Det skulle visst bli oändligt behagligt för migp,
upprepade herr Thomson tyst för sig sjelf, ty han
lade mycket — ganska mycket i dessa ord, när man
betänker, att det var fråga om att följa med ho-
nom. Herr Thomson kunde icke vänta ett mera
tillfridsställande svar.
Då resa vi tillsammans, min blifvande svåger!o
utropade fästmannen. Göra vi ej det, min dyra?
tillade han, vändande sig till sin trolofvade, och
fira vårt bröllop i Santa Catbarina!
Om någonsin ett flickansigte öfverhöljdes med
en rättmätig purpurrodnad eller någonsin smålog
med glad bejåtenhet, så var det miss Susannas; ty
det var nu passanden, för henne att rodna, och
hon hade väntat länge nog på den rättigheten.
En förträffiig il, inföll herr Thomson skratz
tande, med en frågande blick på miss Fanny —
nämligen om hon skulle gifva sitt samtycke att
följa med till Santa Catharina. pOm det konve-
nerar er, inom, två månader, miss Fanny ? frågade
han nu med en viss afgörande bestämdhet.
Jag skall när som helst gerna åtfölja er, min
bäste onkelv, var hennes svar, och herr Thomson
tycktes mer än nöjd, med undantag af det fatala
pbäste onkelp, ett tillägg, som hennes närvarande
incognito likväl fordrade. -
pDet skulle bli en verkligen nöjsam resalp TO-
pade han och fyllde sitt glas. Ambassadören, väl
bekant med engelska bruk, hada genast efier den
första sorveriogen utbedt sig den hedern att få
tömma ett glas till fruntimrets i huset välgång.
Lika litet försummad? han att dricka miss Fannys
skål, och då icke flera fruntimmer voro vid bor-
det, herr Thomsons, Roberts, d:r Thorfins o. s. vy.
För vår lyckliga resa till Santa Catharina, miss
Fanny! utropade herr Thomson, och kastado på
sin systerdotter en blick af så lifligt uttryck som
en gammal enkliog någonsin kan egna ett ungt
fruntimmer.
Miss Fanny gaf en öm bifallsnick.
Och ni, Robert, måste äfven följa med,, fortfor
herr Taormson, medan han tömde sitt glas till sisia
droppen; bi måste följa med och under tiden se er
om efter en fästmö, och vi skola göra två bröllop
— fira två bröllop, ville jag säga — tant Susannes
och ert på samma gång.
Robert rodnade i flera repriser. Dr Thorfin såg
skarpt på honom. Hinango, som satt bredvid ho-
nom, anmärkte, att han darrade.
Jag vill nstarligtvis åtfölja er, om min syster
fe3er,, svarade han och försökte dölja sin förlägen-
het. Jag skiljer mig aldrig från henne, som ni