I öfrigt kan det icke nekas, att äfven Marsrevo-
lutionen i Danmark närmast utgick från ett parti,
som har mycket gemensamt med tyska enhetspar-
tiet, och att äfven här den rätta besinningen i bör-
jan brast. Det var nemligen i synnerhet Skandi-
naverna, som visade sig verksamma såsom folkle-
dare. Och Skandinavismen, sådan som den hal
varit uppfattad i Danmark, är ännu för omogen
och af den natur, att den icke rätt kan vinna den
öfriga Nordens förtroende. Annu hafva nemliger
danskarne icke så alldeles besegrat den fåfänga,
som utgör ett hufvuddrag hos nationen och i syn-
nerhet hos Köpenhamnarne, att anspråket uppä al!
blifva JM 4 i föreningen, om än icke till makt
så likväl med afseende på bildning och yttre anse-
ende, kan hållas undan. Den sticker fram, äfven
hos de mest välmenande, vid många tillfällen, och
det är detta, som i Norge och Sverige gjort de
skandinaviska tendenserna till och med mera miss-
tänkta än de förtjenade; det är detta som, mer än
billigt varit, afkylt sympatierna för Danmark under
dess strid mot öfvermakten, så att det till och med
icke sällan, och vi kunna icke neka det, med ett
sken af rätt, blifvit yttradt, att Danmarks skandi-
navism icke vore att tro, förr än det blifvit så för-
ödmjukadt och nedtryckt, att allt dess hopp om
supremati kunde anses uppryckt med roten.
Man gör emedlertid visserligen det danska folket
orätt, om man i denna sak icke noga skiljer mel-
lan Köpenhamn och det öf.iga Danmark. Det är
från Köpenhamn som Skandinavismen utgått; det
ir ock der som idten att vara Nordens första folk
egentligen har sitt hem. Men Köpenhamn är icke
Danmark, liksom Paris icke är Frankrike. Allde-
les som franska revolutionerna vanligen utgått från
Paris, så har den danska revolutionen gått ut från
Köpenhamn; men liksom det öfriga Frankrike nu
börjat få öfvertaget öfver Paris, så skall väl, må-
hända redan vid den förestående riksförsamlingen.
det egentliga danska folket få ordet. Intill dess
öre vi de:före återhålla vår dom öfver folket, i sin
relhet.