ud SLtylKall SaKUdS HMU5 ICECINCHU, bDillid UIYCKSVIIH-
gande i mån derefter.
Från sådant, de privilegierade ståndens inflytan-
de, räknar jag att de flesta olyckor härflutit, som
under tidernas lopp i politiskt och administratift af-
seende träffat vårt arma fosterland, och jag fruk-
tar, att mycket ondt af detsamma ännu står oss
åter. Från detta olyckliga inflytande härleda sis
ock, såsom jag fruktar, de motgångar bondes:åndet
nnder denna riksdag lidit. Vi veta alla, att ve
dergällningens tid skall komma: att följderna af
förtrycket mot den vanvårdade och föraktade, tungt
beskattade a:betaren, som, med undergifvenhetens
tålamod, hittills offrat sina söner och sina tillgån-
gar, skall blifva en frukt, hvilken måhända här, lik-
som i andra länder, blifver ganska bitter; men vil
veta ock, att de oskyldiga då komma att lida medj
de skyldiga, och. att ingen gräns för olyckorna kan :
beräknas.
Tanken på vår ställning kännes tung, då vi be-
siona att vi begärt så litet, och då vi tro attrege-
ringen med blott litet bemödande, en liten portion
af rättvisa, jag vill ej säga välvilja för ska:tegiva-
ren, kunnat förekomma den kris mellan riksstån-
den, som under så många veckor hindrat riksda-
gens afslutande; men det kan numera denna gång
ej hjelpas. Den erfarenhet detta riksmöte lemnatl
0Ss, tror jag skall besanna stt, om 1844 års riks-
dag hölls under illusionernas och de glada förhopp-
ningarnes tid, har denna, 1848 års, hållits underl:
det besvikna hoppets, den bedröfliga erfarenhetens.l
Hvad skatteregleringsfrågan angår, så fär jag
vördsamt nämna, att jag ej förändrat tankar om
densamma. Bondeståndet har förut förklarat, att
den hade sammarhang med skatteför nklingen, och
att denna sistnämnda frågas afgörande skulle före-:
gå. Deua afgörande har likväl ej skett, åtminsto-:
ne ej på grundlagsenligt sätt, och bondeståndet kan
derföre ej, utan att sjelf begå ett lagbrott, som det
tillvitat andra, befatta sig med dep; och troligen
vill ingen här blottställa sig för en sådan förebrå-.
else. De öfriga riksstånden må derföre afgöral
statsregleringen oss förutan, om de så för god: fin-l
na. Vi kunna ej hafva dubbla tungor i munnen,!
utan låtom oss öppet och inför hela nationen for-
klara, att adels- och prestestånden vållat så väll
riksdagens förlängande, som ock handlat grund-
lagsvidrigt och förnärmat svenska folkets rättmä-
liga och sannskyldiga väl. Denna beskyllning, om
man betänker mina ord, är af vigt. Den kan väll.
ej göras hårdare mot ett riksstånd, men den är o-l
lyckligtvis af verkligheten föranledd. Rättvisan och
lagen hafva de, enligt mitt förmenande, trampat un-:
der fötterna; de glädja sig öfver framgången och
njuta nu skad-fröjden. Vi kunna ej och vi vilja
ej mäta oss med dem i listiga be-äkningar; och vi
kunna, såsom erfarerheten nogsamt lärer oss, bådel
underiryckas och förtryckas till en tid: men För-
synen kan snart låta bladet vända sig, och vi böra
derföre ej helt och hållet misströsta om ett bättre.
Jemte det jag, såsom följd af allt detta, förnyar
vägrandet af bifall till statsregleringen och yrkar, att l.
den ogillad lägges till handlingarne, yrkar jag ock,
att vår resp. talman ej med sitt namns underskrift
å ståndets vägnar bekräftar densamma.
Härmed instämde Matts Persson, Sven Isaksson,
Engström och Christen Andersson.
STRINDLUND anmärkte, att om det ginge ige-l
nom, hvilket man syntes åstunda, nemligen att med
ogillande lägga utlätandet till handlingarne, så skulle
Bondeständet äfven komma att uttrycka ogillande
öfver flere delar af statsregleringen, dem det förut
bifallit. Man skulle dermed endast hödga talman-
nen till propositionsvägran, saken skulle komma
till Konstitutionsutskotet och dess dom kände-hvar
och en redan förut. Fan ogillade sättet för frå-
gans behandling, men ville ej gå derutöfver, öfver-
tygad att en rättvis sak går fram; ty att frågan lt
om skatteförenklingen ej är död, skulle man snart,
få erfara. Man borde nu endasi akta sig för grund-l;
lagsvidriga beslut; på samma gång man ogillade
detta utlåtande, ogillade ran äfven sina egna ochli
3 stånds beslut. — Tal. ville slutligen göra sorgenis
så litet bitter som möjligt, och ej längre betunga
kommittenterne. — Flere instämde.
BENGT GUDMUNDSSON ansåg det föredragna !
utlåtandet ej förijena annat svar än hänvisning till
75 Riksdagsordningen och Rikets Ständers be-l:
slut. Han trodde utskottet böra hafva handlat ef-!s
ter grundlagen och ej efter den vanliga slentrianen,l:
genom att bringa frågan till slut efter 69 8 Rege-l:
ringsformen och 530 S Riksdagsordningen, hvars
uttryckliga föreskrifter han ännu en gång uppre-l:
pade. Utskottet hade för öfrigt i detta utlåtande
M 357 icke begärt något yttrande af Bondeståndet,.
och erfordrades dermed ingenting annat än dess
läggande ad acta. Ehvad siåndet ville göra eller!
läta, blefve saken dock i det hela afgjord utan bin-l!
der för riksdsagens slut, och utan långa omvägar,
såsom den siste talaren befarat. Han kom sålunda
till den konklusion, att utlåtandet borde med ogil-
lande läggas till handlingarne.
OLA MÅNSSON från Skåne fann saken varal:
kommen till sista stadiet, sedan Borgareståndet af-:
trädt från stridsbanan; en sak, den han ej kundeli
ogilla, sedan ban alhört diskussionen i nämndel:
stånd och jemförelsen mellan de tvenne talen 4914
mot 47. Der hade således ledamöter öfvergåit, och!
märkvärdigt nog hade han hört en ledamot bekänna l!
sig hafva trädt öfver från folket till byråkratien.!
Tal. instämde med dem som yrkade sakens ogil-l!:
lande och läggande till handlingarne; om talman-l!
nen underskrefve expeditionen, skedde det troligen
ej med ståndets bifall. Skatteregleringsfrågans af-(
görande skulle föregå statsregletingen, hvadan stån-
dets beslut ej kunde kallas grundlagsvidrigt, dålc
det ogillade utgånzen. Borgare- och Bondeständenl!
representera svenska folket; de andra två göra det
icke — Östman och Ola Persson instämde. j
HANS PERSSON från Gefleborgs län beklagade,
att frågan vore så nära sitt slut. Man tyckes varals
ense om behofvet af en reform i skatteväsendet,
men man har lätit de två s. k. första stånden be-l.
siuta derom. När sådant sker på det friska träd, l!
hvad skall då ske på det torra. — Vi återvända l!
till dem som skickat oss, yttrade talaren; man
skall fråga oss: har eder vederiarits rätt och san-!
ning? och våra svar skola i sanning blifva tvifvel-)1
aktiga. Man har här åberopat grundlagen; jag villt
åberopa den älds:a: Hvyart och ett rike som sön- )1
drar sig emot sig sjelf, varder icke beständande — :
Han önskade, att följande mätte antagas såsom
kontraproposition:
Bondeståndet, som anser Ridd. och Adelns samt
Presteständets vägran att godkänza de af Statsui-
t
l
g 1
skoltet i mem. AM 319, på grund sf utskottits afl.
ö
t
Borgare- och Bondestånden bifallna förslag i mem.
JM 512, samt Adelos och Presteständeats deröfver
fattade skiljaktiga beslut, uppsat:e voteringspropo-
siticner i fråga om skatteförenkliogen, innebära ent
alvikelse från grundlagarnes rätta tillämpning, samt t
ert fö bhiseenda af svenska folkets lagliga avspråk )d
å utölfveande af sin utgamla rätt att sig beskettalt
cenom sina ombud, Rikets Stäcder allena; beslu-js
tar: att, med ogillande af de 2 första ständens be-lr
handlingssatt af skatteförenklingen, lägga memoria-!t
let AM 337 till handlingarne.x 1
STRINNI TND a: cda An t att inNntara hvadila