Men låtom oss gå vidare! Föreställom oss
en behöfvande, som känner att han äger detta
fordringsanspråk hos det allmänna; månne han
icke derigenom beröfvats det undransvärda bi-
stånd, som hvar och en med knappa om-
ständigheter besitter i sin egen omtanka? J
bafven hos honom utplånat täflingshågen, och
alla de goda grundsatser, som omtankan ska-
par. När han en gång fått vanan att arbeta
på det viset, som man arbetar åt staten, så
skall han snart förfalla till håglöshet och
lättja; och, hvad som är ännu bedröfligare:
han skall gifva efterdömet deraf åt sina barn.
Vi skulle sålunda hafva stiftat en håglös-
hetens aristokrati (Sannt! Sannt!) och å ena
sidan få se staten utarma sig, medan på den
andra modet och alla ädlare tänkesätt skulle
svalna hos arbetsklassen; vi skulle innan kort
se dessa menniskor upphöra att vara värdiga
namnet fransmäv; i stället för att vi önskade
hos alla bibehålla den franska värdigheten och
hederskänslan (Talrika och högljudda bifalls-
rop.)
Mr Ceyras. Jag anhåller att få svara ett
par ord åt mr Dufaure (Nej! Nej!)
Dufaure. Jag vägrar ingen att svara mig;
men jag anhåller hos den som afbröt, att han
är god och väntar tills jag slutat; jag har ej
mycket att tillägga.
Af hvad jag nyss förutsatte, äger man en
erfarenhet redan. Det finnes ett samhälle, hvar-
est rättigheten till arbetstillfälle och nödhjelp
är stadgad i lag, och der hvar medborgare kan
söka staten för arbetslön; detta samhälle är
England; och den ifrågavarande rättigheten
har der funnits redan i tre århundraden. Nå
väl: hvilka hafva väl verkniogarne varit? Jag
skall nämna det.
Åren 1847 och 4834 hade pauperismens
onda blifvit så allmänt, att parlamentet fann
nödigt undersöka anledningen dertill, för att
kunna afhjelpa det. Hvad upplyste väl den
kommit:tc, som år 18147 fått sig af parlamen-
tet uppdraget denna nyttiga efterforskning?
Jo, den yttrar i sin berättelse att ptill följd af
;det ondas tillvext på vissa orter, hade man
vall anledning till den farhågan, att fattigtaxan
skulle stiga oupphörligt, till dess att den helt
voch bållet uppslukade afkastningen af den
begendom, för hvilken den erlades, och att
;egendomsägarne skulle fatta det beslutet att
oi: vergifva den (Afbrott på yttersta venstern).
En röst. Härom är icke frågan... Ni
sammanblandar två olika saker ....
Dufaure. Jag ber afbrytaren om ursäkt;
nen hvad jag anfört, äro följderna af den rät-
ighet till arbete som är införd i engelska la-
;en; och jag påstår att samma rättighet, som
nan nu vill införa hos oss, skulle här få sam-
na följder.
Ar 1834 bade det inträffat, som kommit-
en förutsatt 4847, och man fann nödvändig-
eten att försöka något medel deremot.
I Skottland uppkommo enahanda verkningar
if likartade orsaker, och på ett ännu märk-
ärdigare vis. Se här hvad som förmäles der-
om i en urkund från den tiden:
Förbindelsen att genom en taxa draga för-
sorg om befolkningens behof bade följande
verkan : Der, hvarest taxan var ålagd, möttes
en betydlig minskning i de frivilliga fattigaf-
gifterna. Från det ögonblick man blifvit ålagd
att gifva, gaf man mindre; sannolikt derföre
att barmhertigheten, när den är aftvungen,
upphör att vara en dygd.n
Dessa exempel äro icke att förakta. Väläro
le hemtade utrikes ifrån; men om den före-
lagna grundsatsen antages i vår statsförfatt-
ing, så kan man göra sig förvissad att verk-
vingarne icke heller skulle uteblifva här.
Om hos oss, likasom i Evgland och Skott-
and, en beskattning ålades för att skaffa ar-
ete åt alla som kunna komma att sakna det,
å skulle den enskilda välgörenheten afiaga, til-
ika med omtankan hos de arbetande, och med
lepna deras rättskänsla; och inom få år skulle
i hemsökas af samma onda, som England
ökte befria sig ifrån 1834 (Sannt! Sannt! Gan-
ka: väl!) A LZ (Slutet följer.)