som den första. Men med verkan af deras bok-lä staf och deras skriftlärdhet har det dock ingenls nöd. Ty de tänka icke på att bokstafven blott ir en klädesbonad för iden och anden. Attlt vilja försvara sig med bokstafven är detsamma,lc som alt vilja försvara sig med en soldatuniform, le hvaruti ej befinnes någon man. Medan bokstafven blifver stående död, lefver ideen; och när idden rör sig framåt, måste bokstafven följa med, emedan den blott är till i och ge nom ideen. Bokstafven måste ovilkorligt emottaga formation af idgen, och sluta sig kring densamma,såsom skalet kring kärnan. Det förstnämnde kan vanställas i juristernas och ordvrängarnes nötknåppare, men hvad följderna blifva deraf att de statskloke använda tvång mot den sistnämnde, hafva vi i år sett i Frankrike och Tyskland. Oaktadt det i sjelfva verket icke gick stort bättre med oppositionen i frågan om bevillning till deltagande i den danska fejden, bör man dock icke uppehålla sig vidare vid denna sak, dels derföre att der talades om unionens betydelse, dels för det man icke känner de skäl, som verkade på storthingets beslut i detta ärende. Sannt är emedlertid, både att oppositionen är en smula cnthusiastisk för skandinavismen, och att den deremot icke i allmänhet är synnerligen krigiskt stämd, åtminstone icke när det talas om att utkämpa frågan, antingen Slesvig skall vara danskt eller tyskt, eller om att ingifva en adress till konungen, angående ministerförändring. Deremot använde oppositionen sina krafter med god effekt i de tvenne frågorna om tullembetsmännens aflöning och om maximusbestämmelserna af löneprocenterne. Det var här Ueland som ledde oppositionens rörelser. Utfallet var här kraftigt emedan det skedde med någorlunda sammanhållning. Likaledes stodl man sig godt i frågan om en adress i anledning af beväriogsskyldighetslagen, så vidt man eljest kan tillägga denna sak någon politisk betydelse. Från motionärens sida leddes den nemligen med så ringa politisk takt, att det nästan såg ut, som om afsigten varit att öppna underbandlingar med regeringen om ett par paragrafer i lagutskottet och att försäkra henne om att hon ej behöfde draga i betänkande att begära mera penningar till armåen, än hittills, i anledning af den nya lagen. Änskönt sista storthiogets opposition, med hänseende till länsmanslagen, var mera eftergifvande än 14845 års opposition, kan det likväl sägas alt demokratien har vunnit en god seger, genom att tillvägabringa detta lagbeslut tvärtemot sofisterierna om maktens undergräfvande. Men någon lag rörande detta ämne synes näppeligen kunna väntas, så vidt man antingen icke vill få genomförd en systemförändring i regeringen, eller också tillämpa grundlagens 79 S. Också i väg!agsoch skjutslagsfrågorna segrade denna gången oppositionens principer, sedan de, märkvärdigt nog, förut till en del varit upptagne i propositionen från det nya inrikesdepartementet. Men regeringen gör naturligtvis motstånd, både mot oppositionen och det nya inrikesdepartementet. Men hvad som måhända tydligast visar oppositionens öfverlägsenhet på sista storthinget, är presidentvalen i storthinget och odelsthinget. Dessa voro uteslutande besatte med oppositionsmän. Likasom i utländska parlament böra äfven här dessa val tilläggas synnerlig betydelse. Kastar man slutligen en blick på partiernas ställning vid tolfte storthinget, så måste man erkänna att den demokratiska oppositionen på detta ting åtminstone kunnat och bordt uträtta mycket. Att der icke uträttats mera, än som skedt, och att man på det hela taget, under detta storthing mera fått ett begrepp om hvad oppositionen kunde uträlta, om den vore som den borde vara, än man fått påtagliga resultater: har sin orsak i dess brist på sammanbållning, samt på parlamentariska, karaktersfasta och konseqventa ledare. Den stora majoriteten i landet, som sätter sitt hopp till oppositionen, skall icke kunna blifva tillfredsställd förr än man söker alfbjelpa dessa brister. Redan under diskussionerna om valen till sista storthinget omtalades detta, och man trodde då att oppositionen bäst kunde rekryteras ur det yngre advokatståndet (Sagförerstand), hvilket väl länge torde blifva fallet här i landet, tilldess man får ett hemmansbrukarestånd, som kan aflåta många sådana politiska ledare, som Ueland, hvilken med en sjelfständig karakter förenar statsmannaegenskaper, Man erhöll äfven trenne unga advokater på sista storthinget: hrr Rogstad, Hornemann och Kildal. Men hvilken villfarelse!? Medan de tvenne förstnämnde voro ända till löjlighet ministeriella, var den sistnämnde icke verksamt oppositionel. Mer om det misslyckades med dessa, är det derföre icke sagdt att det skall misslyckas med alla. : Ra i; VR oh Ch Åh mö bn LITTERATUR.