tydliga variationer, äfven hade nyttjats af hruks-
patron Swartz, major Schantz, grefve von Saltza,
hr Nåthorst och frih. Hermelin. . Methoden var att
sedan potäterna äro upptagna, afrödjes på fältet
med mullskopa en plats af obestämd längd, till G
alnars bredd och 6 tums djup. Den inhägnas med
bräder, som fasthållas af på yttersidan nedslagna
pålar. Inom bräderna lägges potatisen jemohögt
med dem; öfver detta första hvarf läggas, på tre
alnars afstånd från hvarandra, 8 alnars rör af sla-
nor, hvarefter potatisen lägges upp så högt man
kan. Kupan täckes tunnt först med ris, så med
halm och sist med jord, men toppen lemnas i nå-
gra utan jordbetäckning för att släppa ut de upp-
stigande ångorna. Derefter uppsättes elt på under-
slag hvilande brädtak, som likväl icke bör stå ifrån
kupan. Frostskada undvikes, om man vid inträf-
fande köld täpper röröppningarne med halm och
vid stark köld lägger stallströ utanför dem. På
detta sätt kan man lägga ett å två tusen tunnor i
bög. . Hr Swartz hade icke nyttjat dragrör, men
också icke lagt mer än 50 å 70 tunnor i hög; po-
täternvå hade hållit sig bättre, ju våtare de varit vid
inläggninger. Frib. von Kremer hade fått ett helt
parti potatis förstördt genom torkning på loge före
nedläggandet i källaren. I Upland brukas att lägga
kolstybb eller torr sand hvarftia!s mellan potatisen.
En annan landtman hade haft nytta af den method
hr Zethelius uppgifvit, äfvensom af hr von Schantz
method att täcka potatisen med halm, men detta
sätt hade förskaffat honom mindre skörd. En le-
damot hade händelsevis kommit i erfarenhet af att
koksalt skyddar potatisen från sjukdom. En annan
hade funnit sand och sågspån vara goda förvarings-
medel. G,