ud SLtylKall SaKUdS HMU5 ICECINCHU, bDillid UIYCKSVIIHgande i mån derefter. Från sådant, de privilegierade ståndens inflytande, räknar jag att de flesta olyckor härflutit, som under tidernas lopp i politiskt och administratift afseende träffat vårt arma fosterland, och jag fruktar, att mycket ondt af detsamma ännu står oss åter. Från detta olyckliga inflytande härleda sis ock, såsom jag fruktar, de motgångar bondes:åndet nnder denna riksdag lidit. Vi veta alla, att ve dergällningens tid skall komma: att följderna af förtrycket mot den vanvårdade och föraktade, tungt beskattade a:betaren, som, med undergifvenhetens tålamod, hittills offrat sina söner och sina tillgångar, skall blifva en frukt, hvilken måhända här, liksom i andra länder, blifver ganska bitter; men vil veta ock, att de oskyldiga då komma att lida medj de skyldiga, och. att ingen gräns för olyckorna kan : beräknas. Tanken på vår ställning kännes tung, då vi besiona att vi begärt så litet, och då vi tro attregeringen med blott litet bemödande, en liten portion af rättvisa, jag vill ej säga välvilja för ska:tegivaren, kunnat förekomma den kris mellan riksstånden, som under så många veckor hindrat riksdagens afslutande; men det kan numera denna gång ej hjelpas. Den erfarenhet detta riksmöte lemnatl 0Ss, tror jag skall besanna stt, om 1844 års riksdag hölls under illusionernas och de glada förhoppningarnes tid, har denna, 1848 års, hållits underl: det besvikna hoppets, den bedröfliga erfarenhetens.l Hvad skatteregleringsfrågan angår, så fär jag vördsamt nämna, att jag ej förändrat tankar om densamma. Bondeståndet har förut förklarat, att den hade sammarhang med skatteför nklingen, och att denna sistnämnda frågas afgörande skulle före-: gå. Deua afgörande har likväl ej skett, åtminsto-: ne ej på grundlagsenligt sätt, och bondeståndet kan derföre ej, utan att sjelf begå ett lagbrott, som det tillvitat andra, befatta sig med dep; och troligen vill ingen här blottställa sig för en sådan förebrå-. else. De öfriga riksstånden må derföre afgöral statsregleringen oss förutan, om de så för god: fin-l na. Vi kunna ej hafva dubbla tungor i munnen,! utan låtom oss öppet och inför hela nationen forklara, att adelsoch prestestånden vållat så väll riksdagens förlängande, som ock handlat grundlagsvidrigt och förnärmat svenska folkets rättmäliga och sannskyldiga väl. Denna beskyllning, om man betänker mina ord, är af vigt. Den kan väll. ej göras hårdare mot ett riksstånd, men den är o-l lyckligtvis af verkligheten föranledd. Rättvisan och lagen hafva de, enligt mitt förmenande, trampat un-: der fötterna; de glädja sig öfver framgången och njuta nu skad-fröjden. Vi kunna ej och vi vilja ej mäta oss med dem i listiga be-äkningar; och vi kunna, såsom erfarerheten nogsamt lärer oss, bådel underiryckas och förtryckas till en tid: men Försynen kan snart låta bladet vända sig, och vi böra derföre ej helt och hållet misströsta om ett bättre. Jemte det jag, såsom följd af allt detta, förnyar vägrandet af bifall till statsregleringen och yrkar, att l. den ogillad lägges till handlingarne, yrkar jag ock, att vår resp. talman ej med sitt namns underskrift å ståndets vägnar bekräftar densamma. Härmed instämde Matts Persson, Sven Isaksson, Engström och Christen Andersson. STRINDLUND anmärkte, att om det ginge ige-l nom, hvilket man syntes åstunda, nemligen att med ogillande lägga utlätandet till handlingarne, så skulle Bondeständet äfven komma att uttrycka ogillande öfver flere delar af statsregleringen, dem det förut bifallit. Man skulle dermed endast hödga talmannen till propositionsvägran, saken skulle komma till Konstitutionsutskotet och dess dom kände-hvar och en redan förut. Fan ogillade sättet för frågans behandling, men ville ej gå derutöfver, öfvertygad att en rättvis sak går fram; ty att frågan lt om skatteförenklingen ej är död, skulle man snart, få erfara. Man borde nu endasi akta sig för grund-l; lagsvidriga beslut; på samma gång man ogillade detta utlåtande, ogillade ran äfven sina egna ochli 3 stånds beslut. — Tal. ville slutligen göra sorgenis så litet bitter som möjligt, och ej längre betunga kommittenterne. — Flere instämde. BENGT GUDMUNDSSON ansåg det föredragna ! utlåtandet ej förijena annat svar än hänvisning till 75 Riksdagsordningen och Rikets Ständers be-l: slut. Han trodde utskottet böra hafva handlat ef-!s ter grundlagen och ej efter den vanliga slentrianen,l: genom att bringa frågan till slut efter 69 8 Rege-l: ringsformen och 530 S Riksdagsordningen, hvars uttryckliga föreskrifter han ännu en gång uppre-l: pade. Utskottet hade för öfrigt i detta utlåtande M 357 icke begärt något yttrande af Bondeståndet,. och erfordrades dermed ingenting annat än dess läggande ad acta. Ehvad siåndet ville göra eller! läta, blefve saken dock i det hela afgjord utan bin-l! der för riksdsagens slut, och utan långa omvägar, såsom den siste talaren befarat. Han kom sålunda till den konklusion, att utlåtandet borde med ogillande läggas till handlingarne. OLA MÅNSSON från Skåne fann saken varal: kommen till sista stadiet, sedan Borgareståndet af-: trädt från stridsbanan; en sak, den han ej kundeli ogilla, sedan ban alhört diskussionen i nämndel: stånd och jemförelsen mellan de tvenne talen 4914 mot 47. Der hade således ledamöter öfvergåit, och! märkvärdigt nog hade han hört en ledamot bekänna l! sig hafva trädt öfver från folket till byråkratien.! Tal. instämde med dem som yrkade sakens ogil-l!: lande och läggande till handlingarne; om talman-l! nen underskrefve expeditionen, skedde det troligen ej med ståndets bifall. Skatteregleringsfrågans af-( görande skulle föregå statsregletingen, hvadan ståndets beslut ej kunde kallas grundlagsvidrigt, dålc det ogillade utgånzen. Borgareoch Bondeständenl! representera svenska folket; de andra två göra det icke — Östman och Ola Persson instämde. j HANS PERSSON från Gefleborgs län beklagade, att frågan vore så nära sitt slut. Man tyckes varals ense om behofvet af en reform i skatteväsendet, men man har lätit de två s. k. första stånden be-l. siuta derom. När sådant sker på det friska träd, l! hvad skall då ske på det torra. — Vi återvända l! till dem som skickat oss, yttrade talaren; man skall fråga oss: har eder vederiarits rätt och san-! ning? och våra svar skola i sanning blifva tvifvel-)1 aktiga. Man har här åberopat grundlagen; jag villt åberopa den älds:a: Hvyart och ett rike som sön)1 drar sig emot sig sjelf, varder icke beständande — : Han önskade, att följande mätte antagas såsom kontraproposition: Bondeståndet, som anser Ridd. och Adelns samt Presteständets vägran att godkänza de af Statsuit l g 1 skoltet i mem. AM 319, på grund sf utskottits afl. ö t Borgareoch Bondestånden bifallna förslag i mem. JM 512, samt Adelos och Presteständeats deröfver fattade skiljaktiga beslut, uppsat:e voteringspropositicner i fråga om skatteförenkliogen, innebära ent alvikelse från grundlagarnes rätta tillämpning, samt t ert fö bhiseenda af svenska folkets lagliga avspråk )d å utölfveande af sin utgamla rätt att sig beskettalt cenom sina ombud, Rikets Stäcder allena; beslu-js tar: att, med ogillande af de 2 första ständens be-lr handlingssatt af skatteförenklingen, lägga memoria-!t let AM 337 till handlingarne.x 1 STRINNI TND a: cda An t att inNntara hvadila