Men låtom oss gå vidare! Föreställom oss en behöfvande, som känner att han äger detta fordringsanspråk hos det allmänna; månne han icke derigenom beröfvats det undransvärda bistånd, som hvar och en med knappa omständigheter besitter i sin egen omtanka? J bafven hos honom utplånat täflingshågen, och alla de goda grundsatser, som omtankan skapar. När han en gång fått vanan att arbeta på det viset, som man arbetar åt staten, så skall han snart förfalla till håglöshet och lättja; och, hvad som är ännu bedröfligare: han skall gifva efterdömet deraf åt sina barn. Vi skulle sålunda hafva stiftat en håglöshetens aristokrati (Sannt! Sannt!) och å ena sidan få se staten utarma sig, medan på den andra modet och alla ädlare tänkesätt skulle svalna hos arbetsklassen; vi skulle innan kort se dessa menniskor upphöra att vara värdiga namnet fransmäv; i stället för att vi önskade hos alla bibehålla den franska värdigheten och hederskänslan (Talrika och högljudda bifallsrop.) Mr Ceyras. Jag anhåller att få svara ett par ord åt mr Dufaure (Nej! Nej!) Dufaure. Jag vägrar ingen att svara mig; men jag anhåller hos den som afbröt, att han är god och väntar tills jag slutat; jag har ej mycket att tillägga. Af hvad jag nyss förutsatte, äger man en erfarenhet redan. Det finnes ett samhälle, hvarest rättigheten till arbetstillfälle och nödhjelp är stadgad i lag, och der hvar medborgare kan söka staten för arbetslön; detta samhälle är England; och den ifrågavarande rättigheten har der funnits redan i tre århundraden. Nå väl: hvilka hafva väl verkniogarne varit? Jag skall nämna det. Åren 1847 och 4834 hade pauperismens onda blifvit så allmänt, att parlamentet fann nödigt undersöka anledningen dertill, för att kunna afhjelpa det. Hvad upplyste väl den kommit:tc, som år 18147 fått sig af parlamentet uppdraget denna nyttiga efterforskning? Jo, den yttrar i sin berättelse att ptill följd af ;det ondas tillvext på vissa orter, hade man vall anledning till den farhågan, att fattigtaxan skulle stiga oupphörligt, till dess att den helt voch bållet uppslukade afkastningen af den begendom, för hvilken den erlades, och att ;egendomsägarne skulle fatta det beslutet att oi: vergifva den (Afbrott på yttersta venstern). En röst. Härom är icke frågan... Ni sammanblandar två olika saker .... Dufaure. Jag ber afbrytaren om ursäkt; nen hvad jag anfört, äro följderna af den rätighet till arbete som är införd i engelska la;en; och jag påstår att samma rättighet, som nan nu vill införa hos oss, skulle här få samna följder. Ar 1834 bade det inträffat, som kommiten förutsatt 4847, och man fann nödvändigeten att försöka något medel deremot. I Skottland uppkommo enahanda verkningar if likartade orsaker, och på ett ännu märkärdigare vis. Se här hvad som förmäles derom i en urkund från den tiden: Förbindelsen att genom en taxa draga försorg om befolkningens behof bade följande verkan : Der, hvarest taxan var ålagd, möttes en betydlig minskning i de frivilliga fattigafgifterna. Från det ögonblick man blifvit ålagd att gifva, gaf man mindre; sannolikt derföre att barmhertigheten, när den är aftvungen, upphör att vara en dygd.n Dessa exempel äro icke att förakta. Väläro le hemtade utrikes ifrån; men om den förelagna grundsatsen antages i vår statsförfatting, så kan man göra sig förvissad att verkvingarne icke heller skulle uteblifva här. Om hos oss, likasom i Evgland och Skottand, en beskattning ålades för att skaffa arete åt alla som kunna komma att sakna det, å skulle den enskilda välgörenheten afiaga, tilika med omtankan hos de arbetande, och med lepna deras rättskänsla; och inom få år skulle i hemsökas af samma onda, som England ökte befria sig ifrån 1834 (Sannt! Sannt! Ganka: väl!) A LZ (Slutet följer.)