fepresentantkammare och en senat, hvilka öm-
sesidigt begränsa hvarann. Detta systemp, til-I
lade de, vskall besitta den konstitutionella mo-l:
narkiens alla fördelar, utan att hafva någon af
dess bristernp.
Nåväl! huru kommer det till, att en så all-l:
mänt erkänd grundsats nu blifvit behandlad
med förakt af edert konstitutionsutskott, som
med ett språng, och utan att ens undersöka
frågan, förklarat lagstiftande maktens delning
oförenlig med republiken?
Oförenlig med republiken! detta är en för-
kastelseterm, som blifvit nästan för utnött;
man bar brukat den om embetsmanna-inrätt-
ningen; men man har återkommit från denna
första tånke. Jag hoppas det skall gå på
samma sätt med de två kamrarne.
För min del ser jag ej mer än tvenne käl-
lor, hvarur man kan hemta grunderna för en
god lösning af frågan: erfarenheten och logi
ken. Det är sannt att utskottet ej varit af den
öfvertygelsen, åtminstone att döma efter dess
rapporiörs uttryck, och framför allt efter dess
förre ordförandes.
I dennes ögon hafva anbängarne och försva-
rarne af tvåkemmarsystemet ej gjort annat än
blott rest öfver hafvet: (äils sont alls dsosser,
desarticuler VAmeriquem. Jag säger ej att
detta är väl eller illa; jag citerar blot:
pour moi, tillägger hr Cormenin stolt, lorss
quil sagit de faire une Constitution demo-
cratique, je nai que faire des docteurs,
je me mets aux Ecoutes du peuples.
(När det är frågan om att göra en demo-
kratisk konstitution, har jag intet att göra
med de lärde, utan lyssnar på folket.)
Se der hvad förre presidenten i utskottet in-
preglat bos mig. Rapportören iakttar former-
na mera: han fruktar ej att diskutera med
tvåkammarsystemets försvarare: men, säger
han, skälet, hemtadt från Amerika och We-
shington, är dåligt just för att det kommer
derifrån.n
Man måste medgifva alt det är ett beqvämt
sätt alt vederlägga sina motståndare (bifalls-
leende).
Jag har intet emot att man förkastar Eng-
lands exempel. Det skulle, såsom jag tror,
vara lätt att visa det ursprunget till de två
kamrarne i England icke har varit systemet af
de motvägande intressena. Men låt vara: Eng-
land är en monarki, och, till råga på allt, en
aristokratisk monarki; man förkastar alltså det
föredömet. Men är det icke förvånande, att
Amerikas exempel, som våra republikaner förr
alltid framhöllo, nu kringgås af dem, endast
emedan det generar dem? Ar det ej förvå-
nande, att man icke för någon del tillåter oss
säga, att indelningen i två kamrar i Amerika
haft erkändt förväffliga följder? År det ej
förundransvärdt, att man vill neka oss före-
dömet af den enda stora republik som lyckats
i verlden?
För min del tror jag, att denna auktoritet
— må hr utskottspresidenten och hr rappor-
tören ej tycka illa vara — är en betydande
auktorite!; och jag tar mig friheten att begagna
den inför er.
Frankrikes exempel är ej afgörande, jag med-
ger det. Emellertid måste det vara tillåtet at
anmärka, det alla utmärkte män i den gamla
konstituerande församlingen på ålderdomen
beklagade, det de låtit bänföra sig till an-
tagande af enkammarsystemet. Då konventet
ville afsluta revolutionen, antog det nästan en-
hälligt tvåkammarsystemet. Man har visserli-
gen sagt, att detta var dess fel, och att detta
förorsakade den 48 brumaire. I sanning en
ny id, och som man bör rekommendera åt
tillkommande historieskrifvare (leende).
Är det sant, månne, all pärskammaren varit
orsaken till de två sista regeringarnes fall? Till
en början, hvad restaurationen angår, så var
det alldeles tvertom. Under 1estaurationen ha-
de den liberala andan, som flytt från depute-
rade kammaren, tagit sin tillflygt till pärskam-
maren (1örelse).
Orsaken hvarföre resaurationen ej föll förr
än den gjorde, låg, jag bedyrar det, deruti att
pärskammaren böil den uppe under fallet, enär
den ingaf de liberale hoppet att kunna segra
utan samhällsskakningar.
Beträffande den sista regeringen har — ack
min Gud! — pärskammaren hvarken räddat
eller störtat den, och det af ett ganska enkelt
skäl: att under sista regeringen ingen pärs-
kammare fans. (Afbrott, blickar kastas på br
Mole, som står vid tribunens fot.) Da ärft-
ligheten borttogs från denna kammare, utan att
valrätt gafs i stället, beröfvade vi densamma år
4831 all styrka, all makt, all myndighet. Det
var elt stort fel, hvari jag sjelf deltagit, och
hvarför jag anklagar mig.
Kronan talade icke i pärskammaren, men
hon röstade der. Hon fann der hvarken ett
verksamt motstånd, eller ett verkligt stöd. Det
var ett beqvämt, alltför beqvämt sätt att indi-
rekt utöfva rösträtt.
Och emellertid är delningen i tvenne kamrar :
så god, att mer än en gång pärskammarens re- 1
mala Af färcsdlager cam vått Iicenom Ii denute-l!l