diskussionsämnet. Den resume3 han sjelf: slutligen gjorde af hvad han yttrat, lydde som följer: Man bar sagt: arbetets rätt, dermed menas socialismen. Jag svarar: Nej! arbetets rätt, det är revolutionen. Man vill påstå omöjligheten för samhället att förskaffa allt hvad man fordrar i detta hänssenge, och att man ej bör lofva hvad man ej ej kan hålla. Jag svarar, att orsaken hvarför styrelserna sjunka och försvinna är den, att de miss känna slutföljderna af de statsbvälfningar, byarifrån de härstamma. Hur ofta och hur länge hafva vi icke sagt åt den förra styrelsen: se här er grund och ert mål: fortgån på denra bana. Det är derföre att den icke fortgått, som den fallit. Det är derföre på en gång rättvist, försigtigt och politiskt, att i er nya grundlag inskrifya arbetets rätt. — Det är lätt att säga, att februarirevolutionen icke skett i något materielt intresse; detta bör icke komma oss att förlora minnet. Nåväl, påminner ni er 1832! I Lyon skrefvo de utsvultna arbetarne på sin fana: Lefva unoder arbete eller dö under strid! Detta valspråk, eller rättare denna ide, härstammande från Lyon, har banat sig väg; och folket i Paris har sagt äfven det i februari: Lefva under arbete, eller dö under strid! Tron mig derföre, inskrifven denna heliga lag öfver ingången till den byggnad, j ärnen uppresa. Den skall för republiken blifva en säkerhetspant, men icke någon våda, ty folket är tillräckligt hän gifvet republiken för att veta vänta, till dess vi få tid att organisera den rätt, som ni förkunnar. Stängen ni äter denna port för alla förhoppningar, då kunna republiken och revolutionen råka i fara.n (Bifallsrop från yttesta venstern). Duvergier de Hauranne. Mina herrar, då jag uppträder emot hr Mathieus amendement, åsyftar jag ej annat, än att tydligt och öppet framställa frågan: att från henne afsöndra det utrop och det bildspråk, hvarmed man funnit lämpligt att fördunkla henne. Man begår en sammanblandning, som det är af vigt att undvika, när man icke vill se mer än en och samma sak i rättigheten till arbetstillfällen och i arbetets frihet. Arbetets frihet bestrider ingen; vår första och stora revolution förkunnade den. Rättigheten till arbetstillfälle är någonting helt annat, i fall det är den, som man menar med uttrycket: arbetets rätt eler rätligheten till arbete. Antingen har detta uttryck ingen mening eller vill man med dess införande i grundlagen säga, att hvar och en, som saknar arbetstillfälle, berättigas att framställa sig inför samhällsmyndigheterna och säga: skaffa mig arbete, så alt jag och min familj må vinna lifsuppehälle. (Riktigt! Det är tydligt )) — Ja, om meningen icke är denna, så finnes i uttrycket: rätt till arbete, ingen mening. Det är sannt att man erkänner utöfningen af denna rätt ej kunna när som helst och oupphörligt äga rum. Låt så vara! Jag tager förklaringen, sådan den framställes, och förutsätter att denna rättighet bvilar, när industrien blomstrar, men inträder, så ofta förlägenhet i allmänna rörelsen inträffar. Nåväl: tänkom oss att en sådan förlägenhet inträffar, och att 4 million arbetare på en gång finna sig utan arbete, eller att detta blott gäller om 3500,000, i fall man så behagar: hvad skulle i sådant fall hända? Under dylika omstäcdigheter Du, göra staten, departementerna, kommunerna, de enskilde medborgarne allt hvad de förmå, för att mildra de arbetslöse arbetarnes nöd; vi bade ett ädelt och lysande prof derpå för 48 månader sedan, fastän den ifrågavarande erbetets rätt icke fanns inskrifven i den då gällande grundlagen. Men detta är icke allt. Under förmånliga arbetstider gör hvar omtänksam arbetare besparingar för de möjligen inträffande svåra tiderna; och man förvånas, när man t. ex. i England ser till hvilka ofantliga belopp insättningarne i sparbankerna kunra stiga. Härigenom äger den omtänksamme arbetaren tre bjelpkällor i nödens tid: De allmänna barmhertighetsanstalterna, den enskilda välgörenheten och sina besparingar. Undersökom hvad som nu skulle hända, ifall rättigheten till arbete blefyva inskrifven i grundlagen. Mången arbetare skulle då icke göra några besparingar, i tanka att han aldrig kunde komma i behof af att anlita dem. JIagen skulle hos honom qväfva denna omtanka. Å en annan sida skulle den enskilda välgörenheten upphöra, af samma skäl; den skulle finna sig öfverflödig vid statens ovi korliga förbindelse att sörja för hvarje arbetslös arbetares lifsuppehälie. Sålunda skulle man tillstoppa två af de tre källor, ur hvilka arbetaren för närvarande hemtar hjelp und r nödställd belägenhet; det vore allt hvad han skulle vinna genom förkunnandet af rättigheten till arbete (Ganska riktigt, ganska riktigt!). Men, svarar man, hvad gör det väl om de två källorna stängas, i fall den återstående tredje — statens bistånd — är tillräcklig? Låtom oss se likväl huruvida den skulle komma att blifva det. Jag vet Dog, att vissa lynnen föga bekymra sig derom, jag har mer än en gång läst och hört, att en stor nations tillgångar, sådana som den franskas, aldrig tryta. Det ges, menar man, genom de skogshyggen, uppodlingar och allmänna arbeten af alla slag som staten skulle kunna företaga, alltid arbete nog för att sysselsätta arbetslösa arbetare under tider a förlägenhet. Men på hvad sätt skulle detta arbete betalas? De, som yrka på det if:ågavarande löftet, erkän. na lika med oss, att det icke vore under industriens blomstringstider, som 500,000, eller 2 millior arbetare skulle klappa pä allmänna skattkammaren: post och fordra arbetswllfälle. Det skulle, mena man, icke hända utan under tider af allmän för lägenhet. Men man vet, att hvad som samlas allmänna skattkammaren icke härflyter från mer än två källor: utskylder och statslån. Under tider a förlägenhet ingå likväl utskylderna svårare och til mindre be!opp, än när Jif och rörelse herrska inom näringsyrkena. Nya utskylder äro i förra falle ganska svåra att pålägga, och hvad angår krediten som fordras til statslån, så försvinner den alldeles under dylika förhållanden. Den skattkammare, på hvars port 500,000, eller 4 million arbetare klappade under den svåra tiden, skulle följaktligen af! dem finnas tom. (Riktigt, ganska riktigt!) Tror man att det skulle gå an, enligt m:r Le. dru Rollins förutsättning, att säga åt dessa 500,00C eller 4 million arbeta:e: Vänta, lagen är förkunnad; men han är ännpu icke organiserad; för ögonblicket finnes intet arbete att tillgå? Det nödställda folket skulle svara: Om man icke har något arbete at! gifva oss, så borde man icke ha lofvat oss något Om staten icke kan betala sin skuldförbindelse, så