Jrike maönen skulle då icke vara längre inskränkt
i sin litterära och politiska verksamhet till ett land
allena, utan hafva hela norden och Tyskland för
sig, Såsom medlem af den tyska nationalförsam-
lingen skulle norrmannen hafva lika rätt att blifva
riksminister som en tysk, och han skulle således
lättare uppnå verldsrykte och inflytelse i hela Eu-
ropa, än om han blott vore medlem af norska
stortbinget eller svenska riksdagen. Den norska
eller svenska nationalrepresentationen skulle natur-
ligtvis, genom att gå upp i den tyska, alldeles upp-
höra och den inflytelse på landets egna angelägen-
heter, som derigenom de landsmän hvilka icke egna
sig till intelligensen kunna utöfva, skulle icke längre
äga rum. Det är således klart, att de högre klas-
serna i Slesvig, hvilka tala tyska, ingenting högre
önska, än att Slesvig komme att utgöra en del af
Tyskland; isynnerhet den mängd af juridiska em-
betsmän, som hvimler i landet, och hvilka der som
annorstädes, närmast anse sig kallade till den egent-
liga statstjensten. Kärnan af folket måste deremot
antingen vara likgiltig på det hela eller önska en
annan ordning af förbållanderna, hvarigenom dess
egen makt och inflytelse blifver så stor som möj-
ligt; men då det ligger i sakernes natur, att in-
telligensen har lättast att tillkännagifva sin mening,
är man alltför lätt utsatt för att anse denna intel-
ligensens opinionsyttring såsom nationens röst. Att
den likväl icke så är, har till och med en del af
tyskarne nu sjelfve sett, och de återvändande ty-
ska trupperna skola säkerligen underrätta sina lands-
man derom. Att det isynnerhet var adelsvännen
och adelstjenaren Dahlmann, som sökte att störta
vapenstilleståndet, vittnar äfven om, att den tyska
saken i Slesvig icke är folkets sak. Det oaktadt
är det ännu icke rätt klart, byad slesvigarne egent-
ligen vilja, och det är denna ovisshet, som isynner:
het gör sakens utredning så svär. Att yttringen
af slesvigarnes egen vilja härvid bör vara rättesnö-
ret, måste anses såsom afgjordt.
Idcen om Tysklands så kallade enhet bör man
akta sig för att tillägga alltför stor vigt. Den är
till sin natur och sitt väsen likaså doktrinär och
fantastisk som den skandinaviska idten, ja må-
hända ännu mer. Det tyska folket har aldrig ut-
gjort något samladt nationelt helt; det har från sitt
första framträdande bestått af serskilda folkstam-
mar, hvilka skiljt sig och ännu skilja sig i mund-
art och lefnadsskick, långt mera än norrmän, sven-
skar och danskar någonsin varit sinsemellan hyvar-
andra oliks. Karl den store eröfrade de serskilda
stammarna, men han sammansmälte dem icke; de
fortforo att vara frånskiljda, ja, till och med att
vara fiendtligt sinnade mot hvarandra. Der blef en
väldig strid om hvilkendera stammen som skulle
afgilfva kejsaren, och sålunda få öfvervigt. Efter
Karl den store lyckades det den saxiska stammen att
blitva herrskande; derpå kom makten till den fran -
kiska, så till den schwabiska; men striden mellan
den saxiska och schwabiska om öfverväldet, mera
bekant under den dynastiska benämningen striden
mellan Welfer och Hohenstauer skakade Tysk-
land i sitt innersta, och slutade icke förr än Tysk-
land var splittradt i en nästan otalig mängd af ärft-
liga småfurstendömen, med en skugga af kejsar-
välde, som furstarne icke brydde sig om, under det
att de blott sörjde för utvidgandet af sina arflän-
der, utan allt afseende på folkens nationalitet. Det
fanns likväl något, som bildade et: slags samman-
hållning och väckte ett slags enhetsidte, men detta
var längt ifrån att vara något nationelt. Allt, ef-
terhand som kejsar- och furstemakten tilltog, funno
nemligen maktinnebafvarne sig mer och mer brydda
med de gamla tyska, ibland folket lefvande rätts-
förhållanden, sem ännu, liksom våra gamla lagar,
andades den urgamla germaniska friheten och in-
skränkte furstemakten. Man drog derföre omsorg
för, att så mycket möjligt supplåera de tyska rätts-
begreppen, genom bestämmelser hemtade ur den
absolutistiska romerska kejsarrätten; denna undan-
trängde omsider. så godt som helt och hållet, de
gamla nationella lagarna, af hvilka blott ett förvri
det beläte återstod i länsrätten, hvilken allenast
betryggade furstarnes och herrarnes ställning till
suveränen, men innehöll ingen säkerhet för den
egentliga kärnan af folket. Dess privaträtt blef
alltså nu romerska rätten, den offentliga blef läns-
rätten; det kunde således icke längre sjelf lära att
känna lagen, utan blef detta serskilda rättslärdas,
advokaters sak. Enhetskänslan bestod således blott
hos maktinnehafvarne och deras handtlangare, den
var blott grundad på romerska rätten och länsrät-
ten, samt gick hand i hand med folkets undertryc-
kande. Derför såg man ock, i den stora Hohen-
staufenska undergängsstriden folkpartiets, och pre-
sterskapets äfven mot furstemakten fiendtliga parti,
förenade i känslan af gemensamt interesse. Allt
som vetenskapligheten i Tyskland tilltog — likväl
ingen nationell tysk utan blott en klassisk schola-
stisk vetenskaplighet — gick äfven denna onatio-
nella enhetskänsla, icke i afseende till utlänningen,
utan i afseende till folkets kärna, längre och längre
ned i samhällsordningen och utbredde sig alltså
mera och mera. Till dess befästande bidrog utomor-
dentligt mycket högtyskans antagande till gemen-
samt skriftspråk; ty detta språk, liksom enhe!s-
känslan, tillhörde allt framgent blott intelligensen,
under det att ännu i dag hufvudstammarne afvika
från hvarandra i språk och lefnadsbruk, samt med-
vetandet af att vara en sachsare, thuringare, bes-
sate, österrikare, o. s. v. är långt lifligare än det
alt Yara en lysk. En egen sammanställning fick
den tyska intelligensen genom uppfinningen af det
löjliga ordklyfveriet, som man kallat tysk filosofi.
I nogaste sammanhang med den står det tyska ro-
mastiska svärmeriet, som uppstod, då furstarne be-
böfde bjelp af folket till att slåss mot Napoleon
och få honom ur vägen. Då började äfven talet
om Tysklands enhet att blifva på modet, ehuru
blott ibland damerna, de lärde och studenterna,
medan kärnan af folket icke rätt insåg hvad allt
detta skulle betyda. Så snart furstarne uppnått
hvad de ville, togo de in refven i seglen så
Snabbt som möjligt, och enhets- och frihetstalen
blefvo nu kallade demagogiska stämplingar (Um-
triebe). Dessa utgingo isynnerhet från universite-
ten, från de studerande och filosoferna, men folket
sjelf stod ännu utanför och derföre kommo de förre
till korta. Först nu, då frihetsanden trängt ned
till folket, har det lyckats friheten att segra; men
väl till märkandes i hvart serskildt landskap för
sig, utan att stå i någon nära förbindelse med en-
hetssvärmeriet. Detta är ännu och mäste städse
synnerligast vara iotelligensens och filosofernas sak.
Folkets eller rättare folkens sak, kan det aldrig
blifva. -
Vi vilje icke härmed säga, alt ideen om ett helt
samladt Tyskland icke är en vacker ide, vår tid
ärdig. Vi vilje endast förneka, att denna idå
ännu tillhör det egentliga folket; och vi våge fram-
sätta det tvifvel, huruvida den kan praktiskt ut-
föras, åtminstone för ögonblicket. vad som mä-
hända kunde ligga närmare vore upprättandet af
fria tyska stater, efter de särskilda hufvudnationa-
liteterna, inbördes oberoende af hvarandra och