fepresentantkammare och en senat, hvilka ömsesidigt begränsa hvarann. Detta systemp, til-I lade de, vskall besitta den konstitutionella mo-l: narkiens alla fördelar, utan att hafva någon af dess bristernp. Nåväl! huru kommer det till, att en så all-l: mänt erkänd grundsats nu blifvit behandlad med förakt af edert konstitutionsutskott, som med ett språng, och utan att ens undersöka frågan, förklarat lagstiftande maktens delning oförenlig med republiken? Oförenlig med republiken! detta är en förkastelseterm, som blifvit nästan för utnött; man bar brukat den om embetsmanna-inrättningen; men man har återkommit från denna första tånke. Jag hoppas det skall gå på samma sätt med de två kamrarne. För min del ser jag ej mer än tvenne källor, hvarur man kan hemta grunderna för en god lösning af frågan: erfarenheten och logi ken. Det är sannt att utskottet ej varit af den öfvertygelsen, åtminstone att döma efter dess rapporiörs uttryck, och framför allt efter dess förre ordförandes. I dennes ögon hafva anbängarne och försvararne af tvåkemmarsystemet ej gjort annat än blott rest öfver hafvet: (äils sont alls dsosser, desarticuler VAmeriquem. Jag säger ej att detta är väl eller illa; jag citerar blot: pour moi, tillägger hr Cormenin stolt, lorss quil sagit de faire une Constitution democratique, je nai que faire des docteurs, je me mets aux Ecoutes du peuples. (När det är frågan om att göra en demokratisk konstitution, har jag intet att göra med de lärde, utan lyssnar på folket.) Se der hvad förre presidenten i utskottet inpreglat bos mig. Rapportören iakttar formerna mera: han fruktar ej att diskutera med tvåkammarsystemets försvarare: men, säger han, skälet, hemtadt från Amerika och Weshington, är dåligt just för att det kommer derifrån.n Man måste medgifva alt det är ett beqvämt sätt alt vederlägga sina motståndare (bifallsleende). Jag har intet emot att man förkastar Englands exempel. Det skulle, såsom jag tror, vara lätt att visa det ursprunget till de två kamrarne i England icke har varit systemet af de motvägande intressena. Men låt vara: England är en monarki, och, till råga på allt, en aristokratisk monarki; man förkastar alltså det föredömet. Men är det icke förvånande, att Amerikas exempel, som våra republikaner förr alltid framhöllo, nu kringgås af dem, endast emedan det generar dem? Ar det ej förvånande, att man icke för någon del tillåter oss säga, att indelningen i två kamrar i Amerika haft erkändt förväffliga följder? År det ej förundransvärdt, att man vill neka oss föredömet af den enda stora republik som lyckats i verlden? För min del tror jag, att denna auktoritet — må hr utskottspresidenten och hr rapportören ej tycka illa vara — är en betydande auktorite!; och jag tar mig friheten att begagna den inför er. Frankrikes exempel är ej afgörande, jag medger det. Emellertid måste det vara tillåtet at anmärka, det alla utmärkte män i den gamla konstituerande församlingen på ålderdomen beklagade, det de låtit bänföra sig till antagande af enkammarsystemet. Då konventet ville afsluta revolutionen, antog det nästan enhälligt tvåkammarsystemet. Man har visserligen sagt, att detta var dess fel, och att detta förorsakade den 48 brumaire. I sanning en ny id, och som man bör rekommendera åt tillkommande historieskrifvare (leende). Är det sant, månne, all pärskammaren varit orsaken till de två sista regeringarnes fall? Till en början, hvad restaurationen angår, så var det alldeles tvertom. Under 1estaurationen hade den liberala andan, som flytt från deputerade kammaren, tagit sin tillflygt till pärskammaren (1örelse). Orsaken hvarföre resaurationen ej föll förr än den gjorde, låg, jag bedyrar det, deruti att pärskammaren böil den uppe under fallet, enär den ingaf de liberale hoppet att kunna segra utan samhällsskakningar. Beträffande den sista regeringen har — ack min Gud! — pärskammaren hvarken räddat eller störtat den, och det af ett ganska enkelt skäl: att under sista regeringen ingen pärskammare fans. (Afbrott, blickar kastas på br Mole, som står vid tribunens fot.) Da ärftligheten borttogs från denna kammare, utan att valrätt gafs i stället, beröfvade vi densamma år 4831 all styrka, all makt, all myndighet. Det var elt stort fel, hvari jag sjelf deltagit, och hvarför jag anklagar mig. Kronan talade icke i pärskammaren, men hon röstade der. Hon fann der hvarken ett verksamt motstånd, eller ett verkligt stöd. Det var ett beqvämt, alltför beqvämt sätt att indirekt utöfva rösträtt. Och emellertid är delningen i tvenne kamrar : så god, att mer än en gång pärskammarens re1 mala Af färcsdlager cam vått Iicenom Ii denute-l!l