danska och tyska; t. ex. emellan Tyskland och Franki:ke. Ännu mera lämplig må öfvergången vara emellan Danmark och Tyskland, i synnerhet då folket i det mnordvestra Tyskland icke är högtyskt utan nedertyskt, och talar ett språk, som i det minsta tyckes likna mera danska än högtyska, så att en dansk och en nedertysk förstå hvarandra bältre än en nedertysk och en böjrare. Då nu det egentliga öfvergangsspråket emellan Danmark och Tyskland finnes i den sydliga, omtvistade delen af Slesvig, kunde visserligen, utan att den nationalitet, som derigeuom skulle blifva underordnad, kom alt rö: r skada, likaväl Holstein följa Slesvig och blifva danskt, som Slesvig följa med Holstein och blifva tyskt. Det synes eljest kunna ifrågasättas, åtminstone citer den rang man i våra dagar inrymmer matcriclla intressen, om nationaliteten egentligen bör gälla så mycket, som den bittills! gällt. Författaren af dessa rader tillstår, att äfven bon bar trott att nationaliteten var något, som en nation borde hålla på, så vida den vil!2 vara en nation, något, som den borde val och ära, om den sjelf ville åtnjuta ära; men ban måste äfven erkänna, att den opinion derom, som i denna tiden gjort sig gällande, verkligen har ingifvit honom tvifvel och väck: os honom den frågan: hvad, omis hela detia snack om nationalitet och nationalära skulle vara ett hjernspöke, utspruvget ur filosofernas kamimarlärdom, förderfligt för individers väl rd; om ej det tillstånd är det bästa, der max: äter bäst, dricker bäst och samlar de mesta percarna ? Han tviflar knappt på, att detta spörsmil skall besvaras med ja, af de ofvanic kosmopoliter, som indela menniskornpa a, eller förnufiigt folk, och fantaster; i torde väl ännu meningarne derom oc i synnerhet då nationalitetsideen förening med en annan ide: frien, hvilken just i våra tider vunnit så stort välde. Vi tillstå till och med, att vi ännu icke kunva beqväma oss till att helt och hållet uppzgifva den måhända gammalmodiga tron på nationalitetens betydelse, oaktadt det icke kan s, alt just de hos hvilka ideen egentligen anses vara utvecklad och bringad till kraft, vc au den så kallade pintelligensen, skulle vinna mest genom dess uppgifvande. Hålla vi således ännu tills vidare fast vid nationaliteisiddsen såsom något gällande, och likväl tro, att men kan vara något för nogräknad i afseende på de slesvigholsteinska mnatioornpa, så är det derföre, att häri en onerlig öfverdrift och till en del förf förhållanderna eger rum, att man har sv inn, hvilkendera nationaliteten som bör få före Det intet ivifvel underkastadt, att det egentliga folket i Holstein, likasom i de öfriga delarne af Nedertyskland, i närheten af Danmark, i anseende till språk och lefnadsskick bar mycket mera gem it med det danska folket, än med folket i de sydliga delarne af Tyskland. Det har dessutom i flera århundraden stått under danska ) sar; dess innebyggare hafva varit vanda att kalla sig och avse sig sjelfva såsom danskar, i syonerhet i den äldre dynastiska tiden, da man satte kongl, till alla nationalbenämningar, och förnärmligast i rhenförbundstiden, d: sin var hjertligen gladt öfver att kunna blifva ansedt såsom en del af Danmark, icke såsomTyskt land. Om den danska konuögen för tjugo, trettio år sedan hade gifvit Danpinark en konstitutiop, sådan som den norska, utvifvelaktigt mängden af Holsteins inreh e med glädje skiljt sig från Tyskland, och jiaåtit kalla sig danskar, för att med deissioma blifva delaktiga af fribetens goda. Fastare var visst icke, der, den tyska?nationaliteten,. Deremot hade Slesvig i så lång tid blifvit regeradt på tyska, och af den danska regeri: a sjö blifvit vid alla tillfällen så förtyskadt, att det nästan är ett underverk och ett utomorde ligt bevis på danskhetens styrka i delta landskap, att så mycket danskt ännu återstår. Men likväl har den danska befolkningev, genom långvarig vana, omsider gjort sig förtrolig med att regeras på tyska; och hela den så kallade intelligensen, att ej tala om adeln, har med få undantag blifvit tysk eller tyskt sinnad. Den smärtsamma känsla, som afsöndrir erstionen medför, är alltså här för länge 1 öfverstånden, och något egeniligt olyckligt skulle det derföre välicke medföra för den danska delen af Slesvig, om den för alltid blefve gifven till Tyskland. Så till vida egnar Oh mm (AM — MM MM mm -— FR AR —vm AA ÅR Fr AA RH — NV (MM — rr ARR KKR I OR ATA Ran denna sakösig derföre, mera än någon annan, till en blott och bar diplomatisk uppgörelse. Naågot stort broit emot nationaliteten kan man svårligen. på någondera sidan komma att begå, liksom det väl blifver nästan omöjligt att få veta folkets egen vilja, emedan det omöjligen kan hafva ce bestämd och klar åsigt om deu saken. Det rätta torde väl vara, att folket, så väl i Holstein som i Slesvig, om det skulle följa sitt bjerias böjelse, lutade till det parti, som är molsatt de högre klasser, hvilka till en del undextryckt folket eller åtminstone ställt sig i en opposition mot det. Således måste folket då heldre luta till danska, men intelligensen till tyska sidan. Nu är, under närvarande omständigheter, icke en Sång talet om Holst: in, utan allena om Slesvig; det är det landet, som såväl Tyskland som Danmark svill. tillsgna sig; och härvid måste vi, såsom nyss antyddes, nästan se alldeles bort ifrån nationalitetsfrågen såsom mindre vigtig. Dervid kommer pärmast en erritorialrätten ; buruvida Slesintegrerande del af danska huvavida Tushlan ? 8 0 Tr mm 9 Fm DR sv mm nn Fr Ö) Pr AA AA AA VA RA JK BE UN AA PN AR Vv mv