WAI MIMMI? MP pp
och Basserman från Mannheim: män som förr voro
misstänkta af sina monarker, men nu firas af dem,
och hvilkas namn sannolikt skola blifva vidtbekanta,
till följe af den plats de mottagit i riksförestånda-
rens råd; äfven Jordan, den preussiske represen-
tanten, som blef satt på fri fot under de berlinska
marsdagarne, efter 435 års fängsel, för dethan pre-
dikat de åsigter, som nu sändt honom hit. Ruge från
Leipzig, en illa klädd man med tunnt hår och Simon
från Trier, en mörk, vacker, ung man, äro äfven ut-
märkta talare för yttersta venstern; Ruge uttröttar
motståndet genom sin långdragna ihärdighet, Simon
förbländar genom sina djerfva paradoxer. I ven-
stra centern sitter grefve v. Auerswald, ryktbar un-
der namnet Anastasius Grun; han är en lång,
smärt man, med aristokratiskt utseende, som, då
hofvet i Wien erbjöd honom en kammarherrenyckel,
svarade: Hvad skuile jag göra med en nyckel, som
icke öppnar någonting?
Men den som en främling helst vill se — den
hvars ansigte han nog städse återvänder till, for
att försöka utfinna någon likhet mellan detsamma
och den ljufva poesi, som hvarje komponist satt
musik till — Uhbland, Tysklands älsklige lyriske
sångare, är bär. Det är en ful man med tungt ut-
seende, med mycket röd färg med stora och klumpiga
anletsdrag: men pannan var hög och jemn, och
hans långa, vackra bår, fordom rödt, nu grått,
böljade pittoreskt omkring hufvudet. I de dagar
då Uhland skref sina bästa stycken, var all hans
eldiga patriotism rigtad mot Tysklands gemensam-
ma fiende. Det var fribetskriget mot Napoleon som
hans poesi underblåste. Nu bar ban länge tillhört
de ultraradikale. I Wärtembergska kammaren hvaraf
han var ledamot, var han alltid främst i oppositio-
nens leder, och här omtalas allmänt ett svar, som
han gaf när presidenten en gång manade honom
till ordning: Hr president, ni må ringa, men san-
ningen ljudar högre än er klocka! Han sitter na-
turligtvis i yttersta venstern.
Men det är nu tid att se till höger: venstern har
dock icke bemäktigat sig alla poeter. Främst i
högra centern synes en gamrinal man, som alla be-
trakta med intresse. Det är den vördnadsvärde
Arndt, en af representanterne från de preussiska
rbenprovinserna, hvars sköna sång om Das deut-
sche ,Vaterland) tillskyndade honom missnöje af sin
regei;ing och popularitet hos hvarje sångens vän i
Tyskland, samt nu har skaffat honom en plats här.
Hvad skada, regeringen inbillar sig att hans sång
kan hafva gjort, ersattes emellertid genom hans
gagneliga inverkan vid de nyligen inträffade orolig-
heterna i Bonn. Det är honom preussiska rege-
ringen har att tacka för studenternes i Boon lugna
uppföranda. Tätt bakom denne heder-man sitter
församlingens gaillard, furst Felix Lichnowsky, en
spirituell, ung man med et slags hänförande väl
talighet, som rycker med sig allas hjerta samt öf-
verensstämmer med han: fördelaktiga utseende och
öppna, sjelfständiga skick, Baron Schmerling sit-
ter också här; det är en af riksministerens med-
lemmar, ung, med enkelt, anspråkslöst utseende,
lik en engelsk gentleman. Man ser här äfven ge-l
nera! von Radowitz med sitt skarpt markerade an-
sigie; Gervinus från Heidelberg, skrifvande ifrigt
för sin tidning, Dablmann, författare af engelska
revolutionen, med ett ansigte, som vittnar om myc
ken tanke:örmåga; och friherre von Vincke, som,
liten, apoplektisk och humoristisk, med små, Jeen-
de ögon skymda af glasögon, likväl ser ut som n
praktisk man. På det hela taget ser högern —
både centern och yttersta sidan — mera solid och
praktisk ut än venstern. Den består också af äl-
dr: män, med vackrare hufvudformation, och man
ser bland dem färre med skägg, hvilket vi anmär-
ko, ehuru mången torde anse att det icke är af nå-
gon vigt. Det finnes likväl ewt fantastiskt undan-
tag, nemligen en gammal man, som sitter under
läktaren nära utgången och på afstånd liknar Leo-
nardo da Vinci, sådan han på sin ålderdom är
framställd i medaljong, eller den hemlighetsfulle
gubben på omslaget till Blackwood; magazinep,
-eller en walesisk harpspelare, som är utstyrd för
att göra effekt. Tyskarne upplysa, att det är d:r
Jahn, den store professorn i Turnkonsten,.d. v. 8.
den som infört gymnastiken i Tyskland; men hvad
de icke kunna upplysa, är orsaken hvarför han går
i en tunik, bär grått, klufvet skägg som räcker ho-
nom ned till lifset, och har håret bängande öfver
axlarne. Männen i Freiberg hafva äran att vara
representerade af denne gubbe med det löjliga ut-
seendet. . LA .
Den utmärktaste fysionomien i församlin: en, som
också ådrager sig mesta och noggrannaste uppmärk-
samheten, är måhända den som mean finner hosin-
nehafvaren af presidentsstolen. Bland alla de an-
sigten vi granskat, är von Gagerns det som vi helst
se på nämnde plats, i anseende till fastheten, tank-!
fullbeten och godheten i dess uttryck. Det är en
borgen för ordning, tålamod och klokhet, så vida
det ligger någon sanning i det vittnesbörd menni-j
iskoanletet gifver; dock hafva dragen ingen skönbet;
hufvudet är kompakt och skarpsinnigt, stora ögon-
bryn skygga milda ögon, och hakan förråder en
allt beberrskande kraft. Hans sätt är enkelt och
anspråkslöst; han bar ingen naturlig eller antagen
värdighet, snarare visar sig motsatsen när han rin-
ger med sin klocka och åter sätter ifrån sig den,
när han fioner att den icke gör verkan.
Men nu stiger ban upp, och representanterne må
väsvas hur mycket som helst, så bringas de till
stillhet af hans sätt och af hans röst, som höres
Öfver allas. Om något godt omen för Tyskland fin-
nes i all denna diskussionsparad, så är det endast
och allenast i denne mans yttre hållning. Han har
ett lugn och en fasthet, som endast kunna härleda
sig från medvetandet af lika mycken kraft som rätt-
skaffenhet. Man märker ingen oro, intet fjesk,in-
tet bemödande att göra sig vigtig. Med det blida
och stilla uttrycket i sitt anlete liknar han en skol-
mästare, som ser på sina lärjungar, eller en må-
stare i spetsen för sina arbetare, tålig och fördrag-
isam med deras dårskaper och brister, emedan han
känner att han har dem i gitt våld. Samma ka-
vakter bafva hans tal; hans ord äro få och följa
hastigt på hvarandra med en enkelhet och klarhet,
som, för att vara tyska, väcka förändran. Men för-
samlingen är på god väg att åstadkomma en reform
i tyska språket, om den än icke gör det i något
annat. Största delen af dem, som uppträda i tala-
restolen, uttrycker sig icke blott med en lätthet och
korrekthet, som äro alldeles förvånande hos män,
alldeles oöfvade i att tala offentligt, utan månge af
dem tala ett helt och hållet nytt språk. Man hör
icke längre några: sådana tålamodspröfvande mel-
lanmeningar, som fordom fördröjde det lilla ordet
pvara eller icke vara. De göra icke sina menin-
Car så obarmbertigt långa, innan det afslutande
verbet kommer; likväl äro fraserna ännu ingalunda
korta, helst hos professorerna, hvilka; irra; efter
godtycke i den rena grammatikaliska konstruktio-
nens labyrint och låta åhöraren vänta så länge på
slutet, tills han glömt början. Men alla tal äro vä-
riationer på dagens så mycket missbrukade ord:
Patriotiemus, Einheit och Nationalität.