gerning, som påbjudes i förordniogar? Mot allvälgörenhet svarar erkänsla; men någon erkänsla kan l: icke finnas, der välgörenheten ålägges genom lagtvång. Ordföranden. M:r de Luppå har ordet. Flera röster. Omröstning! Omröstning: Ordföranden. M:r Lupp har ordet. Mr de Ludre. Men man har begärt omröstning; man måste härom rådfråga församlingen. Ordföranden. Jag tror icke att församlingen ännu vill sluta diskussionen öfver ett så vigtigt! ämne. Mr de Iudre. Jag begär ordet, för att påkalla efterlefnad af reglementet. Omröstning har fordrats, icke öfver bufvudfrågan, men öfver amendementet. Talrika röster. Nej! Nej! Mr de Ludre. Jag fordrar formligen att man måttel rösta öfver omröstningen; med andra ord: jag fordrar, att reglementet mätte efterkommas! Ordföranden. Då omröstning fordras, så uppmanar jag församlingen att rösta. Endast 45 röster yrka diskussionens afslutande. Som majoriteten är för fortsättningen, så fortfar di-: skussionen. Mr de Luppe talade nu, men så sakta, att hans ord icke kunde uppfattas. Mr Arnaud. Om man inskrifver arbetets rätt i grundlagen, betyder väl det, att nationalförsamlingen derigenom förbinder sig att skaffa arbete ät dem, , som sakna sådant? Nej, och de arbetande klasserna fatta det icke heller på sådant sätt. Arbetsklasserna skola finna sig belåtna derigenom att deras rätt blir erkänd; för öfrigt skola de finnas tä-l liga och vänta. Jag ger dem så mycket heldre! mitt vitsord i detta hänseende, som jag ofta har varit närvarande vid deras högtidligheter och be-! vittnat deras lidande. Jag har alltid hos dem funnit tålamod, fosterleandskärlek och undergifvenhet i nödens stund. Jag har för dem alltid talat som religionen och evangelium föranleda; jag har alltid sagt dem, att det icke vore staten, som de borde anlita om förbättring i sitt öde, utan att detta berodde på individen och individernas förening. Med tillämpning häraf på frågan om amendementet, ansåg tal. likgiltigt, om man i grundlagen stadgade en rätt för individen twll hjelp, eller en skyldighet för samhället att bjelpa: men trodde att man nödvändigt måste i grundlagen föreskrifva bistånd och barmbertighet åt den nödställde, såsom kristliga plister. Ordföranden. Hr Thiers bar ordet. (Allmän uppmärksamhet.) Thiers. Medborgare representanter! Jag skall i min ordning begagna samma rätt som j alla: rättigheten att bidraga till den grundlag, som kommer att bestämma vårt fåderneslands öden. De, som dela mina äsigter, fästa, lika med mig, stor vigt vid denna grundlag. Hvad oss beträffar, så hafva icke vi framkallat republiken, vi hafva icke åstundat den; vi antaga den. (Buller. Afbrott på venstra sidan.) Ordföranden. Församlingen har med tystnad afhört den föregående talaren: jag fordrar samma uppmärksamhet för mr Thiers, likasom för hvar och en annan. Thiers. Jag upprepar, att vi fästa stor vigt vid denna grundlag ; att vi icke åstundat, icke tillskapat republiken; men att vi antaga den. Jag tilllägger, att vi antaga den redligt och uppriktigt. Hvar och en förnuftig man, hvar och en hederlig man är skyldig vördnad åt landets lagliga myndighet. Vi hafva aldrig konspirerat; vi skola aldr:g konspirera; hvar dag skoa vi göra värt bästa, på det att landets offentliga angelägenbeter må utföras väl och ordentligt. Vi hafva hvarken smickrat eller svikit den föregående styrelsen; vi ärna hvarken smickra eller svika republiken. Vi ärna säga den sanningen. Vi hafva stundom funnit svårigheter vid att få säga den och göra den förstådd; men dessa svårigheter hafva aldrig afskräckt oss; de skola ej heller afskräcka oss i dag. Den form, urder hvilken vi sökt gagna fäderneslandet, är krossad. Vi söka vidare gagna det, uzder den nuvarande formen likasom under den förra. I alla tider hafva vi önskat friheten; icke faktionernas frihet, men den, som består uti att sätta landets angelägenheter i skydd emot det dubbla inflstandet från hofven och från gatorna. (Lifligt bifall.) Nationens storhet, en nationapolitik: förverkligandet af dessa förmåner skola vi efterstrafva hädanefier lixasom hittills. Nu, i dag, gäller det en af de vwigtigaste frågor, en af de väsendtligaste för republikens framtid. Det gäller den mest maktpåliggande satsen i grundlagen. Vi anhålla om ert tillstånd att ji detta hänseende uitala sanningen fullkomigen fritt; ty öfver intet annat ämne hafven j så stort behof att höra den. Vorc här fråga. om en sats i statsbushållningen, så skulle jag icke hafva uppträdt i denna tribun, Hvar dag hör jag en ny statshushållningslära med stolt sjelfförtroende anklaga någon äldre statshushållningslä:a, och förkasta den med bitterhet och förakt. Gällde frågan blott en statsekonomisk sats, så skulle jag icke begärt ordet; jag är hvarken professor eller adept istatsekonomien; jag högaktar denna lära för sin noggrannhet, sin välmening, och derför att dena aldrig sökt bedraga folket, aldrig gjort sig saker till blodspillan. Men vi rådpläga icke här om någon beskattningsfråga, utan om en social, filosofisk, politisk, metafysisk fråga, och J kännen alla, hvilken omätlig betydelse denna fråga lyckats vinna, midt under de oerhörda händelser, som nu skaka verlden. Jag begär att få undersöka denna fråga öppet, fullständigt, tydligt, om jag kan: ty aldrig har det varit nödvändigare att förstå hvarandra och veta hvad man gör. Folket lider, säger man. Ja. Man måste vara mycket hårdbjertad, mycket blind, för att förbise dess lidanden. Men jag vänder mig till den nya och så stota läran! Besitter den en hemlighet, ett brukbart medel, någonting mer än teorier, — måtte hon då tala! Vi skola lyssna. I det hotade samhällets namn frågar jag: hvilka äro edra hjelpmedel? Jag har alltid med uppmärksamhet afhört — församlingen har alltid med uppmärksamhet afhört de män, som för oss framställt nya ideer. Men antingen sviker mig mitt förstånd, eller ock finnes i allt, hvad man nyligen sökt lära oss, ingenting allvarligt, ingenting verkställbart, ingenting verkliga statsmän värdigt. Jag återkommer derföre oupphörligt till samma spörsmål: Medlet? Medlet? .... Ingenting är våd ;gare än att till ett upprördt, skakadt, af en stats. välfning upphetsadt folk säga: Här finns en sam:allsförmån, som nedriga menniskor slagit under sig och icke vilja utlemna åt er. Det ligger stort a ventyr i dylikt tal. Ges det alltså några, som nnehafva en hemlighet — ett förut icke uppgifvet medel — till det allmännas bästa, så är det deras p ligt att här uppenbara det. Jag frågar derföre, icke på den gamla statsekonomiens vägnar, men på samhällets: Hvilka äro edra medel? Jag fordrar svaret nu, jag skall alltid fordra det. Edra medel?