nare var till viss grad en naturlig följd deraf, att de första debatterna förnämligast angingo personliga frågor och att församlingarna till en stor del bestå af nya individer, hvilka ännu icke af vanan fått tillräcklig förmåga att beherrska temperamentets värma, som lätt ölvergår till hetta i sådana frågor, eller i dem, som angå utländsk politik, emedan känslan gerna i dylika frågor vill spela bufvudrollen och hvar och en tror sig begripa dem. Äfven hos oss har man derföre sett buru illa de förutnämnda nationalförsamlingarna ställt sig hos en del af pressen. Tiden och alla dess medbjelpare hafva haft händerna fulla med arbete nästan hela detta år, hufvudsakligen för att stärka de konservativas tro genom försäkriogar, att demokratien både i Tyskland och Frankrike nu en gång för alla är oduglig ; och sjelfva den grå-liberala Aftonposten har nu förkunnat, att nationalförsamlingen i Fraukrike icke begriper hvad en republik vill säga. För oss, och många andra, som icke älska revolutionen för revolutionens skull, men som hoppas att en klar dag för Europas folk snart nog skall följa på de stormar och bältiga elektriska urladdningar, som nyligen föregått och ännu för en liten tid torde vara att vänta den politiska atmosferen, kan det icke vara annat än angenämt att erfara, det talarne i nationalförsamliogen i Frankrike, vid öfverläggningen om den ömtåligaste af tidens frågor, gifvit prof på ett allvar, en djupsinnighet och en stalsmannablick, samt en klarhet och styrka i framställningen, hvilka man sällan inom någon rådplägande församling sett öfverträffade. Vi bafva derföre trott, att det utrymme, som egnas åt denna debatt, om det ock kommer att blifva betydligt, af flera skäl icke skall vara förgäfves användt, och förmoda att läsaren redan sjelf gjort denna anmärkning vid inhemlandet af den bekante och utmärkte hr de Focquevilles i gårdagsbladet införda framställning. För öfrigt är det att märka, att den ifråsavarande diskussionen är den första, som deat nationalförsamlingen i två bestämda partier; det ena, som uteslutande håller sig till nationalekonomiens stränga konseqvens; det andra, som söker att utfinna en teori, hvarigenom det må kunna fastställas såsom gifvet, att folket såväl i moraliskt och materielt, som politiskt fseende, skall hafva vunnit något genom revolutionen. Det som gifver ett på visst sätt örfärande intresse åt argumenterna på båda ;idor, är, att hvardera partiet vädjar till olika classer af befolkningen och valmännen; den na till egendomsinnehafvarne, den andra till oroletärerna. Då dessa båda klasser nyss fäkat med hvarandra en blodig kamp, en af de örfärligaste, som den nyare historien har att uppvisa, så kan man på visst sätt anse den häftiga striden genom den omtalta debatten inlyttad på ett annat område, fastän der fortatt med ordets vapen, i stället för svärdet. Det blir i allt fall slutligen på den förra väsen, eller med andans makt, som den stora ifsfrågan för nutidens politik måste lösas; ch de menivgar, som Frankrikes utmärktaste nän, sådane som en Thiers, Lamartine, Tocjueville, Dufaure, m. fl. uttryckt öfver frågan, kunna anses uttalade icke allenast för Frankike, utan äfven för alla andra länder. Ja, len mera aflägsne åskådaren eller åhöraren har sanske ännu större skäl till erkänsla för de bemödanden, som desse män göra sig att uppöka en ledande tråd genom labyrinten af de ociala hypotheser, som tiden uppkastat, i samma mån som han kan genom erfarenheten draga fördel af dessa bemödanden uten att jelf hafva behöft deltaga i uppoffringen för de första experimenterna.