Sen Jan lOrsasxrar er att Iranska samhället har
redan så ivgått på frågan om arbetets rätt, att
det redan begynot organisera arbetet. Ja, ge-
nom sina tullagar har det organiserat, hägnat,
försvarat nationalarbetet. Det är sålunda som
j på fädernejorden skåden näringsyrkena be-
klaga sig öfver det skydd, som-man beviljat det
ena mut det andra.
Samhället bar med våld inblandat sig, me-
delbart eller omedelbart, i arbetsfrågan. När
man pistår att sambället sagt sitt sista ord i
frågan, så förnekar man framskridandet, för-
nekar samhällets förmåga. När jag påstår att
man rsåste inskrifva grundsatsen i konstitutio-
nen, så sker det derföre att det är detta som
skall nödga oss till arbete och att icke somna
in i denna status quo, som så ofta utgjort
styrelsers skam och förderf. Det är styrelser-
na3 vanliga olycka att blunda och tro att när
de icke sjelfva mera se det onda, så har det
upphört. Det är detta lugn, denna åkomma,
som dödar styrelser,
Emedalertid bör man icke åt de nödlidande
gifva ölverdrifna anspråk. Jag medgifver att
man icke i grundlagen bör inskrifva en ide,
som kan medföra förvillelse för hopen och ewt
fruktansvärdt medel till missbruk åt upprors-
stiftare.. Man måste med bestämdhet förklara,
att framom samhällets förbindelse till arbetaren
att skaffa honom arbete, står arbetarens förbin-
delse atv: sjelf skaffa sig sitt lifsuppehbälle.: Men
om j låten hindra er af den farhågan, alt nå-
got förderfvadt sinne kunde draga falska och
olycksdigra slutföljder af klokhetens och san-
ningens gruadsatscr, då är det bättre att säga
rent ut att j icke ärnen göra någonting. Hand-
len så, att j kunnen säga åt er sjelfva: Vil
hafva follgjort våra åligganden; de, som skulle
kunna misskänna och förfalska vår mening, äro
dåliga ruedborgare. Handlen i denna riktnivg;l.
men haändlen! Det är ert kall.
Jag har blott några ord att tillägga: Förgä-
ten icke att er tillhör omsorgen för samhällets
behof. Ert eget behof är att vara rättvisa och
tillika populära. Medgifven vid mr Matihieus
amendement alla de modifikationer, som erfor-
dras att bindra låga passioner från upproriska
och förryckta slutsatser från denna ide; men
antagen amendementets grund. Det är er oef-
tergifliga pligt.n
Ordföranden: Mr Dufaure har ordet. G
Dufaure: När grundlagsutskottet för förstals
j
1
gången fick sig ålagdt sitt svåra värf, antog den
till den nya grundlagen en inledning, hvari
rättigheten till arbetstillfälle verkligen var in-
förd. Utskottet rådplägade icke öfver inled-1
ningen, under förutsättning att det vid kapit-i
let om rättigbeternas garantier skulle kommals
att utreda, åt hvilka, bland de af inledningenl
omnämnda rättigheter, garantier kunde lemnas;c
ty vi kunde icke föreställa oss en rättighet,
utan motsvarande garanti. När vi kommo tillls
denna utredning, sökte vi finna någon garantis
äfven åt rättigheten till arbetstillfällen, och
kunde icke upptäcka någon annan än den en-
gelska befogenheten att lagsöka samhället. Den-
na befogenhet ansågo vi oantaglig. Sedan by-
råerna yttrat sig häröfver, företogo vi fråganle
till nytt skärskådande: — och genom enhälligt be-
slut, på en röst när, ansågo vi rättigheten till
arbetstillfälle böra utgå.
Vill Bationalförsamlingen ändå ingå på hvad
man föreslår, så bör den noga bestämma me-
ningen med det nya uttryck, rätt till arbete,
som är i fråga. Uttrycket är nytt, och när
ett nytt uttryck sättes i omlopp genom lag.
bör förklaringen sättas derjemte.
Alla äga vi inom oss en tvåfaldig arbets-
kraft: tankans och kroppskraftens. Religionen
förklarar arbetet för menniskans pligt; naturen
säger oss att det är nödvändigt. Upplysen
mig nu hvad denna rättighe: till arbete bety-
der! Hvad innebär deo? Rättigheten, beter
det, att fordra arbete, antingen hos den eller
den medborgaren, eller hos staten. Men hvad
innefattar detta anspråk i verkligheten, om ej
rättigbetep att erbålla de till arbetet nödiga
råämnen eller verktyg?
Hvilket slags arbete vore det väl, som man
skulle berättiga att fordra hos samhället? När
den behöfvande säger: jag har i tretio år för- .
värfvat färdighet till det eller det slags arbe-
ptet; låt mig få sådantl — hvad svaren j?...
Under de sista dagarne i Mars skref chefen
för en af våra förnämsta jernvägsanläggningar
till Paris, att han hade ganska stora planerings-
arbeten att utföra och skulle gerna kunna an-
vända sexlusen arbetare från Paris. Oflelbart
var det iusen gånger nyttigare att använda
denna arbetskraft på jernvägen till Strassburg,q
än på Marsfältet vid Paris; nå väl: det lät ickei,,
göra sig: ingen af de arbetslösa i Paris ville
begifva sig dit. (Långvarigt afbrott..- Mr Du-ig
chere yttrar några ord till talaren.) 2
Dufaure: Mr: Duchere ger mig ettisvar, som 0
är fullkomligen riktigt. Ingeniören begärde på lsi
samma gång både arbetskraft och pennvingar;k:
man skickade bonom hvarken det ena eller an-
dra. Arbetaren skall alltid kunna säga fram- gå
deles, som då: Jag vill arbeta der jag barjlai
smitt hem, -men jag vill icke blifva skickad
slångt bort ifrån demina; jag fer ickelp ri
Sägom sanningen: hväd man begär, är rät-iat
ighet till ärbetslön (Bifallstecken). Men ar- oc
betslöner kusnå icke besttnilhar på Thina ty
senom lag ;. man, skulle nödgas öfver åta ju
et åt stälers förmynderskap. Och hvad in- a
träffar om man ger: en dylik invisning på.sta- vi
ten? Den, likasom hvarje annan gäldbunden, jöj
OO -
ce s TroOo0 AA - AA
vv PP OO mm Er FP As AA