diskussionsämnet. Den resume3 han sjelf: slut-
ligen gjorde af hvad han yttrat, lydde som följer:
Man bar sagt: arbetets rätt, dermed menas so-
cialismen. Jag svarar: Nej! arbetets rätt, det är
revolutionen. Man vill påstå omöjligheten för sam-
hället att förskaffa allt hvad man fordrar i detta
hänssenge, och att man ej bör lofva hvad man ej
ej kan hålla. Jag svarar, att orsaken hvarför sty-
relserna sjunka och försvinna är den, att de miss
känna slutföljderna af de statsbvälfningar, byarifrån
de härstamma. Hur ofta och hur länge hafva vi icke
sagt åt den förra styrelsen: se här er grund och
ert mål: fortgån på denra bana. Det är derföre
att den icke fortgått, som den fallit. Det är der-
före på en gång rättvist, försigtigt och politiskt,
att i er nya grundlag inskrifya arbetets rätt. —
Det är lätt att säga, att februarirevolutionen icke
skett i något materielt intresse; detta bör icke
komma oss att förlora minnet. Nåväl, påminner
ni er 1832! I Lyon skrefvo de utsvultna arbetarne
på sin fana: Lefva unoder arbete eller dö under
strid! Detta valspråk, eller rättare denna ide, här-
stammande från Lyon, har banat sig väg; och fol-
ket i Paris har sagt äfven det i februari: Lefva
under arbete, eller dö under strid!
Tron mig derföre, inskrifven denna heliga lag
öfver ingången till den byggnad, j ärnen uppresa.
Den skall för republiken blifva en säkerhetspant,
men icke någon våda, ty folket är tillräckligt hän
gifvet republiken för att veta vänta, till dess vi få
tid att organisera den rätt, som ni förkunnar. Stän-
gen ni äter denna port för alla förhoppningar, då
kunna republiken och revolutionen råka i fara.n
(Bifallsrop från yttesta venstern).
Duvergier de Hauranne. Mina herrar, då jag
uppträder emot hr Mathieus amendement, åsyftar
jag ej annat, än att tydligt och öppet framställa
frågan: att från henne afsöndra det utrop och det
bildspråk, hvarmed man funnit lämpligt att för-
dunkla henne. Man begår en sammanblandning,
som det är af vigt att undvika, när man icke vill
se mer än en och samma sak i rättigheten till ar-
betstillfällen och i arbetets frihet. Arbetets frihet
bestrider ingen; vår första och stora revolution
förkunnade den. Rättigheten till arbetstillfälle är
någonting helt annat, i fall det är den, som man
menar med uttrycket: arbetets rätt eler rätlighe-
ten till arbete. Antingen har detta uttryck ingen
mening eller vill man med dess införande i grund-
lagen säga, att hvar och en, som saknar arbetstill-
fälle, berättigas att framställa sig inför samhälls-
myndigheterna och säga: skaffa mig arbete, så alt
jag och min familj må vinna lifsuppehälle. (Rik-
tigt! Det är tydligt )) — Ja, om meningen icke
är denna, så finnes i uttrycket: rätt till arbete,
ingen mening.
Det är sannt att man erkänner utöfningen af
denna rätt ej kunna när som helst och oupphörligt
äga rum. Låt så vara! Jag tager förklaringen,
sådan den framställes, och förutsätter att denna
rättighet bvilar, när industrien blomstrar, men in-
träder, så ofta förlägenhet i allmänna rörelsen in-
träffar. Nåväl: tänkom oss att en sådan förlägen-
het inträffar, och att 4 million arbetare på en gång
finna sig utan arbete, eller att detta blott gäller
om 3500,000, i fall man så behagar: hvad skulle i
sådant fall hända? Under dylika omstäcdigheter
Du, göra staten, departementerna, kommunerna,
de enskilde medborgarne allt hvad de förmå, för att
mildra de arbetslöse arbetarnes nöd; vi bade ett
ädelt och lysande prof derpå för 48 månader sedan,
fastän den ifrågavarande erbetets rätt icke fanns
inskrifven i den då gällande grundlagen. Men detta
är icke allt. Under förmånliga arbetstider gör hvar
omtänksam arbetare besparingar för de möjligen
inträffande svåra tiderna; och man förvånas, när
man t. ex. i England ser till hvilka ofantliga be-
lopp insättningarne i sparbankerna kunra stiga.
Härigenom äger den omtänksamme arbetaren tre
bjelpkällor i nödens tid: De allmänna barmhertig-
hetsanstalterna, den enskilda välgörenheten och sina
besparingar.
Undersökom hvad som nu skulle hända, ifall rät-
tigheten till arbete blefyva inskrifven i grundlagen.
Mången arbetare skulle då icke göra några bespa-
ringar, i tanka att han aldrig kunde komma i be-
hof af att anlita dem. JIagen skulle hos honom
qväfva denna omtanka. Å en annan sida skulle
den enskilda välgörenheten upphöra, af samma skäl;
den skulle finna sig öfverflödig vid statens ovi kor-
liga förbindelse att sörja för hvarje arbetslös ar-
betares lifsuppehälie. Sålunda skulle man tillstop-
pa två af de tre källor, ur hvilka arbetaren för
närvarande hemtar hjelp und r nödställd belägen-
het; det vore allt hvad han skulle vinna genom
förkunnandet af rättigheten till arbete (Ganska rik-
tigt, ganska riktigt!).
Men, svarar man, hvad gör det väl om de två
källorna stängas, i fall den återstående tredje —
statens bistånd — är tillräcklig? Låtom oss se lik-
väl huruvida den skulle komma att blifva det. Jag
vet Dog, att vissa lynnen föga bekymra sig derom,
jag har mer än en gång läst och hört, att en stor
nations tillgångar, sådana som den franskas, aldrig
tryta. Det ges, menar man, genom de skogshyg-
gen, uppodlingar och allmänna arbeten af alla slag
som staten skulle kunna företaga, alltid arbete nog
för att sysselsätta arbetslösa arbetare under tider a
förlägenhet. Men på hvad sätt skulle detta arbete
betalas?
De, som yrka på det if:ågavarande löftet, erkän.
na lika med oss, att det icke vore under industri-
ens blomstringstider, som 500,000, eller 2 millior
arbetare skulle klappa pä allmänna skattkammaren:
post och fordra arbetswllfälle. Det skulle, mena
man, icke hända utan under tider af allmän för
lägenhet. Men man vet, att hvad som samlas
allmänna skattkammaren icke härflyter från mer än
två källor: utskylder och statslån. Under tider a
förlägenhet ingå likväl utskylderna svårare och til
mindre be!opp, än när Jif och rörelse herrska inom
näringsyrkena. Nya utskylder äro i förra falle
ganska svåra att pålägga, och hvad angår krediten
som fordras til statslån, så försvinner den alldeles
under dylika förhållanden. Den skattkammare, på
hvars port 500,000, eller 4 million arbetare klap-
pade under den svåra tiden, skulle följaktligen af!
dem finnas tom. (Riktigt, ganska riktigt!)
Tror man att det skulle gå an, enligt m:r Le.
dru Rollins förutsättning, att säga åt dessa 500,00C
eller 4 million arbeta:e: Vänta, lagen är förkunnad;
men han är ännpu icke organiserad; för ögonblic-
ket finnes intet arbete att tillgå? Det nödställda fol-
ket skulle svara: Om man icke har något arbete at!
gifva oss, så borde man icke ha lofvat oss något
Om staten icke kan betala sin skuldförbindelse, så