DEBATTER I FRANSKA NATIONALFÖR-
SAMLINGEN
den 42, 43 och 44 September,
OM
ANSPRÅK PÅ ARBETSTILLFÄLLEN, GE-
NOM STATENS FÖRSORG.
(Forts. från gårdagsbl.)
Mr Creimieux begynte med att fritaga sig ifrån
all delaktighet i något slags sekt, och ville blott
uttrycka hvad som vore hans enskilda öfvertygelse..
Den innebar nödvändigheten af konseqvens i na-
tionalförsamlingens åtgärder, och att då man i Fe-
bruari hade formligen utlofvat arbetets rätt, vote
det inkonseqvent att nu utesluta: den ur grundla-
gen — ;Middagstiden d. 24 Februari — yttrade han
till slut — tänkte jag icke på någon republik;
men republiken bar uppkommit säsom en fö!jd af
alla de morarkiska rön vi hade gjort dittills. Se-
dan man sett dessa rön, det ena efter det andra,
förbigå fruktlöst: sedan man insett nödvändigheten
att söka problemets lösning på andra håll, trodde
man tiden vara kommen för en styrelse i verklig-
het och på allvar — för republiken.
Mr Barthe yttrade sig bestämdt emot amende-
mentet. Till en början anmärkte han, att Consi-
derant icke vare upphosman till den s. k. arbetets
rätt, emedan Considerants lärare, Charles Fourrier,
redan på sin tid framställde samma grundsats. —
Talaren sökte sedan visa, att arbetets rätt nödvän-
digt och oafvisligt leder till hvad man kallar ar-
betets organisation, och att arbetets organisation
lika nödvändigt leder till upprättande af national-
verkstäder. Han besvor nationalförsamlingen att
noga åtskilja demokratiens grunder från socialis-
mens, och taga sig till vara för den förblandning
man kunde göra emellan de förra och de-sednare,
framörallt hos de mindre upplysta folkklasserna och
hos innevånarne på landet. Denna afsöndring vore
nödvändig, på det man icke måtte orättvist anklaga
demokratien och på: dess räkning skrifva de öka-
de utlagor, som för närvarande trycka de skatt-
skyldige: äfvensom på det man icke måtte missle-
das till den föreställningen, att den demokratiska
republiken vore lika oförmögen att stadga sig och
vinna varaktighet, som socialismen. )
Mr Gaslonde. Socialismen är icke annat än
kommunism, under en temligen genomskinlig för-
klädnad. Socialismen är den moderna tidens stör-
sta villfsrelse; men den har tillika en sann sida.
ISå snart en lära förmår utbreda sig så, som socia-
lismen, ådogalägger den just genom sin allmänlig-
Thet att den i en eiler annan af sina satser uttryc-
ker något från menskligheten.oskiljaktigt behof. La-
Imartine har på sitt vackra språk hänvisat till so-
lcialismens sanna sida, när han talat om det mate-
rialistiska och egoistiska samhället: om ett slägte
utan tro, utan Gud, utån barmhertighet, sam sä-
ger till den brödlöse arbetaren: Dö, om du vill;
Ilef, om du kan! — Sannolikt råder i Lamartines
skildring någon öfverdrift; och bland orsakerna till
Idet elände han målat, får man icke utesluta hvad
han uteslutit: lasten, obetänksamheten, lättjan; för
öfrigt är taflen träffande. Det är vid anblicken af
len dylik skildring, som socialisterna säga: allt står
illa till bär i verlden: och allt det onda kommer
lifrån eganderätten., — Lamaitine har försvarat
eganderätten: bar sagt, att ban för den hyser den
Idjupaste vördnad; men utan att tänka derpå, har
Ihan gjort sig sjelf till socialist, när han sagt att
Iman måste rätta eganderätten. Nej, det är icke
eganderätten som man måste rätta, utan dess in-
Inehafvare. Men huru rätta dem? Omöjligt kan
det ske genom någon grundlag: det är endast möj-
ligt genom sedlighetens lag, genom kristendomen:
genom spridandet af den religiösa undervisningen.
: Socialisternes grundörvillelsa hestår i att samman-
Iblanda moraliska fö:bindelser med ovilkorliga rätts-
pligter. Eller finnes väl någon mening uti en väl-
1) Från en f.d. Carbonarichef var denna förklaring
icke utan betydelse: man finner deraf, att C:erbo-
narizmens syfte är fulikomligen demokratiskt, och
har ingenting gemensamt med Socialismen.