sina respenningar, hade naturligtvis varit en tom utsäkt. De väntäde dock; att respenningarne skulle utfalla åtminstone sedan hvar och en kommit till sin station och-således icke längre kunde vara fråga om att erhålla dem i förskott; men detta har hittills ej varit händelsen, utan är det bu redan på fjerde måsaden som staten står i skuld hos bemälde officerare, och huru länge detta ömsesidiga, hittills temligen ovanliga, förhållande kommer att fortfara, det vet allenast Gud och Krigskollegium. Mariebergs läroverk har härvid kommit i en ledsam mellanhand; det förskjöt nemiigen till nå gra officerare respenningar ur sin egen kassa, med öfverenskommelse, att få sitt förskott godtgjordt genom Krigskollegit liqvid af de inlemnade räkningarne, hvilka medel man förmodade fö:st skulle blifva läroverket tillställde, för att sedermera utdelas; man tviflade naturligtvis aldrig ett ögonblick på, att ju ej penningarne så fort som möjligt skulle erhållas, utan trodde blott att det var någon formalitet, hvilken hos Krigskollegium fördröjde dessas utanordning. Men om detta varit händelsen, så får man medge, att det varit formaliteter ar ett alldeles eget, hittills okändt slag, som fyra månader kunnat uppskjuta denna så simpla sak, Huru skall nu läroverket återbekomma sina penningar? torde någon fråga; härpå kan man ej lemna annat svar, än den från tyska kriget hemkomne svenska soldaten lemnade på förfrågan, huru de tyska bien kunde inkomma i kuporna, då, enligt hans historia, bien voro stora som gäss, men det oaktadt kuporna alldeles sådana! som i Sverige, det nemligen: Ja, det få de se sig om Det är säledes icke nog med att lönerna för officerare äro alldeles otillräckliga och pretentionerna deremot på dessa, i förhållande till lönerna, omåttliga, utan det ser äfven ut som de, tvärtemot gällande författningar, skulle nödgas på egen bekostnad göra resor, som de i och för tjensten på generalordres äro kommenderade att utom regementets stånd företaga. När, liksom nu, officerare kommenderas att sig ofördröjltgen någonsädes instäla, så vore det icke mer än rätt och billigt, att de dem för detta ändamål tillkommande penningar äfven ofördröjligen utbetaltes. Att uteblifvandet af dessa penningar ej är för bemälde officerare någon sak af så ringa vigt, som kanske en och annan torde inbilla sig, kan inses deraf, att denna summa för många af dem uppgår till 400 rdr rgs och deröfver, då deremot lönerna för underlöjtnamter vid artilleriet koappast stiga till fyra gånger denna summa, och för underlöjt nanter vid indeka infanteriet till: föga mer än dubbla detta belopp. Bland eleverne på Marieberg hafva således de förre tillsatt fjerdedelen och flera af de sednare nära hälften af den åt dem redan förut temligen sparsamt tilldelta lönen på en resa, som var ingenting mindre än abgelägen, och till hvilkens bekostande, när den nu en gång så nödvändigt miste ske, de likväl enligt lag varit berättigade alt, åtminstone efter framkomsten, utbekomma medel. Förunderligt, ja högst underbart är visserligen detta, men efter bvyad som på sista halfåret passerat i verlden, äger man numera knappt rättighet att förundra sig öfver någonting. ——n22