tydliga variationer, äfven hade nyttjats af hrukspatron Swartz, major Schantz, grefve von Saltza, hr Nåthorst och frih. Hermelin. . Methoden var att sedan potäterna äro upptagna, afrödjes på fältet med mullskopa en plats af obestämd längd, till G alnars bredd och 6 tums djup. Den inhägnas med bräder, som fasthållas af på yttersidan nedslagna pålar. Inom bräderna lägges potatisen jemohögt med dem; öfver detta första hvarf läggas, på tre alnars afstånd från hvarandra, 8 alnars rör af slanor, hvarefter potatisen lägges upp så högt man kan. Kupan täckes tunnt först med ris, så med halm och sist med jord, men toppen lemnas i några utan jordbetäckning för att släppa ut de uppstigande ångorna. Derefter uppsättes elt på underslag hvilande brädtak, som likväl icke bör stå ifrån kupan. Frostskada undvikes, om man vid inträffande köld täpper röröppningarne med halm och vid stark köld lägger stallströ utanför dem. På detta sätt kan man lägga ett å två tusen tunnor i bög. . Hr Swartz hade icke nyttjat dragrör, men också icke lagt mer än 50 å 70 tunnor i hög; potäternvå hade hållit sig bättre, ju våtare de varit vid inläggninger. Frib. von Kremer hade fått ett helt parti potatis förstördt genom torkning på loge före nedläggandet i källaren. I Upland brukas att lägga kolstybb eller torr sand hvarftia!s mellan potatisen. En annan landtman hade haft nytta af den method hr Zethelius uppgifvit, äfvensom af hr von Schantz method att täcka potatisen med halm, men detta sätt hade förskaffat honom mindre skörd. En ledamot hade händelsevis kommit i erfarenhet af att koksalt skyddar potatisen från sjukdom. En annan hade funnit sand och sågspån vara goda förvaringsmedel. G,