som hufvudsakligen gick ut på att framställa den åsigten, att namnet republik eller monarki ingalunda bestämmer hvilkendera af dessa statsformer är den bästa och lyckligaste för ett land, emedan sådant beror på samhällsinrättningarnes beskaffenhet i det hela; att en monarki med republikanska institutioner, d. v. s. en sådan, der representationen är ett uttryck af majoritetens tänkesätt och regeringens system rättar sig elter representationens : åsigter samt regenten icke äflas att fastbålla allenastyrandet, är ett vida bättre samhällsskick, än en republik med monarkiska institutioner, d. v. s. enl sådan, som, fastän regentens person är vald för viss lid, likväl bibehåller det förmynderskap å statens s:da öfver de enskilde eller den stora apparat a! förvaltniogsmachineri, som det skulle vara republikens syftemål att afskaffa eller undvika. Afionbladet yttrade likväl tillika, att republiken troligen mångenstädes blifver en. följd af den blindhet och det halsstarriga fasthållande vid det konservativa å ena sidan, samt den obenägenhet att gå folkens önskningar till mötes med billiga eftergifter å den andra, som dynastierna tyckas visa; men att man icke derföre får anse alt en sådan förändring vidtages i följd af folkets förkärlek för det republikan-i ska systemet, utan förändringen fast heldre måste an:vs såsom ett nödtvång,, ett pis allerp, som folken gerna hade mwndvikit, om depå annat sätt fått sina anspråk tillfredsställda. Hela detta räsonnemang står i närmaste öfverensstäm melse både med de grundsatser som Aftonbladet allt sedan sin första början försvarat och med händelsernas vittnesbörd. Vi tro knappt att i bela Europa finnes någon, som tilltror sig kunna påstå, att någon revolution eller republik hade kommit i fråga i Frankrike, om icke konung Ludvig Filip och hans minister CGuizot, förblindade af denna inbitna och vådliga sjeliklokhet, som, ty värr, så ofta håller makiegande furstar i den beklagliga föreställnipgen, att de begripa samhällets väl bättre än nationerna sjelfva, hade gjort sig alldeles döfva för franska folkets anspråk på reformer ; oaktadt dessa anspråk i sanning voro till den grad modererade, att man snarare kan förundra sig öfver deras obetydlighet. Lika litet lärer någon tro eller påstå, att revolutioner hade kommit i fråga!i Preussen och än mindre bland österrikarne, hvilka af de konservative alltid biifvit framställde såsom ett mönster af lojalitet och belåtenhet, så framt icke konungen af Preussen gevom sitt bekanta patent och dertili börande inledning, samt för öfrigt, genom hela sitt regeringssystem hade så attlh säga rent af hånat de heligaste fosterlands-! känslor inom en så stor och upplyst nation,l som den tyska. Alla dessa förhållanden äro så kända, attl det nästan är ölfverflödigt alt upprepa dem.l Lika bekant är, att det just varit ett utmär-! i 4 SS tfffttn njpnjpjnb nbn1nnn!))S!m—— Ht Et, GG kande drag bos de ultra konservativa uti den li taktik, hvarmed de sökt motarbeta framskridandets sak, alt vanställa nyssnämnda förhållande och söka stärka regenterna i den före-: ställningen, att de, som yrka på politiska reformer och ett fullt representativt samhällsskick sämt på sllenastyrandets och kamarillainflytelsernas upphörande, i sjelfva verket hafva republiken till sitt hemliga syftemål. Detta är en jargon, som. sedan länge varit mycket gängse l: uti den egentliga hofsocieteten och öfver bufvud bland dem, som förnämligast hoppas på gunstens väg för befordrandet af siva interessen. Emedlertid har en ödets Iek nu så fogat,! att dessa kotterier, utan tvifvel till sin öfver-: svinneliga glädje, fått sig en kraftig bundsförförvandt i Aftonposten. Såsom i början nämndes, har ÅA. P. för i går aftryckt en afdelning af Aftonbladets ons-l dagsartikel. Härom är intet att säga. . Men Aftonposten har äfven, såsom det vill synas, sökt göra sig grön hos vissa vederbörande, således denna gången icketgrå, genom att framställa Aftonbladets artikel, hvars innehåll och syftning vi här ofvan i korthet resumerat, såsom en reservation: mot Aftonbladets fordna republikanska sympatier. Till yttermera visso förekommer efter aftryckningen af Aftonbladsartikeln följande stycke, hveruti Aftonposten utgjuter sitt bjertelag: Läsaren finner, att hela källan för de glädjetårar, som ÅA. B. i våras så ymnigt gjöt öfver tillkomsten af den franska republiken, nu är helt och hållet uttorkad, ja, förvandlad till sorgens och bedröfvelsens,! Förmodligen skulle, i konseqvens härmed, cliampagnekorkarne nu få springa, om fransmännen i stället ville bilda en monarki med republikanska institutioner, såsom t. ex. Belgien (!!!) hvilket i samma A. B:s artikel bredvid Norrige framställes som en mönsterstat. Skall man skratta eller förargas öfver en så djerf och kolossal inkonseqvens ? Vi bedja om ursäkt om vi icke kunna fatta hvad Aftonposten här syftat på, med uttrycket om champagnekorkarnen; men deremot ser det nästan ut, som om en eller annan champagnekork nyss skulle bafva sprungit för Aftonpo: stens räkning, då dess redaktion läst Afton. bladets ifrågavarande onsdagsartikel och nedskrifvit de bär införda reflexionerna. Vi an; taga detta såsom den lindrigare: förklaringen; ty annars skulle vi nödgas se en stor brist på ärlighet (hvilket dock, såsom manvet, är en hufvudegenskaphos-Aftonposten) uti försöket att framställa ifräögavarande artikel såsom en reservation emot våra forådna sym atier. Detta omdöme omAftonposteris handlingssätt stärkes än mera, dä man läser de här citerade slutreflexionernå. Det kån, vara ursäktligt, om Aktonposten förbisett eller icke fästat sig, vid att Aftonbladet uti en ledande artikel senast