Återkommen från den sista misslyckade expeditionen natten mellan den 29 och 30 Augusti, be gaf han sig redan den 4 dennes på eftermiddager åstad, endast åtföljd af stadsbudet Hansson, stadsväktmästarne Malmberg och Olsson, samt en. kar som haadräckning. Denna gång togs, försigtigt nog, norra vägen om Hensbacka åt Dahlsland, då det lyckades honom händelsevis få reda på en för stöld straffad torpare, hvilken, efter mycket öfvertalande, något penningar på band samt löfte om hederlig vedergällning, åtog sig bestyret som spejare. Denne utsändes tidigt på morgonen den 2 dennes på rekognoscering efter meddelad instruktion, och först kl. 4 eftermiddagen ankom från honom ett bud till hr Mellqvist, som emedlertid med sällskap uppehållit sig på ett hemman, Ottersbyn, i Torps :socken, hvarest han med välvilja och gästfrihet emot tagits, omkring en half mil från fjellbygden, der bofva ne-uppehöllo sig, att den beryktade Andreas Olsson ) skulle finnas, liggande ute på marken, söderut från ett visst angifvet torpställe. Ehuru ofullständig denna underrättelse var, begaf sig dock hr Mellqvist med biträde genasti väg och anträffade vid ankomsten till torpet, helt opåräknadt, för andra resan stöld straffade korrektio nisten Olof Andersson Spring, hvilken :sedan omkring tre veckor tillbaka sället sig till. Olsson. Denne fängslades nu och ställdes under bevakning af stadsvaktmästaren Malmberg, under det hr Mellqvist med de öfriga trenne biträdena begaf sig ut i skogen, för att på måfå uppsöka Olsson, då kunskaparen var försvunnen och ingenstädes stod att finna. Hr Mel!qvist stötte likväl, efter en stunds kringvandrande, på denne, hvilken då var, som man säger, på treqvart. Vägledd af honom, .påträffades snart Ölsson, liggande utsträckt på merken, till utseendet sofvande, då hr Mellqvist, med dubbelbössan i venstra handen, fattade rånaren vid kragen med den högra, hvarvid denne rusade upp och fattade br Mellqvist vid halsen, då de båda omkullföllo på marken och en kort stuuds brottning på lif och död uppstod, hvilken dock snart upphörde, sedan det lyckats hr Mellqvist att fatta bofven så kraftigt vid strupen, att han släppte sit tag och endzst bemödade sig att komma lös. Då hr Mellvqist märkte hans afsigt, släppte äfyen han och kastade sig åt sidan, faitande bössan, hvilken han vid konfliktens början laggt ifrån sig så lång han kunde räcka. Skurken var nu ej sen att taga till flykten och hr Mellqvist, som imedlertid. stoc färdig med bössan, skickade efter bonom ur högre pipan en hagelsvärm af J4 49: på 45 å 20 stegsaf. stånd, men utan annan verkan för ögonblicket, än att d-t tycktes ännu mer påskynda hans fart. Då låset till venstra pipan kommit i o!ag under resan var nu ej annat att göra, än förfölja honom, och han blef äfven upphbunnen efter ett par hundre stegs löpande, som dock mot slutet blef allt trögare. Hr Mellqvist, som icke annat kunde förmoda, än att han skjutit bom. sedan Olsson åter sökte sätta sig till motvärn, gaf honom nu ett par slag med bosskolfven i bufvudet, så att denne sprang af, och fortsatte derefter med tjockändan af pipor: na, tilldess han neddignade och bad om förskoning, med tillkännagifvande, att ban vore träffad afskottet, hvilket ditkallade de öfriga, hvilka dock ej förr än nu hunno fram. Man må med skäl förvånas öfver den grad affysisk styrka eller förakt för all smärta, som denne hof i tillfället ågagslade, då man tager i betraktande, att ej mindre än 27 (säger tjugo ju) stycken hagel, stora som ordinära ärter, inträngt i hans bakdel och hvaraf några nedåt låren. Detta, jemte sex stycken kross-sår i hufvudet, oaktadt, hvilka förorsakat ej obetydlig blodförlust, samt en temligen skyndsam transport, under jemn skakning på en långkärra, fyra mils väg hit till staden i den kyliga natuluften, befinner han sig dock efier omständigheterna temligen väl, och är allt Lopp för handen om hans snara fullkomliga återsällande. Större delen af haglen lära dock för lifstiden blifva qvarsittande och ständigt uppfriska hans minså att han aldrig glömmer den 2 September 848. ) Äldste sonen till f. d. riksdagsmannen samt ostronhandlaren Olof Mattsson i Stora Gerum af Tanums socken, 34 år gammal. Dömd för omking halftånnat år sedan i Norge, för inbrottsstöld, till fyra års tukihus, rymde han under transporten till tuktbuset i Christiania, och begaf sig först till hemorten och bivistade höstmarknaden härstädes förlidet år i sällskap med en uti stölden i Norge med honom delaktig norrman. Sedan den fsistnämnde under marknaden blef gripen, vandrade Olsson uppåt Åmålstrakten, hvarest han blef häktad och dömd för stö!d af tvenne hästar; men beredde sig tillfälle att rymma, innan nämnde utslag blifvit laga kraftvunnet; hvarpå han åter begaf sig åt Bohuslän och föröfvade vid jultiden sistlidet år rån i en vadmalsstamp, vid hvilket tilltälle han af stamparen erhöll ett svårt yxhugg i högra handen, och ertappades morgonen derpå ej långt från stället nära förblödd, då han invnebade en klocka m. m. af det rånade godset. Ransakning härom bar, hvad honom beträffar, hvilat alltsedan Maj månad innevarande år, då ban tillika med tvenne andra bofvar, medelst fångvak:arens öfverfallände vid öppningen af dörren, rymde från Qviströms häradshäkte och har alltsedan baft sitt tillhåll i den bärintill gränsande. delen af Wablbo härad samt en del af N. Ryrs socken, hvarifrån han nattetid gjort utfarter såsom chef och ledare för destölder och rån, som undar sommaren begåtts i orten. Såtillvida är hans meritförteckning med säkerhet känd. ömmnerkensnnrsteru— LL BLANDADE ÄMNEN: mt BLADET VANDER SIG. En bok är lifvet: ödets vindar vända