44 dagars tid, äfven-
som messling, rödsot och diarrheer; mig är bekant,
att såväl personer angrepos af koleran, hvilka haft
frossa, som ock att många, hviika öfverstått denna
sjukdom, blifvit från kolera skonade. Kallt vatten
bekom de kolerasjuke illa, trots deras stora läng-
tan derefter. Is ökade likaledes utsot och kräk-
ning; andra åstundade varm mjölk, men åter an-
dra bekom mjöls, blandad ined hett vatten, bäst,
eller svagt, varmt the. Mot sagde åkommor hjelpte
phosphorspiritus 6—3, ibland passade arsenik 4
bättre, nemligen vid brännkänsla i lifvet, stark
törst etc., cupercum met. vid dragningskänslor i
lemmarne, beklämning och hjertklappning; Carbo
veg. 6 vid oerhörd matighet, bröstklämniog, ån-
gest, utan diarrh; Kampherspiritus passade i bör-
jan vid kramp, då kräkning och diarrhe voro un-
derordnade, buden kom i svettning; den sjuke fick
mjölk med hett vatten, betäcktes och kom så ige-
nom. Förkylningar i detta tillstånd voro ganska
skadliga, hvarföre gnidningar ej mycket användes,
ty den sjuke blottas dervid för mycket och många
händer äro dervid behöfliga; samt desamma egent-
ligen äro nödbjelp, enär den egentliga hjelpen lig-
ger i mediktament. Förr bjelpte tryckning med
handen på de af kramp sammandragna ställena.
Till och med de, hvi!kas hud var blefven helt och
let sårig och blödande, genorn frottering, förlorade
ändå ej derigenom krampen. Att någon homöopat
brukat varma eller åogbad; är mig icke bekant;
detsamma gäller det kalla vattnets utvärtes bruk.
Härtill skulle man funnit föga bifall af anhöriga.
Man skälle blott i paralytiska formen fått använda
kallt vatten. Men der synes mig det kalla vattnet
förr egnadt att undertrycka lifvet genom den fysi-
ska förlusten af värme). Ty härför fordras hos
den asphyktiske sjuke mera lifsfond och reaktions-
kraft, än han verkligen besitter; under det Acid.
Hydrocyan., carbo veget., kali hydrocyan. etc,
drifva hjertats, lungans, bukens nerver och ganglier
till reaktion. Af ipecacuanha 4 har jag blott en
gång gjort bruk; de öfriva fallen företedde kräk-
ning såsom ett ganska underordnadt symptom. Ars.
4 och Veratr. 4 tjente i kända förhållanden. Mesta
bekymren gjorde de asphyktiska fallen. Döden
följde oftast vid farsotens början inom 4—6 tim-
mar, sedermerå inom 42—48. Kräkning och di-
arrhe gäfvo hos somliga med sig, äfvensom kram-
pen, men i stället blef huden kall, blånad under
naglarna och på läpparna, samt enskilda kropps-
ställen; rösten -blef hes, huden lät lyfta sig i qvar-
stående veck, kallsvett utbröt, pulsen blef föga el-
ler intet kännbar; bröstklämma, kall tunga och an-
d-drägt, stor ångest, tjocka mörka ådror på hvit-
ögat, ögonen indragna, oro, döfhet, ibland sanslös-
het, urinstamma. Hos några i detta tillstånd blef
huden redan något varm, pulsen blef åter något
kännbar, stolgången rormal och urin visade sig;
men likaful!t följde döden. Åt sådana gafs acid
) Trots dessa och andra invändningar, har dock
kallt vatten, både der det som folkmedel emot
kolkran blifvit användt, såsom i Orienten, och
der det tillfälligare varit anlitadt, äfvenväl vid
aspbyxie (skendöd) af kolera i många fa:l med-
fört en mera öfverraskande och snar återställelse
än något annat hittills kändt medel. Underförra
och nu gängse kolerafarsot gick det ej heller de
radika!a vattendoktorerna sämre med deras uni-
versalmedicin, än den vanliga, med 30 procent
döda, af koterasjuka.
Örverkänsligheten för vatten och den min-
skade känsligheten mot vingrycker, som visar sig
- oe nAaRAaA beAolara Lan Hhalt visat
ri
(4
sl
t
PA Et AA MF ALM FF EC ECE FA pm MA Er e MM
- —- - v- - -— mv MM
EE