OLULCLKUUVIIN UC do ULIUDLP 2040.
i Hans Nicol. Ris.
Kong!. privil. Apothekare.
BLANDADE ÄMNEN:
KINESISKA BREF
TILL ELISA GONZAGA.
(Under denna titel förekommer i Öresunds-
posten en serie humoristiska bref af Orvar Odd,
af hvilka den sednaste fortsättningen bär med-
delas i utdrag.)
IV.
Förtjusande! Ni skall icke neka mig nöjet att
åter uppvakta er med en epistel, ehuru det kan
synas påträngande. Jag har sagt er det, det är
den-enda förströelse jag eger i dessa rys- och fa-
sansvärda tider, och jag blir dervid.
Rys- och fasansvärda!, Ja, i sanning är väl
detta, om något, ett år att jaga koleran på folk af
lutter förskräckelse och dåligt humör. Har man
väl någonsin hört omtalas en värre koalition af meu-
ter och potatissjuka, thronfall och våtväder, för-
vecklingar, och boskapspest!
Det sjuder och puttrar i hela Europa, som i en
stor hvitkålsgryta. Hurudan skall soppan blifva i
sin tid?
Jag fruktar, uppriktigt sagdt, det värsta; dålig,
mycket dälig!
Under sådana förbållanden kan man visserligen
för ett ögonblick hälla sig till det trösterika deri,
att der finnas de, som äro värre bekyttade än vi.
När, jag till exempel betänker, att den lilla mamsell
Indebetou, hon som sjunger så vackert och som
borde kunna skapa sig en verld af idel sällhet, af
ekipascher, landtslott och beundrare hvar hon kom-
mer, att hon nödgats i sjelfva det konstälskande
Milano ligga om nätterna gömd i en källare, för
att undgå död och nesa! När jag tänker på min
lysande vän Ole Bull, den briljanterade vasaridda-
ren, som i Paris nödgas lägga konsten på hyllan
och. bli instrumentmakare! (historiskt!) När jag tän-
ker på Louis Blanc och Louis Philippe, och Guizot,
hvilka alla tre för några månader sedan voro så-
dena ståtliga och betydande män och nu nödgas i
England framsläpa ett obskurt och säkerligen föga
glädjerikt lif! När jag tänker på exhertigen af
Augustenburg, som icke mer hos sina vänner i
Frankfurt är säker till lif och lemmar. När jag
tänker på Abd-el-Kader, som har mistat sin ara-
biska stridshäst och på Herwegh, som har förlorat
sin reputation allt sedan han för första gevärssalf-
van kröp under fotsacken på sin frus resvagn och
såg sig namoraliskt nödgad att lemna sitt kära
Tyskland viod för våg.... När jag tänker på allt
detta!
Visserligen! Så hafva vi det bättre i det gamla
Sverge, der vi ännu så temligen besitta hvad som
är vårt, om också det går en smula trögt med de
nya jernvägarne, om också vi dricka vårt kaffe nå-:
got förfalskadt med cichoria och dragas med en
riksdag, nog mycket uppblaudad med v. Hartmans-
dorff!... Der fru Carlen kan ostördt underhålla
oss med sina snillrika romaner, ht Crämiaer med
sinå vådeviller och hr Pratte med sin pedalharpa!
Der inga blusmån (på skånska slommapågar!)
förärga oss med några mer eller mindre besatta
upptåger, och der rågen står för ögonblicket i
knäppa bio riksdaler riksgäldssedlar!
Jag vill medgifva det, en menniska med måttliga
pretentioner, med en blod af vanlig nordisk tem-
peratur borde nöja sig med detta, se glad ut, slå
armarna i vädret och utbrista med herr Gänthber:
QO jag vill lefva, jag vill dö i Norden!
Och lik väll
Och likväl händer det att man under dessa så
föga lockande europeiska förhållanden kan i detta
så öfverlyckliga land, hvartill Skåne hörer med Hel-
singborg, finna sig liksom mindre å son aise, jag
vill icke precist säga melankolisk, ty den genren är
en gång för alla bortlagd alltsedan herr Böttiger
blef en af de Aderton och med detsamma kastade
sina, gamla förgråtna näsdukar i vrån, men i alla
fall en smula malcontent.
I sådana ögonblick har jag, som sagdt är, den
glada utvägen att skrifva till er, min dyra väninna,
men som jag både för er och min egen skull icke
vill slita ut denna angenäma mojeng, så begagnar
jag deremellan tvenne palliativer. Det ena är att
göra. vers, det andra är att drifva omkring på lands-
vägarna. .
Hvad det första af dessa alternpativer angår, så
bar jag på den sista tiden visserligen icke varit
synnerligt fliuig; medgifves! Imedlertid tar jag nä-
gon gång af gammal vana mitt rimlexikon fram och
låter fabriken gå. — Andra delen af mina samlade
sånger ligger, oss emellan sagdt, färdig i min pul-
peta; (talesätt å la Beskow!) — Sea här ett litet
prof deraf, om det lyster er att höra, skönaste Gon-
zaga! Det har till öfverskrift:
Tre dagars kärlek.
En gång var jag likväl på allvar kär,
— det hör till min pinoshistoria, —
med feber, suckar, blyga begär
och mångtusende accessorial
Hon hette Molly och var till figur
och hela sitt väsen förtrollande.
Jag blef hennes slaf, jag vet ej hur;
det Var ett eget förhållande.
Hon satt vid pianot, det englabarn,
och sjöng ett ömt perdendosin;
den bäste kan falla i frestelsens garn,
(det styrker mång belgonlegend oss i!)
Förtjust bakom hennes stol jag stod,
och hjertat blef allt rebellskare;
så när jag mig kastat med eldigt blod
för hennes fötter som älskare.
Så gick jag i dagar, så gick jag i tre,
och mot kärlekens makt jag stretade,
mig smakade hvarken kaffe eller the
och sigarren mig jemnt förtretade.
Jag hostade torrt, blef mager och tom,
ren Jockarna syntes spräckliga;
min läkare sade: Res till Rom!
symptomerna äro förskräckligan.
Då tog jag på fjerde dagen min hatt
och begaf mig direkt till den skönaste,
att bjuda henne mitt hjertas skatt
och ett hem af Helikons grönaste.
Hon satt vid pianot. Med hand och pedal
Nummer-tre-galoppen hon hamrade ..:.-.
Så blef jag befriad från kärlekens qval
och aldrig de mer mig belamradev.
Detta var nu den ena af mina ofvannämnda på
Hativkurer. I fråga om den andra, känner Di:
gammalt att jag har min älskvärda soushandlar
och hans mycket berömda sprakfålar. Och ni ska
veta, min nådigaste, att jag begagnat dem än e
å edan min oförglömmeliga Åbyresa, den d
gång sedan min OförgOmmy.ot Ae vcklig, si