behot, dess lojala sipnelag och måttliga for-
dringar, och som till en del måste åtröjas med
mycket tarfliga lefnadsvilkor, helt naturligt slöto
sig till folket och dess intressen. Det förtje-
nar anmärkas, att en stor del af de sämst lönte
embetsmännen allraminst fört klagomål öfver
bevillningarnes knapphet, och att de i natio?
nalförsamlingen som oftast låtit sig finna på
den liberala sidan. Det är snarare embetsmän;
som förtjena ifrån 41000 å 4000 specier årli-
gen, som anse folkregementet för det farliga-
ste, och till dessas opinion hafva väl några få
näringsidkande borgare i de mest ansedda ställ-
ningar och förbållanden slutit sig; ty, som de
företrädesvis anse sig kompetente till att styra,
kunna de icke försona sig med tankan, att
makten skall vara i mindre värdiga händer.
Samtidigt med den förut omtalta förändrin-
gen i valen inträffade en splittriog bland den
studerande ungdomen, som väl icke egentligen
var politisk i sin upprinnelse, men som blef en
af de kraftigast verkande orsaker till utbil-
dandet af de tvenne politiska opinioner, hvilka
småningom klarnade till mer och mer medve-
tande, ända till dess de blefvo i mer eller min-
dre grad motsatser. Kommitteen antager, att
ytterligare anförande af bevis här icke behöf-
ves eller är lämpligt; hon tror, att de fleste,
som med uppmärksamhet betraktat vårt of-
fentliga lifs utvecklipg, skola medgifva hvad
som nu blifvit sagdt. En fraktion af de akademi:
ska medborgrarne, hvilka konstituerade sig tilll
ett eget sällskap, var väl i början icke talrik;
men dels bestod den af individer till en stor
del tillhöraride landets mest ansedda familjer,
dels måste man medgifva, att den bade ett re-
latift betydligt antal talanger.
Det måste i synnerhet tillskrifvas denna frak-
tion, alt man fick en ministeriell press, och
många af dess ledamöter kommo sedan i nå-
gra af de mest ansedda ställningar i samhäl-
let, och man tror sig kunna göra den an-
märkning, att lyckan gerna har den presum-
tionen för sig, att hon har rätt.
De ministerielle (kommitteen vill för kort-
hetens skull kalla en del af opinionen så, utan
att i benämningen antingen vilja lägga någon-
tiog odiöst, eller vilja beteckna att partiet i allt
delade ministrarnes åsigter) fick efter bändel-
serna 1836 både större sammanhållning och
en mera utpreglad karakter. Den nye ståt-
hållaren ) måste naturligtvis, både i följd af
sina ärfda grundsatser och sin ställning isam-
hället, anses såsom en medelpunkt för mini-
sterialismen, och hans talanger, kunskaper och
dygder både som enskild man och medborgare,
samt hans lyckliga och ansedda ställning bi-
drogo särdeles mycket, : att kasta en glans öf-
ver hans politiska trössystem, hvars strålar i
mer eller mindre grad också föllo på dem,
som delade detsamma med honom. Hans bort-
gång gjorde ingen förändring i sakernes ställ-
ning. Han efterträddes af en annan ), som
i det väsenlliga representerade systemet lika
lämpligt. Cärl Johan var alltid, i det hela
taget, älskad af den nerska nationen, och rim-
ligtvis mera förr, än under bans sednaste lef-
nadsär, så att man icke var mycket böjd att
stöta sig öfver, att hans persovliga energi kunde
framkalla en eler annan konflikt med natio-
nalförsamlingen. Dertill kom, att sedan kata-
strofen 41856 var förbi, inträdde ett välvilligt
:och inbördes närmande förhållande : emellan
storthinget och regeringen, liksom! om : man
känt, att man på ömse sidor gått för långt.
Carl Johan dog chedrad och af rätt många sak-
nad; men: man tröstade sig i hoppet, att i
tbronföljaren få en furste, som af Europa var
känd och högaktad för sin vetenskapliga bild-
ning, sina liberala och humana tänkesätt. Lyc-
kar hade hittills gynnat det norska folket;
nationalvälståndet hade tillvext, statsskulden var
nästan betald, och då den nye fursten straxt
vid sitt anträde till regeringen kom folkets ön-
skan till mötes, att ändteligen representeras ge-
nom de nationala symbolerna, vann han allas
sympathier för sig, en belåtenhet, som de mi-
nistörialle öfverflyttade på hans råd. Betta
fortsatte sina förrättningar, rimligtvis med den
tankan, att allt hittills gått bra, och att det
var önskligt om de allmänna angelägenheterne
hädanefter kunde skötas med samma lycka för
staten. Det fanns väl en oppositionell press,
som sökte bevisa, att mycket icke var sådant
som det borde vara; men det fanns äfven en:
ministeriell press, fastän den sjelf icke ville
vidkännas deta namn, en press, som till en
del redigerades med icke ringa talang, och
denna sökte bevisa att oppositionen var obe-
fogad, och att regeringens system i det hela
var det rätta. Lägger man nu:vidare märke
till, att de fleste af de kunglige rådgifvarne
fungerat i denna: egenskap ifrån den tidigare
perioden af vår: sjelfständighet, och hvad som
förut blifvit anmärkt, att de arbetat under en
så kraftfull personlighet, som den aflidne fur-
sten; att de varit åskådare af många års lyck-
liga reaktion i andra länder; att statsskeppet,
medan de stodo vid rodret, om än icke för-
medelst deras konst, hade från de upprörda
böljorna kommit i säker hamn, och slutligen
att de nu voro män i en framskriden ålder,
då konservatism af det gamla och misstänk-
samhet mot det nya är egen för menniskan :
så är det förklarligt, att ministerens system
blef sådant, som det är.
Det enda, som kanske här kunde invändas
är, att regeringen icke sett den fruktan reali-
serad. som de radikala valen i börian helt na-