Det skulle visst bli oändligt behagligt för migp, upprepade herr Thomson tyst för sig sjelf, ty han lade mycket — ganska mycket i dessa ord, när man betänker, att det var fråga om att följa med honom. Herr Thomson kunde icke vänta ett mera tillfridsställande svar. Då resa vi tillsammans, min blifvande svåger!o utropade fästmannen. Göra vi ej det, min dyra? tillade han, vändande sig till sin trolofvade, och fira vårt bröllop i Santa Catbarina! Om någonsin ett flickansigte öfverhöljdes med en rättmätig purpurrodnad eller någonsin smålog med glad bejåtenhet, så var det miss Susannas; ty det var nu passanden, för henne att rodna, och hon hade väntat länge nog på den rättigheten. En förträffiig il, inföll herr Thomson skratz tande, med en frågande blick på miss Fanny — nämligen om hon skulle gifva sitt samtycke att följa med till Santa Catharina. pOm det konvenerar er, inom, två månader, miss Fanny ? frågade han nu med en viss afgörande bestämdhet. Jag skall när som helst gerna åtfölja er, min bäste onkelv, var hennes svar, och herr Thomson tycktes mer än nöjd, med undantag af det fatala pbäste onkelp, ett tillägg, som hennes närvarande incognito likväl fordrade. pDet skulle bli en verkligen nöjsam resalp TOpade han och fyllde sitt glas. Ambassadören, väl bekant med engelska bruk, hada genast efier den första sorveriogen utbedt sig den hedern att få tömma ett glas till fruntimrets i huset välgång. Lika litet försummad? han att dricka miss Fannys skål, och då icke flera fruntimmer voro vid bordet, herr Thomsons, Roberts, d:r Thorfins o. s. vy. För vår lyckliga resa till Santa Catharina, miss Fanny! utropade herr Thomson, och kastado på sin systerdotter en blick af så lifligt uttryck som en gammal enkliog någonsin kan egna ett ungt fruntimmer. Miss Fanny gaf en öm bifallsnick. Och ni, Robert, måste äfven följa med,, fortfor herr Taormson, medan han tömde sitt glas till sisia droppen; bi måste följa med och under tiden se er om efter en fästmö, och vi skola göra två bröllop — fira två bröllop, ville jag säga — tant Susannes och ert på samma gång. Robert rodnade i flera repriser. Dr Thorfin såg skarpt på honom. Hinango, som satt bredvid honom, anmärkte, att han darrade. Jag vill nstarligtvis åtfölja er, om min syster fe3er,, svarade han och försökte dölja sin förlägenhet. Jag skiljer mig aldrig från henne, som ni