danska och tyska; t. ex. emellan Tyskland och
Franki:ke. Ännu mera lämplig må öfvergån-
gen vara emellan Danmark och Tyskland, i
synnerhet då folket i det mnordvestra Tyskland
icke är högtyskt utan nedertyskt, och talar ett
språk, som i det minsta tyckes likna mera
danska än högtyska, så att en dansk och en
nedertysk förstå hvarandra bältre än en ne-
dertysk och en böjrare. Då nu det egentliga
öfvergangsspråket emellan Danmark och Tysk-
land finnes i den sydliga, omtvistade delen af Sles-
vig, kunde visserligen, utan att den nationalitet,
som derigeuom skulle blifva underordnad, kom
alt rö: r skada, likaväl Holstein följa Sles-
vig och blifva danskt, som Slesvig följa med Hol-
stein och blifva tyskt.
Det synes eljest kunna ifrågasättas, åtmin-
stone citer den rang man i våra dagar inrym-
mer matcriclla intressen, om nationaliteten egent-
ligen bör gälla så mycket, som den bittills!
gällt. Författaren af dessa rader tillstår, att
äfven bon bar trott att nationaliteten var nå-
got, som en nation borde hålla på, så vida
den vil!2 vara en nation, något, som den borde
val och ära, om den sjelf ville åtnjuta
ära; men ban måste äfven erkänna, att den
opinion derom, som i denna tiden gjort sig
gällande, verkligen har ingifvit honom tvifvel
och väck: os honom den frågan: hvad, omis
hela detia snack om nationalitet och nationalära
skulle vara ett hjernspöke, utspruvget ur filo-
sofernas kamimarlärdom, förderfligt för indivi-
ders väl rd; om ej det tillstånd är det bästa,
der max: äter bäst, dricker bäst och samlar de
mesta percarna ? Han tviflar knappt på, att detta
spörsmil skall besvaras med ja, af de ofvan-
ic kosmopoliter, som indela menniskornpa
a, eller förnufiigt folk, och fantaster;
i torde väl ännu meningarne derom
oc i synnerhet då nationalitetsideen
förening med en annan ide: fri-
en, hvilken just i våra tider vunnit så
stort välde. Vi tillstå till och med, att vi
ännu icke kunva beqväma oss till att helt och
hållet uppzgifva den måhända gammalmodiga
tron på nationalitetens betydelse, oaktadt det
icke kan s, alt just de hos hvilka ideen
egentligen anses vara utvecklad och bringad till
kraft, vc au den så kallade pintelligensen,
skulle vinna mest genom dess uppgifvande.
Hålla vi således ännu tills vidare fast vid
nationaliteisiddsen såsom något gällande, och
likväl tro, att men kan vara något för nogräk-
nad i afseende på de slesvigholsteinska mnatio-
ornpa, så är det derföre, att häri en
onerlig öfverdrift och till en del för-
f förhållanderna eger rum, att man
har sv inn, hvilkendera nationaliteten som
bör få före
Det intet ivifvel underkastadt, att det
egentliga folket i Holstein, likasom i de öfriga
delarne af Nedertyskland, i närheten af Danmark,
i anseende till språk och lefnadsskick bar mycket
mera gem it med det danska folket, än med
folket i de sydliga delarne af Tyskland. Det
har dessutom i flera århundraden stått under
danska ) sar; dess innebyggare hafva varit
vanda att kalla sig och avse sig sjelfva såsom
danskar, i syonerhet i den äldre dynastiska
tiden, da man satte kongl, till alla national-
benämningar, och förnärmligast i rhenförbunds-
tiden, d: sin var hjertligen gladt öfver
att kunna blifva ansedt såsom en del af Dan-
mark, icke såsomTyskt land. Om den danska
konuögen för tjugo, trettio år sedan hade gif-
vit Danpinark en konstitutiop, sådan som den
norska, utvifvelaktigt mängden af Hol-
steins inreh e med glädje skiljt sig från
Tyskland, och jiaåtit kalla sig danskar, för att
med deissioma blifva delaktiga af fribetens
goda. Fastare var visst icke, der, den tyska?na-
tionaliteten,. Deremot hade Slesvig i så lång
tid blifvit regeradt på tyska, och af den dan-
ska regeri: a sjö blifvit vid alla tillfällen så
förtyskadt, att det nästan är ett underverk och
ett utomorde ligt bevis på danskhetens styrka
i delta landskap, att så mycket danskt ännu
återstår. Men likväl har den danska befolk-
ningev, genom långvarig vana, omsider gjort
sig förtrolig med att regeras på tyska; och
hela den så kallade intelligensen, att ej tala om
adeln, har med få undantag blifvit tysk eller
tyskt sinnad. Den smärtsamma känsla, som
afsöndrir erstionen medför, är alltså här
för länge 1 öfverstånden, och något egeniligt
olyckligt skulle det derföre välicke medföra för
den danska delen af Slesvig, om den för alltid
blefve gifven till Tyskland. Så till vida egnar
- - Oh mm (AM — MM MM mm -— FR AR - —- vm AA ÅR Fr AA RH - — NV (MM — - rr ARR KKR I OR ATA Ran
denna sakösig derföre, mera än någon annan, till
en blott och bar diplomatisk uppgörelse. Naå-
got stort broit emot nationaliteten kan man
svårligen. på någondera sidan komma att begå,
liksom det väl blifver nästan omöjligt att få
veta folkets egen vilja, emedan det omöjligen
kan hafva ce bestämd och klar åsigt om deu
saken. Det rätta torde väl vara, att folket,
så väl i Holstein som i Slesvig, om det skulle
följa sitt bjerias böjelse, lutade till det parti,
som är molsatt de högre klasser, hvilka till
en del undextryckt folket eller åtminstone ställt
sig i en opposition mot det. Således
måste folket då heldre luta till danska, men
intelligensen till tyska sidan.
Nu är, under närvarande omständigheter, icke en
Sång talet om Holst: in, utan allena om Slesvig;
det är det landet, som såväl Tyskland som Dan-
mark svill. tillsgna sig; och härvid måste vi, såsom
nyss antyddes, nästan se alldeles bort ifrån natio-
nalitetsfrågen såsom mindre vigtig. Dervid kom-
mer pärmast en erritorialrätten ; buruvida Sles-
integrerande del af danska
huvavida Tushlan ? 8
0
Tr mm 9 Fm DR sv - mm nn Fr Ö) Pr AA - - AA - AA VA RA JK BE UN AA PN
AR Vv mv