WAI MIMMI? MP pp och Basserman från Mannheim: män som förr voro misstänkta af sina monarker, men nu firas af dem, och hvilkas namn sannolikt skola blifva vidtbekanta, till följe af den plats de mottagit i riksföreståndarens råd; äfven Jordan, den preussiske representanten, som blef satt på fri fot under de berlinska marsdagarne, efter 435 års fängsel, för dethan predikat de åsigter, som nu sändt honom hit. Ruge från Leipzig, en illa klädd man med tunnt hår och Simon från Trier, en mörk, vacker, ung man, äro äfven utmärkta talare för yttersta venstern; Ruge uttröttar motståndet genom sin långdragna ihärdighet, Simon förbländar genom sina djerfva paradoxer. I venstra centern sitter grefve v. Auerswald, ryktbar under namnet Anastasius Grun; han är en lång, smärt man, med aristokratiskt utseende, som, då hofvet i Wien erbjöd honom en kammarherrenyckel, svarade: Hvad skuile jag göra med en nyckel, som icke öppnar någonting? Men den som en främling helst vill se — den hvars ansigte han nog städse återvänder till, for att försöka utfinna någon likhet mellan detsamma och den ljufva poesi, som hvarje komponist satt musik till — Uhbland, Tysklands älsklige lyriske sångare, är bär. Det är en ful man med tungt utseende, med mycket röd färg med stora och klumpiga anletsdrag: men pannan var hög och jemn, och hans långa, vackra bår, fordom rödt, nu grått, böljade pittoreskt omkring hufvudet. I de dagar då Uhland skref sina bästa stycken, var all hans eldiga patriotism rigtad mot Tysklands gemensamma fiende. Det var fribetskriget mot Napoleon som hans poesi underblåste. Nu bar ban länge tillhört de ultraradikale. I Wärtembergska kammaren hvaraf han var ledamot, var han alltid främst i oppositionens leder, och här omtalas allmänt ett svar, som han gaf när presidenten en gång manade honom till ordning: Hr president, ni må ringa, men sanningen ljudar högre än er klocka! Han sitter naturligtvis i yttersta venstern. Men det är nu tid att se till höger: venstern har dock icke bemäktigat sig alla poeter. Främst i högra centern synes en gamrinal man, som alla betrakta med intresse. Det är den vördnadsvärde Arndt, en af representanterne från de preussiska rbenprovinserna, hvars sköna sång om Das deutsche ,Vaterland) tillskyndade honom missnöje af sin regei;ing och popularitet hos hvarje sångens vän i Tyskland, samt nu har skaffat honom en plats här. Hvad skada, regeringen inbillar sig att hans sång kan hafva gjort, ersattes emellertid genom hans gagneliga inverkan vid de nyligen inträffade oroligheterna i Bonn. Det är honom preussiska regeringen har att tacka för studenternes i Boon lugna uppföranda. Tätt bakom denne heder-man sitter församlingens gaillard, furst Felix Lichnowsky, en spirituell, ung man med et slags hänförande väl talighet, som rycker med sig allas hjerta samt öfverensstämmer med han: fördelaktiga utseende och öppna, sjelfständiga skick, Baron Schmerling sitter också här; det är en af riksministerens medlemmar, ung, med enkelt, anspråkslöst utseende, lik en engelsk gentleman. Man ser här äfven ge-l nera! von Radowitz med sitt skarpt markerade ansigie; Gervinus från Heidelberg, skrifvande ifrigt för sin tidning, Dablmann, författare af engelska revolutionen, med ett ansigte, som vittnar om myc ken tanke:örmåga; och friherre von Vincke, som, liten, apoplektisk och humoristisk, med små, Jeende ögon skymda af glasögon, likväl ser ut som n praktisk man. På det hela taget ser högern — både centern och yttersta sidan — mera solid och praktisk ut än venstern. Den består också af äldr: män, med vackrare hufvudformation, och man ser bland dem färre med skägg, hvilket vi anmärko, ehuru mången torde anse att det icke är af någon vigt. Det finnes likväl ewt fantastiskt undantag, nemligen en gammal man, som sitter under läktaren nära utgången och på afstånd liknar Leonardo da Vinci, sådan han på sin ålderdom är framställd i medaljong, eller den hemlighetsfulle gubben på omslaget till Blackwood; magazinep, -eller en walesisk harpspelare, som är utstyrd för att göra effekt. Tyskarne upplysa, att det är d:r Jahn, den store professorn i Turnkonsten,.d. v. 8. den som infört gymnastiken i Tyskland; men hvad de icke kunna upplysa, är orsaken hvarför han går i en tunik, bär grått, klufvet skägg som räcker honom ned till lifset, och har håret bängande öfver axlarne. Männen i Freiberg hafva äran att vara representerade af denne gubbe med det löjliga utseendet. . LA . Den utmärktaste fysionomien i församlin: en, som också ådrager sig mesta och noggrannaste uppmärksamheten, är måhända den som mean finner hosinnehafvaren af presidentsstolen. Bland alla de ansigten vi granskat, är von Gagerns det som vi helst se på nämnde plats, i anseende till fastheten, tank-! fullbeten och godheten i dess uttryck. Det är en borgen för ordning, tålamod och klokhet, så vida det ligger någon sanning i det vittnesbörd menni-j iskoanletet gifver; dock hafva dragen ingen skönbet; hufvudet är kompakt och skarpsinnigt, stora ögonbryn skygga milda ögon, och hakan förråder en allt beberrskande kraft. Hans sätt är enkelt och anspråkslöst; han bar ingen naturlig eller antagen värdighet, snarare visar sig motsatsen när han ringer med sin klocka och åter sätter ifrån sig den, när han fioner att den icke gör verkan. Men nu stiger ban upp, och representanterne må väsvas hur mycket som helst, så bringas de till stillhet af hans sätt och af hans röst, som höres Öfver allas. Om något godt omen för Tyskland finnes i all denna diskussionsparad, så är det endast och allenast i denne mans yttre hållning. Han har ett lugn och en fasthet, som endast kunna härleda sig från medvetandet af lika mycken kraft som rättskaffenhet. Man märker ingen oro, intet fjesk,intet bemödande att göra sig vigtig. Med det blida och stilla uttrycket i sitt anlete liknar han en skolmästare, som ser på sina lärjungar, eller en måstare i spetsen för sina arbetare, tålig och fördragisam med deras dårskaper och brister, emedan han känner att han har dem i gitt våld. Samma kavakter bafva hans tal; hans ord äro få och följa hastigt på hvarandra med en enkelhet och klarhet, som, för att vara tyska, väcka förändran. Men församlingen är på god väg att åstadkomma en reform i tyska språket, om den än icke gör det i något annat. Största delen af dem, som uppträda i talarestolen, uttrycker sig icke blott med en lätthet och korrekthet, som äro alldeles förvånande hos män, alldeles oöfvade i att tala offentligt, utan månge af dem tala ett helt och hållet nytt språk. Man hör icke längre några: sådana tålamodspröfvande mellanmeningar, som fordom fördröjde det lilla ordet pvara eller icke vara. De göra icke sina meninCar så obarmbertigt långa, innan det afslutande verbet kommer; likväl äro fraserna ännu ingalunda korta, helst hos professorerna, hvilka; irra; efter godtycke i den rena grammatikaliska konstruktionens labyrint och låta åhöraren vänta så länge på slutet, tills han glömt början. Men alla tal äro väriationer på dagens så mycket missbrukade ord: Patriotiemus, Einheit och Nationalität.