gerning, som påbjudes i förordniogar? Mot allväl-
görenhet svarar erkänsla; men någon erkänsla kan l:
icke finnas, der välgörenheten ålägges genom lag-
tvång.
Ordföranden. M:r de Luppå har ordet.
Flera röster. Omröstning! Omröstning:
Ordföranden. M:r Lupp har ordet.
Mr de Ludre. Men man har begärt omröstning;
man måste härom rådfråga församlingen.
Ordföranden. Jag tror icke att församlingen
ännu vill sluta diskussionen öfver ett så vigtigt!
ämne.
Mr de Iudre. Jag begär ordet, för att påkalla ef-
terlefnad af reglementet. Omröstning har fordrats,
icke öfver bufvudfrågan, men öfver amendementet.
Talrika röster. Nej! Nej!
Mr de Ludre. Jag fordrar formligen att man måttel
rösta öfver omröstningen; med andra ord: jag for-
drar, att reglementet mätte efterkommas!
Ordföranden. Då omröstning fordras, så upp-
manar jag församlingen att rösta.
Endast 45 röster yrka diskussionens afslutande.
Som majoriteten är för fortsättningen, så fortfar di-:
skussionen.
Mr de Luppe talade nu, men så sakta, att hans
ord icke kunde uppfattas.
Mr Arnaud. Om man inskrifver arbetets rätt i
grundlagen, betyder väl det, att nationalförsamlingen
derigenom förbinder sig att skaffa arbete ät dem,
, som sakna sådant? Nej, och de arbetande klas-
serna fatta det icke heller på sådant sätt. Arbets-
klasserna skola finna sig belåtna derigenom att de-
ras rätt blir erkänd; för öfrigt skola de finnas tä-l
liga och vänta. Jag ger dem så mycket heldre!
mitt vitsord i detta hänseende, som jag ofta har
varit närvarande vid deras högtidligheter och be-!
vittnat deras lidande. Jag har alltid hos dem fun-
nit tålamod, fosterleandskärlek och undergifvenhet i
nödens stund. Jag har för dem alltid talat som
religionen och evangelium föranleda; jag har alltid
sagt dem, att det icke vore staten, som de borde
anlita om förbättring i sitt öde, utan att detta be-
rodde på individen och individernas förening. Med
tillämpning häraf på frågan om amendementet, an-
såg tal. likgiltigt, om man i grundlagen stadgade en
rätt för individen twll hjelp, eller en skyldighet
för samhället att bjelpa: men trodde att man nöd-
vändigt måste i grundlagen föreskrifva bistånd och
barmbertighet åt den nödställde, såsom kristliga
plister.
Ordföranden. Hr Thiers bar ordet. (Allmän
uppmärksamhet.)
Thiers. Medborgare representanter! Jag skall i
min ordning begagna samma rätt som j alla: rät-
tigheten att bidraga till den grundlag, som kommer
att bestämma vårt fåderneslands öden. De, som
dela mina äsigter, fästa, lika med mig, stor vigt
vid denna grundlag. Hvad oss beträffar, så hafva
icke vi framkallat republiken, vi hafva icke åstun-
dat den; vi antaga den. (Buller. Afbrott på ven-
stra sidan.)
Ordföranden. Församlingen har med tystnad
afhört den föregående talaren: jag fordrar samma
uppmärksamhet för mr Thiers, likasom för hvar
och en annan.
Thiers. Jag upprepar, att vi fästa stor vigt vid
denna grundlag ; att vi icke åstundat, icke tillska-
pat republiken; men att vi antaga den. Jag till-
lägger, att vi antaga den redligt och uppriktigt.
Hvar och en förnuftig man, hvar och en hederlig
man är skyldig vördnad åt landets lagliga myndig-
het. Vi hafva aldrig konspirerat; vi skola aldr:g
konspirera; hvar dag skoa vi göra värt bästa, på
det att landets offentliga angelägenbeter må utföras
väl och ordentligt. Vi hafva hvarken smickrat el-
ler svikit den föregående styrelsen; vi ärna hvar-
ken smickra eller svika republiken. Vi ärna säga
den sanningen. Vi hafva stundom funnit svårig-
heter vid att få säga den och göra den förstådd;
men dessa svårigheter hafva aldrig afskräckt oss;
de skola ej heller afskräcka oss i dag.
Den form, urder hvilken vi sökt gagna fädernes-
landet, är krossad. Vi söka vidare gagna det, uz-
der den nuvarande formen likasom under den
förra.
I alla tider hafva vi önskat friheten; icke faktio-
nernas frihet, men den, som består uti att sätta
landets angelägenheter i skydd emot det dubbla
inflstandet från hofven och från gatorna. (Lifligt bi-
fall.) Nationens storhet, en nationapolitik: för-
verkligandet af dessa förmåner skola vi efterstrafva
hädanefier lixasom hittills. Nu, i dag, gäller det
en af de vwigtigaste frågor, en af de väsendtligaste
för republikens framtid. Det gäller den mest makt-
påliggande satsen i grundlagen. Vi anhålla om ert
tillstånd att ji detta hänseende uitala sanningen full-
komigen fritt; ty öfver intet annat ämne hafven j
så stort behof att höra den. Vorc här fråga. om
en sats i statsbushållningen, så skulle jag icke
hafva uppträdt i denna tribun,
Hvar dag hör jag en ny statshushållningslära
med stolt sjelfförtroende anklaga någon äldre stats-
hushållningslä:a, och förkasta den med bitterhet och
förakt. Gällde frågan blott en statsekonomisk sats,
så skulle jag icke begärt ordet; jag är hvarken
professor eller adept istatsekonomien; jag högaktar
denna lära för sin noggrannhet, sin välmening, och
derför att dena aldrig sökt bedraga folket, aldrig
gjort sig saker till blodspillan. - Men vi rådpläga
icke här om någon beskattningsfråga, utan om en
social, filosofisk, politisk, metafysisk fråga, och J
kännen alla, hvilken omätlig betydelse denna fråga
lyckats vinna, midt under de oerhörda händelser,
som nu skaka verlden.
Jag begär att få undersöka denna fråga öppet,
fullständigt, tydligt, om jag kan: ty aldrig har det
varit nödvändigare att förstå hvarandra och veta
hvad man gör.
Folket lider, säger man. Ja. Man måste vara
mycket hårdbjertad, mycket blind, för att förbise
dess lidanden. Men jag vänder mig till den nya
och så stota läran! Besitter den en hemlighet,
ett brukbart medel, någonting mer än teorier, —
måtte hon då tala! Vi skola lyssna. I det hotade
samhällets namn frågar jag: hvilka äro edra hjelp-
medel? Jag har alltid med uppmärksamhet afhört
— församlingen har alltid med uppmärksamhet af-
hört de män, som för oss framställt nya ideer.
Men antingen sviker mig mitt förstånd, eller ock
finnes i allt, hvad man nyligen sökt lära oss, in-
genting allvarligt, ingenting verkställbart, ingenting
verkliga statsmän värdigt.
Jag återkommer derföre oupphörligt till samma
spörsmål: Medlet? Medlet? .... Ingenting är våd
;gare än att till ett upprördt, skakadt, af en stats-
. välfning upphetsadt folk säga: Här finns en sam-
:allsförmån, som nedriga menniskor slagit under
sig och icke vilja utlemna åt er. Det ligger stort
a ventyr i dylikt tal. Ges det alltså några, som
nnehafva en hemlighet — ett förut icke uppgifvet
medel — till det allmännas bästa, så är det deras
p ligt att här uppenbara det. Jag frågar derföre,
icke på den gamla statsekonomiens vägnar, men på
samhällets: Hvilka äro edra medel? Jag fordrar
svaret nu, jag skall alltid fordra det. Edra medel?