Sen Jan lOrsasxrar er att Iranska samhället har redan så ivgått på frågan om arbetets rätt, att det redan begynot organisera arbetet. Ja, genom sina tullagar har det organiserat, hägnat, försvarat nationalarbetet. Det är sålunda som j på fädernejorden skåden näringsyrkena beklaga sig öfver det skydd, som-man beviljat det ena mut det andra. Samhället bar med våld inblandat sig, medelbart eller omedelbart, i arbetsfrågan. När man pistår att sambället sagt sitt sista ord i frågan, så förnekar man framskridandet, förnekar samhällets förmåga. När jag påstår att man rsåste inskrifva grundsatsen i konstitutionen, så sker det derföre att det är detta som skall nödga oss till arbete och att icke somna in i denna status quo, som så ofta utgjort styrelsers skam och förderf. Det är styrelserna3 vanliga olycka att blunda och tro att när de icke sjelfva mera se det onda, så har det upphört. Det är detta lugn, denna åkomma, som dödar styrelser, Emedalertid bör man icke åt de nödlidande gifva ölverdrifna anspråk. Jag medgifver att man icke i grundlagen bör inskrifva en ide, som kan medföra förvillelse för hopen och ewt fruktansvärdt medel till missbruk åt upprorsstiftare.. Man måste med bestämdhet förklara, att framom samhällets förbindelse till arbetaren att skaffa honom arbete, står arbetarens förbindelse atv: sjelf skaffa sig sitt lifsuppehbälle.: Men om j låten hindra er af den farhågan, alt något förderfvadt sinne kunde draga falska och olycksdigra slutföljder af klokhetens och sanningens gruadsatscr, då är det bättre att säga rent ut att j icke ärnen göra någonting. Handlen så, att j kunnen säga åt er sjelfva: Vil hafva follgjort våra åligganden; de, som skulle kunna misskänna och förfalska vår mening, äro dåliga ruedborgare. Handlen i denna riktnivg;l. men haändlen! Det är ert kall. Jag har blott några ord att tillägga: Förgäten icke att er tillhör omsorgen för samhällets behof. Ert eget behof är att vara rättvisa och tillika populära. Medgifven vid mr Matihieus amendement alla de modifikationer, som erfordras att bindra låga passioner från upproriska och förryckta slutsatser från denna ide; men antagen amendementets grund. Det är er oeftergifliga pligt.n Ordföranden: Mr Dufaure har ordet. G Dufaure: När grundlagsutskottet för förstals j 1 gången fick sig ålagdt sitt svåra värf, antog den till den nya grundlagen en inledning, hvari rättigheten till arbetstillfälle verkligen var införd. Utskottet rådplägade icke öfver inled-1 ningen, under förutsättning att det vid kapit-i let om rättigbeternas garantier skulle kommals att utreda, åt hvilka, bland de af inledningenl omnämnda rättigheter, garantier kunde lemnas;c ty vi kunde icke föreställa oss en rättighet, utan motsvarande garanti. När vi kommo tillls denna utredning, sökte vi finna någon garantis äfven åt rättigheten till arbetstillfällen, och kunde icke upptäcka någon annan än den engelska befogenheten att lagsöka samhället. Denna befogenhet ansågo vi oantaglig. Sedan byråerna yttrat sig häröfver, företogo vi fråganle till nytt skärskådande: — och genom enhälligt beslut, på en röst när, ansågo vi rättigheten till arbetstillfälle böra utgå. Vill Bationalförsamlingen ändå ingå på hvad man föreslår, så bör den noga bestämma meningen med det nya uttryck, rätt till arbete, som är i fråga. Uttrycket är nytt, och när ett nytt uttryck sättes i omlopp genom lag. bör förklaringen sättas derjemte. Alla äga vi inom oss en tvåfaldig arbetskraft: tankans och kroppskraftens. Religionen förklarar arbetet för menniskans pligt; naturen säger oss att det är nödvändigt. Upplysen mig nu hvad denna rättighe: till arbete betyder! Hvad innebär deo? Rättigheten, beter det, att fordra arbete, antingen hos den eller den medborgaren, eller hos staten. Men hvad innefattar detta anspråk i verkligheten, om ej rättigbetep att erbålla de till arbetet nödiga råämnen eller verktyg? Hvilket slags arbete vore det väl, som man skulle berättiga att fordra hos samhället? När den behöfvande säger: jag har i tretio år för. värfvat färdighet till det eller det slags arbeptet; låt mig få sådantl — hvad svaren j?... Under de sista dagarne i Mars skref chefen för en af våra förnämsta jernvägsanläggningar till Paris, att han hade ganska stora planeringsarbeten att utföra och skulle gerna kunna använda sexlusen arbetare från Paris. Oflelbart var det iusen gånger nyttigare att använda denna arbetskraft på jernvägen till Strassburg,q än på Marsfältet vid Paris; nå väl: det lät ickei,, göra sig: ingen af de arbetslösa i Paris ville begifva sig dit. (Långvarigt afbrott..Mr Du-ig chere yttrar några ord till talaren.) 2 Dufaure: Mr: Duchere ger mig ettisvar, som 0 är fullkomligen riktigt. Ingeniören begärde på lsi samma gång både arbetskraft och pennvingar;k: man skickade bonom hvarken det ena eller andra. Arbetaren skall alltid kunna säga framgå deles, som då: Jag vill arbeta der jag barjlai smitt hem, -men jag vill icke blifva skickad slångt bort ifrån demina; jag fer ickelp ri Sägom sanningen: hväd man begär, är rät-iat ighet till ärbetslön (Bifallstecken). Men aroc betslöner kusnå icke besttnilhar på Thina ty senom lag ;. man, skulle nödgas öfver åta ju et åt stälers förmynderskap. Och hvad ina träffar om man ger: en dylik invisning på.stavi ten? Den, likasom hvarje annan gäldbunden, jöj OO ce s TroOo0 AA AA vv PP OO mm Er FP As AA