öet, icke lida, utan att få bjelp. Vi vilje att samhället skall besörja, att de på det enda hederliga sätt må kunsza erhålla sin föda, nemligen genom att gifva dem arbete, utan att man derigenom skadar det privata arbetet, som allena är i stånd att föda folkmillionerna. Då det allmänna vilkoret för arbetet tryter, då måste republiken, såsom grundad på Broderlighetens stora och heliga princip, och som de män, hvilka genom sin ställning och sina dygder äro närmast att utbreda, men likväl nu förkasta, icke i deras hjertan, utan i de ord, som från denna tribun utgått ur deras mun ej lägga händerna i kors och säga: Dö, om j så viljer, lefven om j det kunnen. Jag vill understödja de sanningar jag hyllar, lika mycket för deras skull som äga, som för proletärernas skull; ja ännu mera för de förras, ty om äganderätten försvarar sig med lagens hjelp, så försvarar den sig ännu bättre genom sina dygder och sina välgerningar. (Mycket bra! bra!) Men ännu ett ord angående den känsla som lifvar mig efter hela den rörelse som föregått i begreppen, under de sista två, tre månaderna, om proletariat, arbete och äganderätt. Hvar äro vi vä nu, mine herrar! huru långt ifrån oss och från de nuvarande folket är icke det ädelmodiga storsinnade folk, som frivilligt erbjöd oss sina armar, sing tillgångar, sitt blod, sina ansträngningar, för at! frälsa fosterlandet, republiken och äganderätten? Hvad bhöre vi nu förebådas fråa dem, som uppelda folket genom allt hvad som är lågt, djuriskt och materielt? Hvad äfven ifrån dem, som sjelfva bekämpa dessa? Hvilka olyckliga ord höra vi icke från statsekonomerna af en annan skola, om arbetet och eganderätten? Icke ett ord, som vittnar om en högre, en ädlare anda, som lyfter sig öfver det rent, ekonomiska spörsmålet! Man skulle, ait dömma af dem, kunna tro, att samhället i Frankrike endast bestod af bröd och kött, och att hela frågar blott vore, att ingen skall vara starkare än hans granne, och enhvar anvisas en afmätt plats. Detta är en grof och förkastlig materialism, som aldrig kan föra till stora mål. (Utbållande bifallsrop.) Låtom historien icke få att säga om oss: hvar hade franska nationen, idernas folk, gjort af sin anda i den tiden? Hvarthän flydde den andans ingifvelse, som tillhörde den stora revolutionen och dess odödliga diskussioover? Låtom historien icke kunna svara: ,Jag ser ingen själskraft, blott eländiga tal, som rig:as emot andra likaså eländiga. Jag hörer blott talas om dricka och äta, beröfva och bevara, anfalla och försvara; icke en -tanka höres uttalad, som öfverskrider kontorens dörrtröskel! I sanning, det ser ut, som om vi kunde ombyta orden frihet, jemlikhet och broderskap med orden sälja och köpa. (Djupt intryck.) Vilje vi längre låta oss bedragas? skola vi forifara att nedsätta oss i Europas ögon och efterverldens? Nej: Nej! låtom oss vända åter till februarifolkets ädla andelyftning! Jag tror på den franska andans gudomliga kraft! Jag vet att den för ögonblicket isats af en panisk skräck? Men den skall äter erhålla sin rörlighet. Man angriper mig med sofismer, men jag vill försvara mig med instinkten; folkets anda skall åter mottaga all sin höghet och edra själar, ädelmodet, ty j ären folkets hufvud och hjerta. (Lifligt bifall). Låtom oss tillskrifva den andliga, moraliska, religiösa, den gudomliga principen, låtom oss tillegna gudomen allt, hvad vi hafva uppnått, och för hvilket vi hafve att tacka Gud, som ingifvit oss sin anda, och folket, som har gifvit sitt blod ät revolutlonen och som vi alla böra återgälda denna revolution i välgerningar. Talaren nedsteg under lifliga bifallsrop och omgilven af en mängd representanter, som tackade och lyckönskade honom.