Jrike maönen skulle då icke vara längre inskränkt i sin litterära och politiska verksamhet till ett land allena, utan hafva hela norden och Tyskland för sig, Såsom medlem af den tyska nationalförsamlingen skulle norrmannen hafva lika rätt att blifva riksminister som en tysk, och han skulle således lättare uppnå verldsrykte och inflytelse i hela Europa, än om han blott vore medlem af norska stortbinget eller svenska riksdagen. Den norska eller svenska nationalrepresentationen skulle naturligtvis, genom att gå upp i den tyska, alldeles upphöra och den inflytelse på landets egna angelägenheter, som derigenom de landsmän hvilka icke egna sig till intelligensen kunna utöfva, skulle icke längre äga rum. Det är således klart, att de högre klasserna i Slesvig, hvilka tala tyska, ingenting högre önska, än att Slesvig komme att utgöra en del af Tyskland; isynnerhet den mängd af juridiska embetsmän, som hvimler i landet, och hvilka der som annorstädes, närmast anse sig kallade till den egentliga statstjensten. Kärnan af folket måste deremot antingen vara likgiltig på det hela eller önska en annan ordning af förbållanderna, hvarigenom dess egen makt och inflytelse blifver så stor som möjligt; men då det ligger i sakernes natur, att intelligensen har lättast att tillkännagifva sin mening, är man alltför lätt utsatt för att anse denna intelligensens opinionsyttring såsom nationens röst. Att den likväl icke så är, har till och med en del af tyskarne nu sjelfve sett, och de återvändande tyska trupperna skola säkerligen underrätta sina landsman derom. Att det isynnerhet var adelsvännen och adelstjenaren Dahlmann, som sökte att störta vapenstilleståndet, vittnar äfven om, att den tyska saken i Slesvig icke är folkets sak. Det oaktadt är det ännu icke rätt klart, byad slesvigarne egentligen vilja, och det är denna ovisshet, som isynner: het gör sakens utredning så svär. Att yttringen af slesvigarnes egen vilja härvid bör vara rättesnöret, måste anses såsom afgjordt. Idcen om Tysklands så kallade enhet bör man akta sig för att tillägga alltför stor vigt. Den är till sin natur och sitt väsen likaså doktrinär och fantastisk som den skandinaviska idten, ja måhända ännu mer. Det tyska folket har aldrig utgjort något samladt nationelt helt; det har från sitt första framträdande bestått af serskilda folkstammar, hvilka skiljt sig och ännu skilja sig i mundart och lefnadsskick, långt mera än norrmän, svenskar och danskar någonsin varit sinsemellan hyvarandra oliks. Karl den store eröfrade de serskilda stammarna, men han sammansmälte dem icke; de fortforo att vara frånskiljda, ja, till och med att vara fiendtligt sinnade mot hvarandra. Der blef en väldig strid om hvilkendera stammen som skulle afgilfva kejsaren, och sålunda få öfvervigt. Efter Karl den store lyckades det den saxiska stammen att blitva herrskande; derpå kom makten till den fran kiska, så till den schwabiska; men striden mellan den saxiska och schwabiska om öfverväldet, mera bekant under den dynastiska benämningen striden mellan Welfer och Hohenstauer skakade Tyskland i sitt innersta, och slutade icke förr än Tyskland var splittradt i en nästan otalig mängd af ärftliga småfurstendömen, med en skugga af kejsarvälde, som furstarne icke brydde sig om, under det att de blott sörjde för utvidgandet af sina arfländer, utan allt afseende på folkens nationalitet. Det fanns likväl något, som bildade et: slags sammanhållning och väckte ett slags enhetsidte, men detta var längt ifrån att vara något nationelt. Allt, efterhand som kejsaroch furstemakten tilltog, funno nemligen maktinnebafvarne sig mer och mer brydda med de gamla tyska, ibland folket lefvande rättsförhållanden, sem ännu, liksom våra gamla lagar, andades den urgamla germaniska friheten och inskränkte furstemakten. Man drog derföre omsorg för, att så mycket möjligt supplåera de tyska rättsbegreppen, genom bestämmelser hemtade ur den absolutistiska romerska kejsarrätten; denna undanträngde omsider. så godt som helt och hållet, de gamla nationella lagarna, af hvilka blott ett förvri det beläte återstod i länsrätten, hvilken allenast betryggade furstarnes och herrarnes ställning till suveränen, men innehöll ingen säkerhet för den egentliga kärnan af folket. Dess privaträtt blef alltså nu romerska rätten, den offentliga blef länsrätten; det kunde således icke längre sjelf lära att känna lagen, utan blef detta serskilda rättslärdas, advokaters sak. Enhetskänslan bestod således blott hos maktinnehafvarne och deras handtlangare, den var blott grundad på romerska rätten och länsrätten, samt gick hand i hand med folkets undertryckande. Derför såg man ock, i den stora Hohenstaufenska undergängsstriden folkpartiets, och presterskapets äfven mot furstemakten fiendtliga parti, förenade i känslan af gemensamt interesse. Allt som vetenskapligheten i Tyskland tilltog — likväl ingen nationell tysk utan blott en klassisk scholastisk vetenskaplighet — gick äfven denna onationella enhetskänsla, icke i afseende till utlänningen, utan i afseende till folkets kärna, längre och längre ned i samhällsordningen och utbredde sig alltså mera och mera. Till dess befästande bidrog utomordentligt mycket högtyskans antagande till gemensamt skriftspråk; ty detta språk, liksom enhe!skänslan, tillhörde allt framgent blott intelligensen, under det att ännu i dag hufvudstammarne afvika från hvarandra i språk och lefnadsbruk, samt medvetandet af att vara en sachsare, thuringare, bessate, österrikare, o. s. v. är långt lifligare än det alt Yara en lysk. En egen sammanställning fick den tyska intelligensen genom uppfinningen af det löjliga ordklyfveriet, som man kallat tysk filosofi. I nogaste sammanhang med den står det tyska romastiska svärmeriet, som uppstod, då furstarne beböfde bjelp af folket till att slåss mot Napoleon och få honom ur vägen. Då började äfven talet om Tysklands enhet att blifva på modet, ehuru blott ibland damerna, de lärde och studenterna, medan kärnan af folket icke rätt insåg hvad allt detta skulle betyda. Så snart furstarne uppnått hvad de ville, togo de in refven i seglen så Snabbt som möjligt, och enhetsoch frihetstalen blefvo nu kallade demagogiska stämplingar (Umtriebe). Dessa utgingo isynnerhet från universiteten, från de studerande och filosoferna, men folket sjelf stod ännu utanför och derföre kommo de förre till korta. Först nu, då frihetsanden trängt ned till folket, har det lyckats friheten att segra; men väl till märkandes i hvart serskildt landskap för sig, utan att stå i någon nära förbindelse med enhetssvärmeriet. Detta är ännu och mäste städse synnerligast vara iotelligensens och filosofernas sak. Folkets eller rättare folkens sak, kan det aldrig blifva. Vi vilje icke härmed säga, alt ideen om ett helt samladt Tyskland icke är en vacker ide, vår tid ärdig. Vi vilje endast förneka, att denna idå ännu tillhör det egentliga folket; och vi våge framsätta det tvifvel, huruvida den kan praktiskt utföras, åtminstone för ögonblicket. vad som mähända kunde ligga närmare vore upprättandet af fria tyska stater, efter de särskilda hufvudnationaliteterna, inbördes oberoende af hvarandra och