som den första. Men med verkan af deras bok-lä
staf och deras skriftlärdhet har det dock ingenls
nöd. Ty de tänka icke på att bokstafven blott
ir en klädesbonad för iden och anden. Attlt
vilja försvara sig med bokstafven är detsamma,lc
som alt vilja försvara sig med en soldatuniform, le
hvaruti ej befinnes någon man. Medan bok-
stafven blifver stående död, lefver ideen; och
när idden rör sig framåt, måste bokstafven
följa med, emedan den blott är till i och ge
nom ideen. Bokstafven måste ovilkorligt emot-
taga formation af idgen, och sluta sig kring
densamma,såsom skalet kring kärnan. Det först-
nämnde kan vanställas i juristernas och ord-
vrängarnes nötknåppare, men hvad följderna
blifva deraf att de statskloke använda tvång mot
den sistnämnde, hafva vi i år sett i Frankrike
och Tyskland.
Oaktadt det i sjelfva verket icke gick stort
bättre med oppositionen i frågan om bevillning
till deltagande i den danska fejden, bör man
dock icke uppehålla sig vidare vid denna sak,
dels derföre att der talades om unionens betydelse,
dels för det man icke känner de skäl, som ver-
kade på storthingets beslut i detta ärende.
Sannt är emedlertid, både att oppositionen är
en smula cnthusiastisk för skandinavismen, och
att den deremot icke i allmänhet är synnerli-
gen krigiskt stämd, åtminstone icke när det
talas om att utkämpa frågan, antingen Slesvig
skall vara danskt eller tyskt, eller om att in-
gifva en adress till konungen, angående mini-
sterförändring.
Deremot använde oppositionen sina krafter
med god effekt i de tvenne frågorna om tull-
embetsmännens aflöning och om maximusbe-
stämmelserna af löneprocenterne. Det var här
Ueland som ledde oppositionens rörelser. Ut-
fallet var här kraftigt emedan det skedde med
någorlunda sammanhållning. Likaledes stodl
man sig godt i frågan om en adress i anled-
ning af beväriogsskyldighetslagen, så vidt man
eljest kan tillägga denna sak någon politisk
betydelse. Från motionärens sida leddes den
nemligen med så ringa politisk takt, att det
nästan såg ut, som om afsigten varit att öpp-
na underbandlingar med regeringen om ett par
paragrafer i lagutskottet och att försäkra hen-
ne om att hon ej behöfde draga i betänkande
att begära mera penningar till armåen, än hit-
tills, i anledning af den nya lagen.
Änskönt sista storthiogets opposition, med
hänseende till länsmanslagen, var mera eftergif-
vande än 14845 års opposition, kan det likväl
sägas alt demokratien har vunnit en god se-
ger, genom att tillvägabringa detta lagbeslut
tvärtemot sofisterierna om maktens undergräf-
vande. Men någon lag rörande detta ämne
synes näppeligen kunna väntas, så vidt man
antingen icke vill få genomförd en systemför-
ändring i regeringen, eller också tillämpa grund-
lagens 79 S. Också i väg!ags- och skjutslags-
frågorna segrade denna gången oppositionens
principer, sedan de, märkvärdigt nog, förut till
en del varit upptagne i propositionen från det
nya inrikesdepartementet. - Men regeringen gör
naturligtvis motstånd, både mot oppositionen
och det nya inrikesdepartementet.
Men hvad som måhända tydligast visar op-
positionens öfverlägsenhet på sista storthinget,
är presidentvalen i storthinget och odelsthinget.
Dessa voro uteslutande besatte med oppositions-
män. Likasom i utländska parlament böra
äfven här dessa val tilläggas synnerlig betydelse.
Kastar man slutligen en blick på partiernas
ställning vid tolfte storthinget, så måste man
erkänna att den demokratiska oppositionen på
detta ting åtminstone kunnat och bordt uträtta
mycket. Att der icke uträttats mera, än som
skedt, och att man på det hela taget, under
detta storthing mera fått ett begrepp om hvad
oppositionen kunde uträlta, om den vore som
den borde vara, än man fått påtagliga resul-
tater: har sin orsak i dess brist på samman-
bållning, samt på parlamentariska, karakters-
fasta och konseqventa ledare. Den stora ma-
joriteten i landet, som sätter sitt hopp till op-
positionen, skall icke kunna blifva tillfredsställd
förr än man söker alfbjelpa dessa brister. Re-
dan under diskussionerna om valen till sista
storthinget omtalades detta, och man trodde
då att oppositionen bäst kunde rekryteras ur
det yngre advokatståndet (Sagförerstand), hvil-
ket väl länge torde blifva fallet här i landet,
tilldess man får ett hemmansbrukarestånd, som
kan aflåta många sådana politiska ledare, som
Ueland, hvilken med en sjelfständig karakter
förenar statsmannaegenskaper, Man erhöll äf-
ven trenne unga advokater på sista storthinget:
hrr Rogstad, Hornemann och Kildal. Men
hvilken villfarelse!? Medan de tvenne först-
nämnde voro ända till löjlighet ministeriella,
var den sistnämnde icke verksamt oppositionel.
Mer om det misslyckades med dessa, är det
derföre icke sagdt att det skall misslyckas med
alla. : Ra
i; VR oh Ch Åh mö bn
LITTERATUR.